Postfordism och den flexibla staden.

En miljö som säger, kör här, cykla här och buskar som effektivt hindrar gående
att korsa gatan annat än vid utmarkerade övergångsställen. Den statiska/konstanta
staden missbrukar här sin makt över den enskildas liv. 

Villaområden är villaområden, miljonprogram är miljonprogram, rutnätstad är rutnätstad och ingenting finns där emellan. Hur ska våra städer utvecklas egentligen? Är denna statiska inlåsning i "färdigbyggda" miljöer något vi ska förtsätta värna om? Finns det utrymme för flexibilitet?


You can have any color as long as it's black, Så sa Henry Ford om bilmodellen Ford T, den första bilmodell som gav mobilitet åt massorna. Fords löpande band kan på sätt och vis sägas vara den modernistiska stadsplaneringens födelsepunkt. Löpandebandprincipen blev okritiskt applicerad på stadsplaneringen. Lika nitiskt som Ford delade in produktionen i mekaniskt repetitiva uppgifter, delade den modernistiska planeringen in stadens funktioner i separerade områden. När Ford delade in arbete i repetitiv monotoni så delade den modernistiska planeringen in livet i en lika repetitiv vardagsmonotoni. Det var liv som styrdes ovanifrån, planarkitekten tog kontroll över livet i staden och formade det efter tänkta stereotyper och idealmänniskor. Hur du handlade, bodde och gjorde dina vardagsresor var designat i förväg.

Den oflexibla staden tvingar fram dyra provisoriska lösningar som dagisbaracker och ofta i konstiga lägen. Detta dagis har stått här i snart tio år och fortfarande planeras nya dagisbaracker

Än idag specialritas dagens nya stadsdelar för stereotyper och idealmänniskor. I en tid då valfrihet är politikens mantra finns det i stadsmiljön endast "valfrihet-för-den-som-gillar-svart". När planarkitekten sagt sitt så kan invånarna bara gilla läget. I den statiska färdigbyggda miljön finns inte utrymme för nya dagis, butiker, kontor eller andra sociala mötesplatser även om både underlag och bred folklig önskan skulle finnas. Enda sättet för att dessa invånare ska få nya dagis, butiker eller kontor i dessa statiska och färdigbyggda stadsdelar är att planarkitekten lägger till dem och vi vet ju alla hur effektivt det systemet funkar.

Men tänk om förändringen inte behövde komma uppifrån, tänk om grannar, privata företag och enskilda individer hade makten att förändra själva. För om vi ska lita på att planarkitekten ska lösa alla problem, kommer inte handelsstråken kunna växa i takt med efterfrågan med externhandel som följd, dagisbristen kommer att åtgärdas för sent och om ingen matbutik etablerades vid områdets byggande så kommer troligen områdets invånare på sin höjd få nöja sig med en liten kiosk, även om det skulle finnas underlag för det. Det finns ingen flexibilitet i denna stad då det är en stad som är specialutformad för specifika levnadsmönster. Varför går det inte att skapa en ospecifik stad, en flexibel struktur som invånarna själva kan forma om för att passa deras behov och önskemål?

Byggbolagen är ofta ganska selektiva med vilka kundgrupper de vänder sig åt. Men att de vänder sig mot boulspelare med utflugna barn betyder inte att stadens tjänstemän ska godkänna stadsmiljöer som inte är flexibla nog att ta emot andra grupper såsom barnfamiljer. Det blir ju ofta fel när det planeras efter stereotyper, då de stereotypa idealmänniskor man planerade för inte liknade de verkliga människor som senare flyttade in.

Vi måste inse att arkitekter, byggare, planarkitekter och politiker inte har full koll på vad människor efterfrågar. Det råder idag en stor diskrepans mellan utbudet av stadsmiljöer och de stadsmiljöer som efterfrågas, vilket beror på att den stad vi byggt under nittonhundratalet varit statisk, en färdigbyggd konstant där villaområde är villaområde, förortsområde är förortsområde och rutnät är rutnät. Om vi ska råda bot på denna brist på efterfrågade stadsmiljöer så måste också stadens existerande delar kunna genomgå omvandling, det räcker inte bara med nyproduktion. Att på allvar tillgodose de stadsmiljöer som efterfrågas är det enda sättet att minska boendesegregationen och skapa en rättvis stad.

Det är dags att sluta se staden som en färdigbyggd konstant och öppna ögonen för en stad som är flexibel och formbar. Den staden behöver minimalt med aktiv planering för att tillgodose att handelsstråken utvecklas i takt med efterfrågan, att skolor och förskolor byggs ut i takt med behovet och att förändrade resmönster i staden kan sväljas utan trafikstockningar och trängsel. I den flexibla staden har alla stadens delar en inbyggd förmåga att anpassa sig till invånarnas behov och önskemål, en förmåga att på egen hand öka sin attraktivitet i en process som gör dess invånare till deltagare.

3 punkter för en flexibel stad:

1. En gatustruktur som möjliggör flertalet lämpliga färdvägar mellan 2 olika punkter i staden. Det måste också vara attraktivt att gå, cykla och åka kollektivt i alla vardagsresor, vilket skapar en dynamik som förebygger trängsel. Bilen ska också vara framkomlig, men inte alltid det snabbaste alternativet.

2. Bottenvåningarna i alla nybyggda hus ska enkelt kunna omvandlas till verksamhetslokaler. Detta skapar en struktur där förskolor, handel, arbetsplatser och mötesplatser kan utvecklas i takt med behov och efterfrågan.

3. Alla stadsdelar bör innehålla en hög andel hyreshus, då dessa kan omvandlas mellan bostäder, affärer, kontor, skolor vartefter långsiktigt behov och efterfrågan uppstår.


Framförallt: Sluta behandla stadens delar som färdigutvecklade öar! Och inse att villaområden, rutnätsstad och betongförort inte är olika arter. De kan para sig med varandra...