För en vecka sedan så läste jag en bok. En avhandling till och med. En avhandling tycks vara en typ av litteratur som skyller ifrån sig hela tiden. Så fort någonting påstås börjar texten referera till en annan text. Till och med när ord introduceras i texten börjar det att refereras tillbaka till andra texter. Annars kan man ju förstå fel. Så på 400 sidors avhandling blir det låt oss säga kanske 10% kontenta och 90% referat. Trots denna lätt självmassakrerande litteraturform så lyckades jag ta mig igenom en nästan 400 sidor lång avhandling och tykte att den till och med var läsvärd. Avhandlingen är skriven av Sara Westin och heter "Planerat, alltför planerat..."
Det som avhandlades var en känsla - den känslan man får när man är i en nybyggd stadsdel, i detta fall hammarby sjöstad. Känslan av hur allt är så ordnat och hur urbaniteten lyser med sin frånvaro. Huvudfrågan som ställs är - hur kan en stel byråkrati, som ett stadsplaneringskontor, skapa en levande stad? Denna fråga har verkligen fått mig att tänka. För på något sätt känns det som att dagens stadsplanering har ett osunt perspektiv. För mig känns det som att någonstans, medvetet eller omedvetet, så planeras det för stereotypa idealmedborgare. Hela utformningen av området görs efter hur dessa idealmänniskor förväntas leva. I boken beskrivs stadsplaneringen som ett samhällets överjag.
Detta fick mig att tänka på hur jag för ett par år sedan kommenterade frånvaron av dagisplatser i nybyggda industristaden i Uppsala i en liten insändare i unt. Att planera stora stadsdelar för enskilda samhällsgrupper, såsom 50-plusare med utflugna barn, är ett dåligt motiv för stadsplaneringen. Att sedan skylla ifrån sig på att det var dessa grupper man felaktigt "trodde" skulle vara intresserade av att bo där är bara en dålig ursäkt. Den är dålig därför att våra stadsplanerare inte har med den enskildes bostadsval att göra.
För mig så verkar det som att stadsplaneringens största problem är detta fokus på idealstaden för idealmänniskan. Och eftersom alla människor ur en planerares perspektiv uppträder i form av idealmänniskor så finns det bara en ideal stad. En enda skrupelfri struktur. Resultatet av ett sådant synsätt är att det hela leder till ett stadsbyggande med ett slutresultat - och helst då i form av idealstaden.
Problemet med att se staden som en konstant, något med ett givet slutresultat, är att det ignorerar det faktum att en stad är i en ständig förändringsprocess. Det vi bygger idag kan komma att stå i mer än hundra år och bara av att kolla tillbaka 100 år så inser man att mycket kommer att förändras jämfört med idag. Dagens behov är inte nödvändigtvis de beov som kommer att finnas imorgon. Därför tror jag på en mer flexibel stadstruktur som tillåter förändring. En bra stad är en struktur som anpassar sig efter dess invånares efterfrågan. En struktur där butiksstråk enkelt och fritt kan breda ut sig organiskt, där lokaler för dagis och skola enkelt kan tillgodoses efter behov, stadsdelar som tillåter förtätning/förändring.
Jag tycker att våra stadsplanerare måste inse detta. En stad måste ges möjligheter att förändras och att få växa organiskt.
Kommentarer
Skicka en kommentar