Tycker det är lite lustigt det som skrivs om kravallerna i England, där upprorsmakarna beskrivs som underklasskids, vars begär för märkeskläder, elektronik och andra statushöjande prylar gör att de samvetslöst går ut och gör räder längs den lokala shoppinggatan. Kanske slänger de också lite brandbomber kring sig. Låt oss för enkelhetens skull skylla kravallerna på detta och förbise alternativa faktorer som att många av dessa upplever utanförskap - de kanske möts med misstänksamhet på grund av att de bor i fel område/ har fel etnicitet/ och fel social tillhörighet o.s.v. Men låt oss för enkelhetens skull skylla på att de inte har råd att konsumera de rätta kläderna eller de senaste elektronikprylarna.
För vilken betydelse har egentligen våra prylar, vår konsumtion, för hur vi betraktas och ser oss själva? Som goda konsumenter ser vi direkt när någon inte följer mönstret. Det kan vara att någon har en lite för gammal bil, kläder som inte följer modet och heminredning som varken är nytt, stilfullt eller trendigt secondhand. Tänk bara fascinationen som skulle uppstå om du upptäckte att någon i din närhet fortfarande hade använde sin gamla Nokia 3310. Vi, jag, du dömer denna person genast och arkiverar denne under rubriken "dålig konsument". Det hela liknar rasism med det enda undantaget att "dåliga konsumenter" har sig själva att skylla.
Denna konsumtionshets får oss att byta ut vår klädgarderob lagom till höstmodet, köpa designade köksprylar vi inte visste att vi behövde och fylla förrådsutrymmen till bristningsgränsen med sånt som inte längre är lika fräscht och nytt. När vi på kvällningen väl sitter framför TV:n och kollar på program som "Ullared" och "Lyxfällan" lugnar vi oss själva med att tänka: "Jag är iallafall inte SÅÅÅh hysterisk!". Efter detta verklighetsförnekande självutlåtande byter vi raskt till "Svenska Hollywood fruar" och börjar i smyg drömma om ett liv utan ekonomiska gränser för vårat shoppingbegär.
Men vad händer med oss om dessa drömmar grusas, om vi istället inte skulle ha råd med att hela tiden hålla vår konsumentstatus på tipptopp. Vad händer om vi inte får råd med "självklarheter" som senaste generationens apple-sortiment, den obligatoriska Thailandresan, anorexia-mobiler och istället får nöja oss med fettma-tv, knapp-mobil, förra säsongens mode och att stanna i Sverige på semestern. Jo vi känner oss lite utanför. Lite som det är att vara medlem i nollmetersklubben när man går i mellanstadiet och avundsjukt lyssnar på sina klasskamrater om deras flygsemestrar till medelhavet och längre ut i världen.
Hela västvärldens ekonomi bygger på konsumtionshets. Om vi inte shoppar blir det ekonomisk kris och med ekonomisk kris blir det ingen shopping. Konsumtionshetsen är det som driver en stor del av ekonomin med löften om lycka när vi är goda konsumenter och hotet om utanförskap ifall vi inte konsumerar.
Som tur är skrämmer utanförskapet oss så mycket att vi gärna jobbar extra för att ha råd med att vara goda konsumenter, vilket i sin tur leder till tillväxt, mer pengar och framförallt mer shopping, vilket i sin tur leder till mer konsumtionshets. Men vad händer när vi kanske snart kollektivt står där med krediter upp till halsen och räknar på budgeten i Lyxfällan? Börjar konsumtionssamhällets gyllene era nå ett slut?
För vilken betydelse har egentligen våra prylar, vår konsumtion, för hur vi betraktas och ser oss själva? Som goda konsumenter ser vi direkt när någon inte följer mönstret. Det kan vara att någon har en lite för gammal bil, kläder som inte följer modet och heminredning som varken är nytt, stilfullt eller trendigt secondhand. Tänk bara fascinationen som skulle uppstå om du upptäckte att någon i din närhet fortfarande hade använde sin gamla Nokia 3310. Vi, jag, du dömer denna person genast och arkiverar denne under rubriken "dålig konsument". Det hela liknar rasism med det enda undantaget att "dåliga konsumenter" har sig själva att skylla.
Denna konsumtionshets får oss att byta ut vår klädgarderob lagom till höstmodet, köpa designade köksprylar vi inte visste att vi behövde och fylla förrådsutrymmen till bristningsgränsen med sånt som inte längre är lika fräscht och nytt. När vi på kvällningen väl sitter framför TV:n och kollar på program som "Ullared" och "Lyxfällan" lugnar vi oss själva med att tänka: "Jag är iallafall inte SÅÅÅh hysterisk!". Efter detta verklighetsförnekande självutlåtande byter vi raskt till "Svenska Hollywood fruar" och börjar i smyg drömma om ett liv utan ekonomiska gränser för vårat shoppingbegär.
Men vad händer med oss om dessa drömmar grusas, om vi istället inte skulle ha råd med att hela tiden hålla vår konsumentstatus på tipptopp. Vad händer om vi inte får råd med "självklarheter" som senaste generationens apple-sortiment, den obligatoriska Thailandresan, anorexia-mobiler och istället får nöja oss med fettma-tv, knapp-mobil, förra säsongens mode och att stanna i Sverige på semestern. Jo vi känner oss lite utanför. Lite som det är att vara medlem i nollmetersklubben när man går i mellanstadiet och avundsjukt lyssnar på sina klasskamrater om deras flygsemestrar till medelhavet och längre ut i världen.
Hela västvärldens ekonomi bygger på konsumtionshets. Om vi inte shoppar blir det ekonomisk kris och med ekonomisk kris blir det ingen shopping. Konsumtionshetsen är det som driver en stor del av ekonomin med löften om lycka när vi är goda konsumenter och hotet om utanförskap ifall vi inte konsumerar.
Som tur är skrämmer utanförskapet oss så mycket att vi gärna jobbar extra för att ha råd med att vara goda konsumenter, vilket i sin tur leder till tillväxt, mer pengar och framförallt mer shopping, vilket i sin tur leder till mer konsumtionshets. Men vad händer när vi kanske snart kollektivt står där med krediter upp till halsen och räknar på budgeten i Lyxfällan? Börjar konsumtionssamhällets gyllene era nå ett slut?
Kommentarer
Skicka en kommentar