Om temaparker, markspekulation, och tillväxt

En av de mest bisarra stadsmiljöer jag har upplevt finns vid de kända och mäktiga Niagara fallen. Jag kom till staden Niagara Falls med buss från Toronto, en förövrigt trevlig bussresa där jag stötte på en svensk läkare som jobbade i Canada. När vi väl kom fram möttes vi av tristess och förfall. Mittemot busstationen låg ett förfallet övergivet hus, på vilket det stod med stora bokstäver: Hotel Europa. Hela området kändes lite smått övergivet fullt med stängda butikslokaler, trots att tågstationen låg i kvarteret brevid och att den historiska huvudgatan Queen street låg ett kvarter upp. Längs Queen street ligger butikslokalerna vägg i vägg, gatan är mycket trevlig med konstgallerier, matställen, ett par hårsalonger och några butiker. I gatans fond syns stadens kyrka torna upp sig. Det är en mycket vacker gata med byggnader som vittnar om en historia. Men historien de vittnar om är inte fullt så smickrande. Det är en historia om en stad i tillbakagång - varannan butikslokal står tom. En tillbakagång som inte ens optimistiska mäklarannonser eller ett kosmetiskt skyltande med tavlor i dessa tomma lokaler kan förneka.

Ett par kilometer ifrån denna historiska del av staden, som byggts upp vid brofästet mot USA, kommer man till de mäktiga Niagarafallen och här ändrar sig stadslandskapet kraftigt. Den sömniga småstaden ersätts här av en temapark till stad fylld av hotell, casinon, vattenparker, delfinarier, wax-museums, 4-D biografer, skräckhus, museer och allt annat som kan tänkas attrahera turister. Staden Niagara Falls på den Kanadensiska sidan av de mäktiga fallen, är inget annat än en gigantisk nöjespark - ett Las Vegas för barnfamiljer och allt är uppbyggt kring bilen. Jag häpnas mer över mängden skräckhus och wax-kabinett-museer som finns här än Niagarafallen i sig. Attraktionen i Niagarafallen har här kommersialiserats till bristningsgränsen.

En del av mina lärare skulle antagligen beskriva denna miljö som ett symptom av den nyliberala ideologin, där oregulerad markspekulation tillåter städer att utveckla okontrollerad sprawl, med efterföljande sociala biverkningar. Jag vet lite om den nyliberala ideologin, men jag är väl införstådd med effekterna av markspekulation och sprawl. Härom veckan var Heidi Sohn från Mexico/Holland hos oss på skolan och föreläste om just den "nyliberala ideologin" och den stad som produceras av denna. Det var väldigt politiskt, men hon visade också helt fantastiska bilder som den ovan. Dessa miljöer är ett resultat av oregulerad markspekulation, där drömmen om ett eget boende säljs på billig tidigare jungfrulig mark i städernas utkanter. En planeringsstrategi som tvingar miljontals människor till flera timmars daglig bilpendling och som dessutom ger upphov till hundratusentals tomma bostäder som ingen vill ha.

I Sverige är vi väl medvetna om att dessa oönskade effekter skulle uppstå om vi skulle tillåta oreglerad stadsspridning och etablering av externa köpcentra. Därför regleras detta i detaljplanerna. Utanför stadens gränser tillåts oftast bara jordbruksmark och inga nya bostadsområden. Därför skiljer sig också markpriserna stort inom och utom stadens gränser - där man får bygga är priserna höga och där man inte får bygga är de låga. Men ibland går det att komma runt den problematiken. På jordbruksmark utanför Uppsala är idag ett externt köpcentrum och cirka femhundra enfamiljsbostäder under planläggning. Trots att marken tills nyligen betraktats som jordbruksmark långt utanför staden och trots att detta kommer höja koldioxidutsläppen i Uppsala kommun med flera procent, så fortgår planerna. Anledningen stavas jobb, eller rättare sagt lösa löften om jobb. För här byggs inte vilken externhandel som helst - här byggs också en stor nöjespark med vikingatema, med miljontals årliga besökare, vilket enligt deras hemsida skapar 7500 jobb. Likt en gåva från ovan till en stad som drömmer om att utveckla sin turism. Det är en investering i miljardklassen och bakom den står hör och häpna: En tidigare krogägare, en tidigare centerpolitiker/professor och den tidigare markägaren vars gård förstördes när den nya E4:an byggdes. Länk. De säger sig också ha ett internationellt storföretag i ryggen, men vill inte säga vilket förrän kommunen godkänt planerna.

Det är en plan som godkänns på löftena om tusentals jobb och miljontals turister. Men det finns ingen garanti om att detta kan förverkligas, inte ens någon redovisning om vilka som kommer att kunna betala för kalaset. Det enda som kommit fram är att en trio av småföretagare ser ut att lyckas få kommunen att godkänna nya sprawlande bostadsområden och ett nytt externhandelsområde på mark som i normala fall inte skulle bebyggas. Värdet på marken kommer i och med denna planändring att öka med mångmiljonbelopp och man frågar sig om denna trio vill mer än att skrapa hem lättjänta miljoner?


Jag ser stora risker med hur lätt det går att "köpa" stadens planering. Säg tillväxt - och du har politikerna i din famn. Den föreslagna planen med externhandel och stadsutspridning riskerar att skapa ett stort bilberoende, dramatiskt öka koldioxidutsläppen, slå ut lokalhandeln i det närliggande Storvreta och försämra möjligheterna till en attraktiv och ekonomiskt hållbar kollektivtrafik. Är det tillväxt? Hur mycket pengar krävs det egentligen för att köpa dålig planering...


I detta fall tycks politikernas gunst vinnas genom snygga visionsbilder och ett par ord om tusentals nya jobb. Några pengar har vi inte sett röken av. Jag tycker att det är konstigt att detta faktum inte har granskats av de lokala medierna. Vilket är det internationella storföretaget som ska investera miljardbelopp i kommunen? Och hur många tiotals miljoner tjänar de tre initiativtagarna på den planändring som är på gång just nu? Denna plan är inte bara en stor möjlighet - den innehåller också en stor risk. Vi riskerar en död lokalhandel, försämrad kollektivtrafik, ökade klimatutsläpp och ännu ett externhandelsområde på halsen och det utan någon garanti om "tusentals nya jobb". Att varken politiker eller lokaltidningar har synat detta högriskprojekt är för mig en gåta... Men som sagt vem vågar sätta sig emot tillväxten?

Om demokratisk process...

Liv Hahne ordförande i byggnadsnämnden beskrev idag den demokratiska stadsbyggnadsprocessen i Uppsala i en debattartikel i Unt.

Jag frågar mig dock om hennes argument är hållbara, läs t.ex detta: "Utan den demokratiska process som omgärdar bostadsbyggandet skulle högljudd kritik vid nybyggen inte vara möjligt."
Personligen skulle jag inte säga att högljudd kritik=demokratisk process. I så fall skulle ju de processer i Kina där traditionella bostadsområden totalsaneras också vara demokratiska, de kritiseras ju också.

Och även om processen är demokratisk i att den följer demokratiskt lagstadgade procedurer, så betyder inte det att den är demokratiskt förankrad. Jag tror att Liv Hahne motarbetar sina egna mål om fler och bättre bostäder, genom detta förminskande av vad demokrati och demokratisk förankring innebär.

Vikten av Samband

Täthet, funktionsblandning och rutnät = den goda staden? Eller är närhet och samband en bättre beskrivning?

Det pågår just nu en intressant debatt på Yimby, startad av Lars Marcus i och med en fantastisk artikel i tidskriften arkitekten. Debatten handlar om skillnaden mellan hur staden ser ut och vad den gör, dess "representativa" och dess "performativa" förmåga. Den handlar framför allt om de ord och bilder vi väljer när vi beskriver "den goda staden", om hur de ofta blandar ihop stadens form med dess funktion.

Den traditionella staden har sedan en tid tillbaka genomgått en renässans. Innerstadens popularitet har skjutit i höjden och gått från att vara utskälld till älskad. Idag talas det om att återuppta och bygga vidare på denna traditionella stad. Kvarterstad, täthet, rutnät och stadsliv är de värdeord som bygger många av våra nya stadsdelar. Men trots dess formmässiga likhet med den traditionella kvarterstaden som är dess ideal, så fungerar de ofta helt olika. Orden misstolkas. Där dåtidens rutnät sammankopplade hela staden, så består dagens rutnät mest av åtskillda nätremsor. Se Skarpnäck, Hammarby Sjöstad, Norra djurgårdsstaden...

Bilden ovan är ett pågående stadsutvecklingsprojekt i Uppsala. Den nya kvartersstaden ställer sig demonstrativt inklämd mellan Svartbäckens småhusbebyggelse och Kvarngärdets punkthus utan någon som helst ambition att närma sig varken den senare eller den förra. Vi har byggt en isolerad enklav mitt i staden! Trots att stadens delar här ligger sida vid sida, så låter man de separeras av knivskarpa barriärer. En resa på fyrtio meter fågelvägen är här förlängd med uppemot 700 meter. Denna fysiska åtskillnad är problematisk då det är just sambanden mellan stadens delar som skapar staden. En stad skapas av närheten och sambanden människor emellan, en struktur vars existens bygger på möten och interaktion.

Strukturen av gator är det som ger förutsättningar för denna interaktion. Likt internets fiberkablar kan stadens gator också ses som bärare av information och förmedlare av kontakter. Därför är det så viktigt att gatorna binder ihop och skapar samband och utbyte mellan stadens delar, istället för att isolera dem från varandra. Men varför har vi glömt bort denna fundamentala del av stadsbyggandet? Varför gör vi så här uppenbara misstag?

Kvarter byggs mitt i vägen för gata.

Sedan modernismen har isoleringen av nybyggda stadsdelar i enklaver skett systematiskt. Efterkrigstidens förorter har ofta planerats som mönstersamhällen där dess funktioner såsom skola, handel och ibland arbetsplatser är planerade som ett slutet system. Sambanden med den övriga staden är ofta begränsat till en motorled. Detta arv av att bygga isolerade områden lever kvar. Även idag glömmer vi bort vikten av att skapa och utveckla samband, vilket kan ses i bland annat mönsterplanen för Hammarby Sjöstad.

I dagens kunskapsekonomi ser jag stora nackdelar med hur vi skiljer stadens delar åt. Kunskapsekonomin bygger på människors möten och kontakter, att då systematiskt isolera människor från varandra är därför idiotiskt. Idag finns det stort behov av insikten om vikten av Närhet och Samband, och hur det skapas av en integrerad gatustruktur. Gator som binder samman stadens delar drar inte bara till sig människor från hela staden, de skapar också underlag för butiker och andra ekonomiska rörelser. Kunskapsekonomin är i behov av sådana gator och platser - gator och platser som binder människor samman. Så varför skapas inte förutsättningar för detta? Varför finns det ingen långsiktig planering för detta?

Det är dags att stadsplaneringen återigen prioriterar den övergripande strukturen och börjar utveckla sambanden i staden - även de som inte görs med bil i över 50 km/h.

Metronormativiteten och nyurbanismen - välsignelse eller orosmoment?

Jakriborg.

Varför är nyurbanismen så kontroversiell? Vad gör att den upprör invigda modernister, förortskramare och arkitekter? 


Säg Poundbury, Jakriborg eller Seaside, så får du en del att gå i taket. Säg inte ordet "kvartersstad" och så får du andra att gå i gång. Säg samtida arkitektur, miljonprogram eller pastisch och en strid ström av åsikter kommer att konfrontera dig. Givetvis är det bra med debatten, men vad händer när åsikter och grupper radikaliseras? Vilken grupp är styrande i debatten? Nimbys, Yimbys, modernister, urbanister eller arkitekter? Och vilka åsikter är norm idag?

Debatten om staden är polariserad - alla grupper målar ut hotfulla fiender för att kunna stärka sina egna ideal. Yimbys utmålas som höghusivrare, nimbys som kulturelit och arkitektkåren som skokartongsälskande urbanofober. Är det inte farligt med dessa generaliseringar? Vi måste också komma ihåg att dagens normer styr vilka som får komma till tals i debatten - vilka är det som inte får komma till tals idag? För lite drygt hundra år sedan var till exempel åsikten att totalsanera Gamla Stan inte otänkbar eller ens ovanlig. Vilka värden väljer vi att bortse ifrån idag? Miljonprogrammet?

Det är här det kontroversiella med nyurbanismen kommer in. Nyurbanismen startade som en kritik mot modernistisk, bilorienterad planering och ofta var kritiken träffsäker, inte minst vad gäller de ekonomiska och sociala konsekvenserna av den modernistiska planeringen. Men precis som för politiker, blir det svårt för nyurbanismen att erkänna motståndarens goda sidor och kritisera sina egna dåliga sidor. Det uppstår en sorts självblindhet.

Jag tror att vi i samhället är på väg mot en metronormativ självblindhet, en syn där innerstadsbon och dess förmodade värderingar blir till allmänna sanningar. Det finns förstås många faror i detta, precis som när modernismen en gång dödförklarade den traditionella staden så ser jag faror i hur nyurbanisterna nu dödförklarar förorten.

Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. Kommer nyurbanismen göra samma misstag som modernismen en gång gjorde? Förhoppningsvis inte. Men då tror jag att vi måste konfrontera vår egen självblindhet.

Rättvis stad del 3. Stad utan gränser.

Jag skrev tidigare om hur fysiska gränser delar upp staden i parallella världar. Här skriver jag om en stad utan gränser.

Gränser kommer alltid att finnas i städer. Vägar, naturkilar, vattendrag, parker och industrier kommer alltid att dela av stadsbebyggelsen. Ibland är dessa gränser absoluta: I Stockholm bor du antingen i "den attraktiva" innerstaden eller i den ofta föraktade förorten. Det finns liksom ingenting där emellan, gränsen är absolut och oförlåtlig. Skarpa gränser polariserar, antingen bor du på den fina sidan eller den "sidan man måste tycka dåligt om". Att luckra upp dessa polariserande gränser är viktigt för att minska segregeringen.

I Stockholm försöker man också göra just detta. I projektet Hagastaden försöker man länka samman innerstaden med förortsstaden Solna i norr. Ett annat projekt är Årstafältet, som illustreras i bilden ovan. Jag hade förmånen att lyssna på när stockholms stadsarkitekt Karolina Keyzer berättade om detta projekt. Syftet är att sammanlänka områdena kring fältet kring en attraktiv stadspark. Som en del i detta bebyggs en del av fältet av något som åtminstone ser attraktivt ut på illustrationerna. Jag frågade Keyzer om det miljonprogramsområdet i högra hörnet också fick vara en del av utvecklingen. I denna bild tycks den enda förändringen vara skinande fasader som passar ihop med den nya bebyggelsen på andra sidan fältet. Svaret jag fick var dock lite svepande - "Självklart ska det också få utvecklas, men... ... vi börjar där borta". Resultatet är ett nytt attraktivt område med en lika attraktiv stadspark och undanskymt bakom lite skog råkar ett miljonprogramsområde ligga, som lite av en slump.

Gränser behöver inte alltid vara fysiskt skarpa som en bullrande motorled som delar medelklass och arbetarklass. Att bara ta bort motorleden, att bygga ihop de åtskilda områdena skulle inte ändra på faktumet att här bor medelklass och där borta bor arbetarklass. På något sätt måsta man också väva dem samman i grunden. Möjliggöra att rika och fattiga bo sida vid sida i samma kvarter, istället för sida vid sida i "nästan" samma område.

"Stadsläkningsprojekten" Årstafältet och Hagastaden är trots allt steg i rätt riktning som i längden kan luckra upp Stockholms polarisering mellan innerstad och förort.

Rättvis stad: Europas mest ojämlika kvarter...

Ojämlikhet i Europas högsta skyskrapa.
Läste en artikel i DN om "the shard" - Europas högsta skyskrapa med bostäder riktade till världens rikaste. En passage i texten fångade min uppmärksamhet.


"Inte nog med att kostnaden per kvadratmeter blir rekorddyr, skyskrapan skapar också världens mest ojämlika bostadskvarter. Kostnaden per kvadratmeter för kringlliggande bostäder i området är bara en tiondel av priset på motsvarande yta i the Shard."


Texten antyder att det skulle vara någonting dåligt att världens rikaste bor i samma stadsdel som vanliga arbetare. Skapas en mer jämlik stad om arbetare, medelklass och rika miljardärer separeras var för sig i egna isolerade områden? Skulle inte tro det. Detta visar istället att varierade boendekvalitéer inom stadsdelarna skapar utrymme för låg och höginkomstagare att leva sida vid sida. Även om detta är ett extremt exempel på detta...

Bilstad of the future?

När jag var tre år låg jag ofta på den inglasade balkongen och kollade fascinerat på bilarna som körde förbi nedanför... Här är en liten historia om bilen, barnen och staden...