Fortsätt till huvudinnehåll

Quasitecture


Yesterday we got an assignment to make a 2d composition and thereafter transfer it into 3d. Said and done. Above you find the result. I like it - it's cute! So long it all went just fine, but then one of my teachers brought a string with a hook. His idea was that if you can hang the threedimensional composition and if it remained in the  right position it is BALANCED. And a BALANCED composition is by definition GOOD.
Unfortunately my composition is obviously UNBALANCED - which by definition is BAD. If this was about construction I could've understood the purpouse. But this was about beauty. For me this is bullshit. It's an attempt to objectively define beauty by absolute rules.

I'm really disturbed by architects who tend to talk about architecture as a field of science with definitive rights and wrongs. Architects always tend to simplify things into black and white. This works and this doesn't no matter the circumstances. This kind of absolute thinking is to me pointless since you can't define good architecture with absolute rules. Different circumstances create different needs and different persons has different preferences.

Imagining architecture as a field of science defined by absolute rules that goes into every detail is by its complexity a never ending task. I don't believe that a simpel set of rules could guarantee a sucessful design and it could definetely not define beauty.

I think this tendency among architects to simplify and regard good architecture as something that could be defined by rules has to do with a rather big problem. It's impossible to objectively prove good architecture when it's described on paper. That good architecture can't be objectively defined is of course a problem. But it doesn't help to pretend that it is.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs
Skicka en kommentar
Läs mer

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to
Skicka en kommentar
Läs mer

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från
Skicka en kommentar
Läs mer