Fortsätt till huvudinnehåll

Då har man satt sig i klistret igen...

Individer av arten "Homo arkitektstudent" äter banan.
Första veckan i andra året på UMA börjar närma sig ett slut. Just nu undrar jag lite varför jag längtat tillbaka hit under sommaren. Varför jag tycker om att utsätta mig för arkitektstudier.  Av de fem dagar som gått har den kortaste dagen varit mellan kl. 9-18. Annars har jag inte kommit hem innan halv nio på kvällen. Mycket av tiden i skolan har gått åt att lyssna på maraton presentationer och att som en vante kastas fram och tillbaka av min arbetsgrupps huxfluxiga egenhet att ständigt ändra konceptideer. Tyvärr vet ju jag som gått här i ett år redan att det inte spelar någon roll. Vi kommer att bli kritiserade ändå oavsett om det är världens bästa projekt. Förövrigt ser helgen ut att bli vigd åt arbete. Liv utanför skolan - obefintligt. Så varför utsätter jag mig själv för det här?


Ibland händer det att jag ställer den frågan, men för det mesta uppvägs allt lidande av att det är förbannat kul. Här blir man hela tiden pushad att vara mer kreativ, att våga göra svåra saker som man inte trodde att man skulle klara. Just nu jobbar vi med att bygga om i skolan, vilket betyder att vi bygger galna saker av sånt material vi hittar. Min grupp har hittat 64 st 60-tals dörrar. Av dessa ska vi alltså bygga något. Just nu verkar det bli någonting man kan klättra på, gömma sig i och kanske posta brev i.
Det är inte svårt att förstå kaoset som uppstår när lite drygt 200 arkitektstudenter bygger många stora saker på samma yta. Eftersom jag själv inte åtar mig så mycket byggande har jag haft tid att fascineras av hur arbetssamma och komplext organiserade denna art som kallas arkitektstudenter är. Till en början kan det se kaotiskt ut. En folkskoleutbildad arbetsledare skulle självklart försöka rationalisera processen. Dirigera med tydliga analoga uppgifter för att snabbt och effektivt uppnå önskat resultat. Sånt där sporadiskt flummande som vi arkitektstudenter genast börjar med så fort vi upptäcker någonting roligt, skulle nog i gemene mans ögon se ut som lek för vuxna. Visst är det mycket lekande. Men ur det sporadiska lekandet föds ibland också de mest brillianta idéerna.
Jag är så glad av att vara tillbaka igen. I år finns det också en hel drös nya arkitektstudenter på skolan och av de första dagarna att döma så verkar de inte helt omöjliga att tas med. Detta år har redan börjat fantastiskt och jag ser fram emot det vi ska få göra. Börjar nästan oroa mig för att dessa roliga studieår snart är slut. Det är ju bara 4 år kvar nu för min del. Bara fyra år kvar tills ett liv med en fritid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från