Då har man satt sig i klistret igen...

Individer av arten "Homo arkitektstudent" äter banan.

Första veckan i andra året på UMA börjar närma sig ett slut. Just nu undrar jag lite varför jag längtat tillbaka hit under sommaren. Varför jag tycker om att utsätta mig för arkitektstudier.  Av de fem dagar som gått har den kortaste dagen varit mellan kl. 9-18. Annars har jag inte kommit hem innan halv nio på kvällen. Mycket av tiden i skolan har gått åt att lyssna på maraton presentationer och att som en vante kastas fram och tillbaka av min arbetsgrupps huxfluxiga egenhet att ständigt ändra konceptideer. Tyvärr vet ju jag som gått här i ett år redan att det inte spelar någon roll. Vi kommer att bli kritiserade ändå oavsett om det är världens bästa projekt. Förövrigt ser helgen ut att bli vigd åt arbete. Liv utanför skolan - obefintligt. Så varför utsätter jag mig själv för det här?

Ibland händer det att jag ställer den frågan, men för det mesta uppvägs allt lidande av att det är förbannat kul. Här blir man hela tiden pushad att vara mer kreativ, att våga göra svåra saker som man inte trodde att man skulle klara. Just nu jobbar vi med att bygga om i skolan, vilket betyder att vi bygger galna saker av sånt material vi hittar. Min grupp har hittat 64 st 60-tals dörrar. Av dessa ska vi alltså bygga något. Just nu verkar det bli någonting man kan klättra på, gömma sig i och kanske posta brev i.

Det är inte svårt att förstå kaoset som uppstår när lite drygt 200 arkitektstudenter bygger många stora saker på samma yta. Eftersom jag själv inte åtar mig så mycket byggande har jag haft tid att fascineras av hur arbetssamma och komplext organiserade denna art som kallas arkitektstudenter är. Till en början kan det se kaotiskt ut. En folkskoleutbildad arbetsledare skulle självklart försöka rationalisera processen. Dirigera med tydliga analoga uppgifter för att snabbt och effektivt uppnå önskat resultat. Sånt där sporadiskt flummande som vi arkitektstudenter genast börjar med så fort vi upptäcker någonting roligt, skulle nog i gemene mans ögon se ut som lek för vuxna. Visst är det mycket lekande. Men ur det sporadiska lekandet föds ibland också de mest brillianta idéerna.

Jag är så glad av att vara tillbaka igen. I år finns det också en hel drös nya arkitektstudenter på skolan och av de första dagarna att döma så verkar de inte helt omöjliga att tas med. Detta år har redan börjat fantastiskt och jag ser fram emot det vi ska få göra. Börjar nästan oroa mig för att dessa roliga studieår snart är slut. Det är ju bara 4 år kvar nu för min del. Bara fyra år kvar tills ett liv med en fritid.