Bostadsbrist och tanken om det omöjliga.

I tyskland går det att bygga tätt med hjälp av byggemenskaper...

Bostadsbrist, stadsbrist och ännu mer bostadsbrist. Den växande bostadsbristen börjar segla upp som en allt viktigare fråga. Men hur ska den botas? Idéerna spirar men någon plan saknas...


Bostadsbristen i storstadsregionerna blir bara större och större, något som om det fortsätter kommer att hota tillväxten. I Stockholm saknas det över 70 000 bostäder och det byggs endast hälften av det som behövs för att åtgärda bristen. I Uppsala som i många andra växande städer krävs det uppemot 6 års kötid för att överhuvudtaget få tag i en lägenhet. Undantaget är nyproduktion, men vem har egentligen råd att betala för enrummare med 7 000 kr i hyra och inflyttning om drygt ett halvår?

I debatten hörs många alternativa lösningar, bygg högt! Riv upp PBL! Sänk markpriserna! Flyttkedjor! Lönsam andrahandsuthyrning! Subventionerat byggande! Många förslag är bra och jag tror att många av förslagen skulle behövas om vi på allvar vill bygga bort bostadsbristen. Men det är också något annat som saknas. Mod. Mod och klurighet. Många "lösningar" är indräpta i en sorts pessimistisk mantel av påstådda omöjligheter: "Vi kan inte bygga stad med dagens bullernormer", "handikappkrav gör att vi inte kan bygga små billiga lägenheter", "det byggs inte utan subventioner", "vi kan inte bygga snabbt om det bara är fyravåningshus", "det går inte att bygga vackert med dagens markpriser". Detta går inte, vi kan inte, det är omöjligt!

Jag vill inte klandra arkitekter och tjänstemän för sin pessimism, snårskogen av regler de måste förhålla sig till kan sätta käppar i hjulen för de mest självklara projekten. Men min upplevelse är att "tanken om det omöjliga" ligger alldeles för nära till hands i denna bransch. Alltför ofta kommer tvärsäkra påståenden om vad som är omöjligt. Från en tjänsteman som precis fått förklarat för sig hur byggemenskaper funkar, fick jag höra att man omöjligt kan bygga en tät stad på detta sätt. Något han rimligen inte borde kunna konstatera direkt efter han fått veta hur dessa fungerar och något som också finns motbevisat i verkligheten. En annan tjänsteman yttrade sig detta: "- det går inte att bygga en 'tät stad' med bara trevåningshus om det inte ska bo åtta personer i varje rum". Ett uttalande som efter en matematiskt oklanderlig formel ger att man bara behöver bo fyra personer i varje rum för att skapa "tät stad" av de sexvåningshus som denna tjänsteman vurmade för och för att åstadkomma en "tät stad" med en typisk svensk trångboddhet behövs det bara mellan 12 och 30 våningar!

Har alla de som yttrar "tanken om det omöjliga" verkligen vänt på alla stenar när de försökt lösa dessa problem? Jag tror mycket väl att en upprensning av boverkets regler, låga markpriser, slopad p-norm, bostadssubventioner och höga byggnader skulle göra det enklare att bygga bort bostadsbristen och skapa "den goda staden". Men för att nå dit går det inte bara avsäga sitt ansvar på grund av förutsättningarna inte är de optimala. Jag skulle här vilja lyfta fram malmös stadsarkitekt Christer Larsson som i detta seminarium påpekade att de flesta problem går att runda med lite klurighet och list. Jag ber härmed alla arkitekter och plantjänstemän att visa lite list och klurighet nästa gång ni stöter på patrull.

Mod, klurighet och list!