Om en månad så går jag förhoppningsvis runt på gatorna i New York för första gången. New York, "det stora äpplet", staden som aldrig sover. Få städer är så mytomspunna. Vi har alla stött på den i filmer, nyheter och och i musik. På något sett är staden centrum av universum, själva hjärtat av den mänskliga civilisationen. Kanske är denna uppfattning något påverkad av amerikanska katastroffilmer, vad vet jag...
Men New York är intressant på andra sätt. Inte minst stadsbyggnadsmässigt. Rutnätsplanen över Manhattan är ikonisk. Över 2000 kvarter i ett rutnät av 155 streets och 11 avenues. Säga vad man vill om den fantasilösa rutnätsplanen, men den har en hel del poänger. Poänger som tycks helt frånvarande i dagens stadsplanering. En viktig poäng tas upp på ett bra sätt här.
Det som kanske är mest slående med planen är dess långsiktighet. När planen antogs 1811 så hade New York knappt 100 000 invånare och knappt en fjärdedel av Manhattan var bebyggt. 100 år senare bodde det 2.3 miljoner invånare enbart på Manhattan! Denna explosionsartade utveckling hade troligen inte varit möjlig utan den tomtuppdelning som gjordes upp i denna plan. En plan som blev ett kraftfullt instrument att driva utvecklingen åt rätt håll utan att hämmas.
Denna långsiktighet är något som saknas i dagens stadsplanering. Om du skulle gå in på plankontoret i vilken svensk stad som helst och fråga hur staden kommer att ha utvecklats när invånarantalet dubblerats så tror jag att man får ett utlägg till svars som inte direkt svarar på frågan. Åtminstone är detta vad som signaleras till allmänheten. För om du frågar invånarna i en växande svensk stad om hur staden kommer att se ut om 50 år när befolkningen ökat med x antal tusen, så tror jag att många är osäkra. Denna osäkerhet omsätts lätt till mytbildning och denna mytbildning blir till ett motstånd för stadsutvecklingen. Att redan idag sätta en agenda för var och hur det ska byggas inom kommande 100 år gör att stadens invånare slipper gå runt och vara oroliga i onödan då en sådan plan talar om vad som ska förändras och inte förändras. Det handlar helt enkelt om att vara tydlig och att visa på en riktning.
 |
Levande stadskvarter i New York. |
 |
Slumpmässigt utströsslande av bebyggelse i brist på en övergripande plan? |
Men är det relevant att ha en plan för hur en stad ska omhänderta en dubblerad befolkning? Ja i växande städer så är det högst relevant. I den snabbt växande staden Uppsala så har det skett en befolkningsökning på 10 000 bara de senaste 3 åren. Sedan 2002 har stadens befolkning ökat med 20 000 invånare. På tio år innebär det en mer än 10 procentig ökning. Med den ökningstakten har Uppsala dubblerat invånarantalet från 200 000 idag till 400 000 invånare inom 70 år. Det är en gigantisk skillnad som ställer helt nya krav på stadsbebyggelsen. En sådan stor utmaning kräver en utvecklingsplan, en vision och det är här vi borde lära oss av New York. För i växande städer går det inte att i all oändlighet slumpmässigt strössla ut bebyggelse utan att ha en övergripande plan för hur staden också ska kunna växa sig samman.
 |
| Fålhagen en central stadsdel där komplementeringar skulle kunna ge området stadsliv. |
Hur ska sömniga bostadsområden omvandlas till levande stadskvarter? Hur ska stadskärnorna kunna hänga med i utvecklingen? Kan vi i framtiden ha villaområden mitt inne i stan? Hur ska avskilda miljonprogramsområden kunna integreras i staden? Hur kan staden förtätas? Och hur ska vi ens hinna med att bygga för denna befolkningsutveckling? - Det är frågor som inte har något tydligt svar idag.
Något som kännetecknar stadsbyggnadsklimatet idag är osäkerhet och ineffektivitet. Ineffektivitet på grund av alla överklaganden, som antagligen beror på den allmänna osäkerheten om vad som kommer att försvinna och uppstå i staden inom kommande 50 år. Men osäkerheten är inte bara stor hos allmänheten - också hos byggare, som inte alltid vet säkert om de överhuvudtaget får bygga på den mark de förvärvat. Dessa risker är någonting som hämmar byggandet och gör det till en syssla bara för de kapitalstarkaste.
 |
| Hugh Ferris skisser av 1916 New York zoning resolution |
I New York har så aldrig varit fallet. Redan innan en byggare köpte sig en tomt så visste denne precis hur högt och stort han skulle få bygga. För redan innan fanns det ju ett godkännande av att tomten skulle bebyggas och regler fanns som begränsade storleken för att förhindra en alltför mörk gatumiljö. Resultatet är att New York byggde sig själv utan att behöva styras av en massa tidskrävande detaljplanering. Planeringen hade ju redan gjorts innan någon ansökt om att få bygga.
Varför skulle inte detta fungera här i Sverige idag där många byggprojekt står stilla i startgroparna på grund av alla överklaganden? Varför går det inte att besluta om byggrätt redan på förhand. Om staden planerar in var och hur (maxhöjd, typ av anslutning till gatan etc.) man får bygga redan innan markägaren ansökt om bygglov så kan hela planeringsprocessen effektiviseras. Överklagandena sker på så sätt innan någon ansökt om att få bygga och kommer därmed inte fördröja några byggprojekt.
 |
| Karta över centrala Uppsala (centralstationen i mitten). Där streckade markeringar är enligt mig lämpliga platser för nya byggnader. Som synes finns det mycket plats att bygga på även mitt i stan. |
Det som behövs är att man redan idag lägger fram en plan för hur stadstrukturen bör vara i ett scenario där invånarantalet dubblerats. En plan över hur gatustruktur, bebyggelsestruktur och park/naturstruktur ska se ut i staden med dubblerat/tripplat invånarantal. Detta i samma anda som hur de på 1800-talet lade fram rutnätsplanen över Manhattan. Sedan är det bara att förebyggande ta fram byggrätter, som överrensstämmer med denna övergripande plan.
Att denna plan bör vara så pass långsiktig, gärna runt 100 år in i framtiden, beror dels på vikten om att vara tydlig med vart man ska, vilket främjar långsiktigt byggande då fler fastighetsägare vågar göra långsiktiga investeringar när de på förhand kan beräkna hur staden kommer att utvecklas. Men det handlar också om att det är viktigt att ha ett stort utbud av byggbara byggrätter, då förändring kan ta mycket lång tid men också mycket kort. Det går helt enkelt inte att förutspå när en fastigetsägare har vilja och kapital att bygga något som stadsplanen försöker uppmuntra.
"Planering är en syssla som bör ske före och
inte efter behovet har uppstått"
Kanske kan en sådan plan framstå som utvecklingshysterisk - idag hör man på sina håll åsikter om att 'staden har växt färdigt'. Och visst kan en sådan visionär plan leda till framtidstro och därmed påskynda utvecklingen. Men en plan kan inte på egen hand bestämma enskilda individers val. Om ingen vill flytta till stan så får det vara så. Det går inte heller att förbjuda de som vill flytta in till stan. Istället gäller det att göra det bästa av situationen.
Kommentarer
Skicka en kommentar