Fortsätt till huvudinnehåll

Insikter från Larkdagen: Lite mer än bara blommor...

Alnarp
Det är alltid roligt när man upptäcker nya saker. Mitt besök på Landskapsarkitekturdagen i Alnarp var som en liten ögonöppnare för mig. För det första fick jag lära mig att landskapsarkitektur är mer än att rita ut röda och gula blommor på stora plankartor - även om just växtlighet var något ständigt återkommande på "Larkdagen". Men landskapsarkitektur verkar vara mycket mer än så och det verkar framförallt vara friare än vanlig husarkitektur. Landskapsarkitekturdagen är som en liten självhyllningsdag för dessa landskapsarkitekter. Landskapsarkitekter från hela landet kommer för att lyssna på föreläsningar och att knyta kontakter, vilket jag tycker att vi andra arkitekter borde efterapa.

Inför Larkdagen så annordnades en liten workshop för oss arkitektstudenter där vi skulle designa en fönsterodling för att odla föda i. Och oj vad komplicerat det där med växter är! Växter är som människor på det sättet att det inte är alla som passar så bra ihop med varandra. Vissa enstöringar fungerar knappt ihop med någon annan - till exempel vitlöken. En naturens motsvarighet till mig själv, så att säga.
Grönskande fasad i Berlin

Det känns som att L-arkitekter har fattat det där med att det finns en lust hos allt fler människor att odla sin egen mat - även hos människor som lever i urbana miljöer. Vi människor verkar också uppskatta grönska ganska mycket och det känns som att vi kommer att se mer och mer av växande gröna saker i arkitektur över lag. Så varför inte krama om våra landskapsarkitekter? Det finns mycket att vinna på att samarbeta och ta lärdom av dem. För trots allt står landskapsarkitektur för en stor del av hur vi upplever offentliga rum...

-Ja, det e nog min viktigaste insikt från Larkdagen.

/Hej från Alexander Åkerman på UMA!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från