Fortsätt till huvudinnehåll

Bostadsbrist och tanken om det omöjliga.

I tyskland går det att bygga tätt med hjälp av byggemenskaper...


Bostadsbrist, stadsbrist och ännu mer bostadsbrist. Den växande bostadsbristen börjar segla upp som en allt viktigare fråga. Men hur ska den botas? Idéerna spirar men någon plan saknas...


Bostadsbristen i storstadsregionerna blir bara större och större, något som om det fortsätter kommer att hota tillväxten. I Stockholm saknas det över 70 000 bostäder och det byggs endast hälften av det som behövs för att åtgärda bristen. I Uppsala som i många andra växande städer krävs det uppemot 6 års kötid för att överhuvudtaget få tag i en lägenhet. Undantaget är nyproduktion, men vem har egentligen råd att betala för enrummare med 7 000 kr i hyra och inflyttning om drygt ett halvår?

I debatten hörs många alternativa lösningar, bygg högt! Riv upp PBL! Sänk markpriserna! Flyttkedjor! Lönsam andrahandsuthyrning! Subventionerat byggande! Många förslag är bra och jag tror att många av förslagen skulle behövas om vi på allvar vill bygga bort bostadsbristen. Men det är också något annat som saknas. Mod. Mod och klurighet. Många "lösningar" är indräpta i en sorts pessimistisk mantel av påstådda omöjligheter: "Vi kan inte bygga stad med dagens bullernormer", "handikappkrav gör att vi inte kan bygga små billiga lägenheter", "det byggs inte utan subventioner", "vi kan inte bygga snabbt om det bara är fyravåningshus", "det går inte att bygga vackert med dagens markpriser". Detta går inte, vi kan inte, det är omöjligt!

Jag vill inte klandra arkitekter och tjänstemän för sin pessimism, snårskogen av regler de måste förhålla sig till kan sätta käppar i hjulen för de mest självklara projekten. Men min upplevelse är att "tanken om det omöjliga" ligger alldeles för nära till hands i denna bransch. Alltför ofta kommer tvärsäkra påståenden om vad som är omöjligt. Från en tjänsteman som precis fått förklarat för sig hur byggemenskaper funkar, fick jag höra att man omöjligt kan bygga en tät stad på detta sätt. Något han rimligen inte borde kunna konstatera direkt efter han fått veta hur dessa fungerar och något som också finns motbevisat i verkligheten. En annan tjänsteman yttrade sig detta: "- det går inte att bygga en 'tät stad' med bara trevåningshus om det inte ska bo åtta personer i varje rum". Ett uttalande som efter en matematiskt oklanderlig formel ger att man bara behöver bo fyra personer i varje rum för att skapa "tät stad" av de sexvåningshus som denna tjänsteman vurmade för och för att åstadkomma en "tät stad" med en typisk svensk trångboddhet behövs det bara mellan 12 och 30 våningar!

Har alla de som yttrar "tanken om det omöjliga" verkligen vänt på alla stenar när de försökt lösa dessa problem? Jag tror mycket väl att en upprensning av boverkets regler, låga markpriser, slopad p-norm, bostadssubventioner och höga byggnader skulle göra det enklare att bygga bort bostadsbristen och skapa "den goda staden". Men för att nå dit går det inte bara avsäga sitt ansvar på grund av förutsättningarna inte är de optimala. Jag skulle här vilja lyfta fram malmös stadsarkitekt Christer Larsson som i detta seminarium påpekade att de flesta problem går att runda med lite klurighet och list. Jag ber härmed alla arkitekter och plantjänstemän att visa lite list och klurighet nästa gång ni stöter på patrull.

Mod, klurighet och list!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från