Dharavi - Slum och stad.

Bild: Sofia Petersson Samulin

Som jag tidigare nämnt har jag varit till Indien och Bombay för att studera "slummen" den informella stadsdelen Dharavi, som med sina runt 600 000 till över en miljon invånare på knappa två kvadratkilometer är en av världens största och mest tätbefolkade slumområden. Jag och mina kollegor fokuserade våra studier till ett torg mitt i Dharavi. När vi kom dit på en söndag möttes vi av kvarterets män som satt på ett scenbygge som de uppförde inför kommande veckas festival. De välkomnade oss att sitta med dem och de började fråga oss frågor. De kollade nyfiket och uppmärksamt i våra skissböcker, en av männen - torgets komiker - anordnade en kroki-session sittandes som modell mitt på torget låtsaspratandes i sin mobil, till de andras stora nöje. Jag började prata mer med en man i trettioårsåldern som introducerade sig som Sachin, han talade till min stora lättnad utmärkt engelska. Han berättade att han var ingenjör och gjorde sin Phd i robotik, han introducerade oss till alla sina vänner som nyfiket kikade förbi och han nämnde deras jobb - Polis, flygplatsarbetare, doktor, egenföretagare. "- Det är en bra plats att bo på", fortsätter han "-Det går snabbt att ta sig överallt i Bombay härifrån". Nu var ju inte allt det han sa sant, vilket jag senare fick reda på. Men det faktum att folk kom fram till oss med sina smartphones och frågade om vi hade facebook, gav intrycket att denna plats inte är särskilt fattig.

Innan vi kom hit hade vi besökt två berömvärda organisationer i Bombay som arbetar med informella bosättningar - Pukar och SPARC. De var noga med att omtala Dharavi som en stad i staden och inte ett slumområde, skillnaden mot Baiganwadi - en annan slum som jag besökte var stor. De positiva intrycken jag fick av det lilla torget påminner mig lite om inledningen av Jane Jacobs klassiker - Death and life of great american cities - där hon beskriver ett besök i "slummen" - North End i Boston. Där hon häpnar över hur "slumområdet" förändrats de senaste tjugo åren.

"När jag fick se North End nästa gång, 1959, häpnade jag över förändringen. [...] Många av de små, ombyggda husen beboddes nu av en eller två familjer där tre eller fyra tidigare trängt ihop sig. En del av familjerna i hyreshusen hade själva skaffat sig mer utrymme genom att slå ihop två äldre lägenheter och satt in badrum, nya kök och liknande. [...] Mitt ibland alla bostadshusen fanns ett förbluffande stort utbud av utmärkta livsmedelsbutiker, och dessutom småföretag som sysslade med allt frånsmide och snickerier till möbelstoppning och livsmedelstillverkning. Gatorna myllrade av lekande barn och folk som handlade, promenerade och pratade."   

Antagligen befinner sig torget i Dharavi mitt i den utvecklingen. Det är inte en plats som invånarna flyr så fort de får möjlighet, många har bott här i generationer jag har till och med träffat folk som återkommer hit nästan dagligen trots att de flyttade till ett normalt bostadsområde utanför Dharavi för 16 år sedan. Här ser man många tecken på att området frodas och har en optimistisk syn på framtiden - folk smyckar sina hus med kakel på fasaderna, en del har installerat toalett och bara en sådan sak att de lägger energi på att bygga en festivalscen. Det här är inte fattiga deprimerade människor.

Även om Sachin ljög när han introducerade sig som ingenjör i robotik och att hans vänner hade jobb som läkare o.s.v, så var det sant i den meningen att många av människorna här har goda jobb och god utbildning. Datatekniker, Bankman, Polis, jag möter också en kvinna som transkriberar medicinska journaler för ett sjukhus i USA. Sachin själv jobbar som revisor på ett Sjukhus, tidigare i år har han arbetat sju månader på en bank i Dubai och i Abu Dhabi, där han levt ett liv med tjänstebil och egen lägenhet. Andra jobbar i serviceyrken, de är chaufförer, trädgårsmästare, butiksbiträden och jobbar på hotell, på flygplatsen och i butiker. Här finns också en stor del egenföretagare, de har små butiker och hemmafabriker med läderindustri och en del har företag som sysslar med att handla och distribuera de råvaror som går in och ut ur dessa företag.

En man som renoverar sitt hus

Men man ska inte heller glömma bort fattigdomen i kvarteret - en familj på fem personer kan leva på så lite som 15 kvadratmeter och tvingas gå 100 meter för att ta sig till toaletten där det inte sällan är lång kö på morgonen innan jobbet. Rinnande vatten har de bara på morgonen, vilket tvingar dem att bunkra vatten inför dagens behov. Fast samtidigt är skillnaderna också inom Dharavi stora. Bland de många småindustrierna och kanske framförallt i återvinningsindustrin finns det människor som både jobbar, sover och äter inom samma fyra väggar. De lever med sina jobb, de arbetar större delen av sin vakna tid för otroligt små löner - ofta är de familjefädrar från landsbygden som jobbar för att kunna skicka hem pengar till familjen. Deras livsvillkor är chockerande, men samtidigt är arbetet i staden den enda möjligheten för dem att ge sina barn en möjlighet till en bättre framtid.

Bombay är både Indiens kulturella och finansiella centrum, vilket gjort staden till en magnet som drar till sig en strid ström av nya invånare i jakt på ett bättre liv. I själva Bombay bor det cirka 13 miljoner invånare och cirka 60 % av dessa förmodas bo i slumområden. Att färdas genom Bombay är att ha ett närmast ändlöst landskap av höghus med slumområden emellan dem. Frågan om hönan eller ägget kan tyckas rimlig vid denna åsyn - Är det höghusen som penetrerar slummen eller är det slummen som penetrerar den formella staden?

Mitt i detta oöverblickbara stadslandskap ligger Dharavi i en knutpunkt där två järnvägsspår strålar samman till ett. Ett stenkast därifrån ligger stadsdelen Bandra, kanske den punkt som utgör Bombays nuvarande epicentrum. Till stor del stämmer det som Sachin sa om Dharavi - det är enkelt att ta sig överallt i staden härifrån. Men detta innebär samtidigt att Dharavis mark är hett eftertraktat av intressenter som vill riva slummen och bygga vinstmaximerade anläggningar med bostäder, shopping och frän arkitektur. Givetvis ska skattepengar finansiera omlokaliseringarna av de nuvarande invånarna och några ersättningar för alla de företag som raseras kommer knappast att utbetalas. Man räknar med att 70 % av Dharavis befolkning också arbetar inom området, bland de större industrierna återfinner man läderindustrin, textilindustri, diverse tillverkningsindustri samt en avancerad återvinningsindustri. Avfall från hela Bombay fraktas hit där kasserade produkter sorteras, lagas och målas för att sedan komma ut som nya produkter eller ny råvara för tillverkningsindustrin.

Framtidens Dharavi?

Dharavi har en stark inneboende kraft att utveckla sig själv och förbättra levnadsstandarden för människorna som bor här. I dagsläget motarbetas denna kraft av osäkerheten som skapas av myndigheternas rivningsplaner och det totala byggstopp som påtvingats stadsdelen. Jag intervjuade en tandläkare och kom in på hur stadsdelen förändrats. Han beskrev det som att mycket hade gjorts sedan han växte upp här. "När jag var växte upp här fanns det nästan inga toaletter, vi sket i princip där vi kunde. Många av husen var enkla plåtskjul och de flesta ungdomar drog bara runt utan något att göra eller möjlighet att läsa någon högre utbildning". Tiden han beskriver utspelade sig för mindre än tjugo år sedan i mitten av nittiotalet och skillnaden är slående. Av dagens ungdomar studerar många på universitetet, de flesta talar god engelska och bäst engelska talar de små barnen. Om myndigheterna skulle sluta att försöka strypa stadsdelens utveckling och istället göra några strategiska förbättringar, som att bredda vissa gator så tror jag att stadsdelen inom bara några år kommer att ha utvecklat sig själv på ett betydande sätt.

Jane Jacobs illustrerar en lite komisk scen i inledningen av "Death and life..." efter att ha häpnat över förvandlingen av stadsdelen North End i Boston, så ringer hon en lokal stadsplanerare.

"- Vad i hela världen gör du i North End? undrade han [...] - Det är en slum!
                   - Jag tycker inte att det liknar en slum, svarade jag. 
- Jo det är den värsta slum vi har iden här staden. Tvåhundrasjuttiofem bostadsenheter per acre! Det är inte roligt att behöva erkänna att vi har sådant i Boston, men så är det.
                    - Har du några fler siffror över området? frågade jag
- Ja det är rätt lustigt. Brottsligheten, sjukligheten och barnadödligheten är bland de lägsta i staden. Dessutom är hyrans andel av inkomsten lägst i hela staden [...] Andelen barn ligger exakt på genomsnittet i staden. Dödligheten är låg, 8.8 per tusen invånare, medan stadens genom snitt är 11,2. Dödligheten i TBC är mycket låg, mindre än en på tiotusen, det förstår jag inte, det är till och med lägre än i Brookline. Förr i tiden var North End det värsta tbc-området i staden, men det har verkligen förändrats. De har väl härdats. Men det är ju en förskräcklig slum."

Kanske kan en liknande konversation hållas med en stadsplanerare i Bombay om cirka tio år, där 'North End' bytts ut mot 'Dharavi'.