Förändring för bevarandets skull

Stockholmare är idioter! Hur kan någon vilja bevara en dylik trafikkarusell? 

K-märkning, Q-märkning, Riksintresse. Med dessa håller vi förändringens ondskefulla krafter i schack. Jag tycker att det är bra att dessa bevarandemärkningar finns. Ärligt talat så är drastiska förändringar av den byggda miljön oftast dåliga. Det är bra att sådana förändringar motverkas lite även om det kan dras till en extrem, vilket börjar bli fallet i Stockholm.

Kvarngärdet Uppsala - Bevaransvärt?

Tyvärr kan jag tycka att den bevarandesynen som manifesteras av K-märkningar, Riksintressen och andra bevarandeivrare är alltför formalistisk. När det kommer till k-märkning av små objekt såsom enstaka byggnader brukar det fungera smärtfritt, men när man börjar bevarandemärka stora mängder byggnader eller också stadsdelar så uppstår ibland problem. Problemet ligger ofta i att experter och vanliga människor har helt olika syn på vad som bör bevaras. I bilden ovan syns bebyggelse i kvarngärdet i Uppsala. På grund av att det är ett av de första moderna exemplen på kvartersbebyggelse i denna lilla skala så har detta område fått bevarandemärkning. Men betyder detta någonting för oss ickeexperter?

Givetvis finns det kvaliteter i detta område. Den lilla skalan, små kvarteren, hur bostäderna ansluter till gatan etc. Men måste det till att vi konserverar hela området inklusive byggnaderna för att på bästa sätt ta vara på dessa kvaliteter? En konsekvens av detta är att det blir omöjligt att åtgärda eventuella brister.

Grundproblemet är att dagens bevarandesyn enbart ser till formen och struntar i vilka konsekvenser för andra aspekter en tidsinfrysning får. Jag tycker att man i högr grad bör uppmärksamma byggnadens/platsens kultur istället för att enbart se till platsens form.

Betydelsen hos en plats kan förrändras dramatiskt även om platsens form inte ändrats ett dugg, såsom här på St: Eriks torg där marknadskulturen har dött av till förmån för en parkeringskultur trots att torget till formen är oförändrat.

Detta skapar ett litet dilemma. Om vi vill bevara formen kan det mycket väl i längden ske på bekostnad av kulturen och om vi vill bevara kulturen så krävs ofta en förändring av formen. Den gyllene medelvägen mellan kultur och form är för mig rätt väg att gå.

Till sist vill jag kritisera systemet med bevarandemärkning för att döda de metoder med vilka vi alltid byggt städer. Gamla Stan byggdes inte på en dag. De byggnader vi ser idag är ett resultat av en kontinuerlig process av tillbyggnader, påbyggnader, ombyggnader, rivningar och bränder. Formen har alltid varit under förändring, måhända har det skett i många små steg. Men dessa småskaliga steg av förändring har avstyrt behovet av storskaliga och ofta destruktiva förändringar.

Man kan ju fråga sig vad som kommer att hända när den bevarande-märkta bebyggelsen på kvarngärdet har åldrats så länge att det enda rimliga är att riva? Troligen kommer området någon gång att totalsaneras och byggas upp efter nya ideal. Historia och kvaliteter kommer att gå om intet.

Det är dags att inse att det enda sättet att bevara är att tillåta små och kontinuerliga förändringar. Att tillåta tillbyggnader, påbyggnader och stegvis bebyggelse växling är det enda sättet att motverka dramatiska totalsaneringar. Det är bara på detta sätt vi kan hålla stadens byggda historia vid liv.