Fortsätt till huvudinnehåll

Staden och marknadsföringen

Guggenheim Bilbao
Häromdagen så var jag på föreningen allt åt allas studiecirkel med tema staden. Igår diskuterades staden som en produkt, något som marknadsförs för att locka turister, inflyttare och investerare. Som arkitektstudent får man ofta höra om den så kallade Bilbaoeffekten - den fantastiska sagan om hur ett världskänt museum ritat av en världskänd arkitekt lyckats blåsa liv i en slumrande stad och sätta den på kartan. Succén i Bilbao har närt drömmar hos andra städer om att kunna göra samma sak - Att sätta staden på kartan. Medlet för att göra detta spelar inte så stor roll, det kan vara ett nytt spejsat guggenheim museum, en turning torso-skyskrapa, ett idrottsevent, en festival eller bara ett överdimensionerat pariserhjul.

Göteborgshjulet - en förlustaffär!
Problemet är att ett skämt inte är lika roligt andra gången ... och inte heller tredje eller fjärde gången... Snart har alla städer sin symbolbyggnad och det kanske största problemet med det hela är att bilden av staden förändrats. Från att ha varit något som fostrar framgång till något som försöker attrahera den. Det är som att alla städer väntar på att tillväxt och framgång ska dimpa ner utifrån. Att ett fräscht yttre ska locka investeringar utifrån. Men samtidigt som alla städer vill profilera sig blir de allt mer och mer intetsägande. Redan idag ser i stort sett varenda centrum i en mellanstor svensk stad likadant ut. Där finns ett Åhléns, McDonalds, H&M, Clas Ohlsson etc... I de externa handelområdena finns ICA Maxi, Elgiganten, Biltema, Jula, Intersport, IKEA etc...
Längs de centrala butiksgatorna är det bara dessa jättar som har råd att etablera sig på gund av de höga hyrorna. De mindre och mer personliga butikerna och caféerna riskerar att försvinna helt ur våra stadskärnor på grund av skenande lokalhyror.Den arena där lokala aktörer förr i tiden kunde utvecklas har nu köpts upp av stora butikskedjor. Vad gör detta med våra städers charm och personlighet - det som skiljer städer ifrån varandra? Var nämns stadens charm och personlighet när städer försöker marknadsföra sig själva? Vi har glömt bort hur en stad kan utvecklas underifrån, från dess egna invånare.

Jag tror inte att man kan vinna på falsk marknadsföring genom att bygga en ny flashig symbolbyggnad för en tråkig stad. Det funkar inte. Det jag tror man vinner på i längden är att utveckla levande stadsmiljöer med säregen karaktär och som framförallt erbjuder livskvalite. Ta Nationslivet i Uppsala som exempel - det lockar till sig en hel drös med studenter som väljer Uppsala just på grund av dess starka rykte. För att en stad ska få ett bra rykte tror jag att levnadsmiljöerna måste vara attraktiva med karaktär och erbjuda livskvalite. När man lyckas koppla ihop Köpenhamn med bilden av att sitta i Nyhavn med en kall öl och trevligt sällskap så har man lyckats med något som jag inte tror går att skapa med ett flashigt nytt Guggenheim. Man har skapat bilden av hur trevligt det kan vara att faktiskt leva i staden - Det kan ingen flashig symbolbyggnad åstadkomma.

Nyhavn - en symbol för hela Köpenhamn
Man kan ju också fråga sig hur länge alla dessa symbolbyggnader känns fräscha... Har de ett bäst före datum? Om de har det så kan vi alltid gå tillbaka till ölen - människan har ju uppskattat kall öl längre än vad någon kan minnas... Varför skulle det ändras nu?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från