Fortsätt till huvudinnehåll

Arkader och upplevelsen av stadsliv.

Lite kort om arkader och det upplevda stadslivet. Där jag vill påstå att många arkader delar av och skymmer gatulivet, vilket leder till den falska upplevelsen av livlösa gaturum.

Vy arkad.
Vy trottoar.
Liv på stadens gator är kanske det som påverkar våra känslor för miljön mest. En gata utan liv känns snabbt ödslig och tråkig, medan gator med liv känns trevligare. Denna arkad ovan ligger vid Vaksalagatan i centrala Uppsala. Bilderna visar tydligt hur arkadens pelare blir till en visuell avgränsning som skymmer stadslivet och trots att det finns relativt mycket liv här så känns det inte så, för man kan helt enkelt inte se det.
Vy arkad.
Vy trottoar
Denna arkad i korsningen dragarbrunnsgatan/vaksalagatan är förmodligen en av stadens dummaste. De grova pelarna och den minimala skalan gör att butikerna och gatulivet skyms nästan helt och hållet från varandra. Arkader som denna är gjorda av arkitekter utan känsla för skala och just denna gatustump skulle må så mycket bättre om arkaden fylldes ut och butiksentréerna hade legat hela vägen ut mot trottoaren.  
Vy arkad.
Så till den enda arkaden i Uppsala som jag gillar. Pelarna är smäckra och få, rumsligheten är generös, vilket gör att man i denna arkad fortfarande är en del av gaturummet utanför. Arkader som denna har jag ingenting emot. Trots allt har arkader en del positiva egenskaper, de skyddar mot regn och i varmare klimat skyddar de också mot solen. Rent stadslivsmässigt så passar arkader av detta lite generösare slag bäst längs breda och tungt trafikerade gator. Där skymmandet av gatan mest reducerar den störande upplevelsen av trafiken. Längs smalare och lugna gator bör arkader med fördel undvikas. Med allt gatuliv koncentrerat till gatan så kan den strosande ta del av hela gatans stadsliv samtidigt - alla människor på gatans båda sidor. Skydd mot väder kan istället skapas under butikernas markiser.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från