Sara Westins avhandling "Planerat, alltför planerat"... Fortsätter att sätta tankar i rullning på mig. Eller snarare så har den fått mig att börja nosa vidare på Space syntax och sånt där. Det jag undrar över är varför städer oreflekterat tycks byggas bakvänt. Just nu är min cykelväg ner mot stan blockerat av ett stort bygge. Kvarteren ser ut att bli fina och tennishallen är ett välkommet inslag. Det enda jag kan se som negativt är att dessa kvarter inom överskådlig framtid kommer att vara en liten ensam enklav i staden. Varför uppmuntras stadsutveckling inte på mer central överbliven mark? Sådan finns det gott om i området söder om Kåbo/Sjukhuset? Och varför prioriteras inte stadsutveckling i centralare lägen först så att staden kan växa mer naturligt? För exploatering av centralare tomter borde ju vara attraktivare för både byggherre, stad, boende och verksamma. Eller?
Som jag ser det så är svårigeten att bygga mer i centrala lägen att det blir mer komplicerat. Komplicerat för att tomterna är mindre, tomtägarna fler och har dessutom antagligen egna intressen i sina fastigeter. Kanske bedriver de verksamhet där och visst skulle de kunna tjäna pengar på att bebygga marken de inte använder. Men för dessa som kanske inte har ambitioner, kapital eller tid kan stadsutveckling tyckas som en energikrävande bisyssla, som kräver mycket byråkrati. För den presumtiva byggherren å andra sidan så finns det enklare sätt att komma över byggbar mark än att gå runt och leta små markplättar hos stadens alla små markägare.
Resultatet av detta är det slumpvisa utspottandet av bostadsområden som sker i mer eller mindre halvcentrala lägen utan direkt koppling till övrig stad. Kanske är taktiken att detta slumpvisa utspottande av bostadsområden ska ge upphov till sammanhängande stadsdelar så småningom. En stad byggs ju inte över en dag. Stadsdelar behöver tid att gro in sig innan man kan börja tala om myllrande stadsliv. Så varför försena en sådan process genom detta fragmenterade stadsbyggande?
En sammanhållen stad skapar ju större underlag för verksamheter och stadsliv - sånt som det betalas bra för.
Som jag ser det så är svårigeten att bygga mer i centrala lägen att det blir mer komplicerat. Komplicerat för att tomterna är mindre, tomtägarna fler och har dessutom antagligen egna intressen i sina fastigeter. Kanske bedriver de verksamhet där och visst skulle de kunna tjäna pengar på att bebygga marken de inte använder. Men för dessa som kanske inte har ambitioner, kapital eller tid kan stadsutveckling tyckas som en energikrävande bisyssla, som kräver mycket byråkrati. För den presumtiva byggherren å andra sidan så finns det enklare sätt att komma över byggbar mark än att gå runt och leta små markplättar hos stadens alla små markägare.
Resultatet av detta är det slumpvisa utspottandet av bostadsområden som sker i mer eller mindre halvcentrala lägen utan direkt koppling till övrig stad. Kanske är taktiken att detta slumpvisa utspottande av bostadsområden ska ge upphov till sammanhängande stadsdelar så småningom. En stad byggs ju inte över en dag. Stadsdelar behöver tid att gro in sig innan man kan börja tala om myllrande stadsliv. Så varför försena en sådan process genom detta fragmenterade stadsbyggande?
En sammanhållen stad skapar ju större underlag för verksamheter och stadsliv - sånt som det betalas bra för.
Kommentarer
Skicka en kommentar