| Förslag till ny bebyggelse vid Mikaelsplan: A-sidan arkitektur/ Karavan arkitektur och landskap. |
Både bostäder och parker. Många Uppsalabor är skeptiska till en förtätning av staden. Vi tror ändå de flesta ser fördelarna med fler bostäder i centrum, skriver Fredrik Ahlstedt, Cecilia Forss och Liv Hahne. Många är oroliga för att grönområden försvinner när nya bostäder byggs i centrala Uppsala.Bostäder och grönområden står emellertid inte mot varandra. I det här fallet behöver vi inte välja. Vi ser det som att förtätning möjliggör att grönområden behålls och förbättras när allt fler efterfrågar ett citynära boende.
Ett väldigt tydligt resonemang alltså och uppsalahems byggchef Lars-Gunnar Sjöö bekräftar att parken bevaras, samtidigt som de bygger i den. Men frågan är vem som kommer att uppleva denna som offentlig. Vem kommer uppleva offentlighet på den rika medelklassens bostadsgård? Kanske Lars-Gunnar Sjöö och de arkitekter som ritat detta - de har ju också samma klasstillhörighet som de människor som flyttar in här. Så här resonerar Lars-Gunnar Sjöö:
– I dag är det nästan ingen som använder den vildvuxna parken, men på det här sättet får man en allmän park som blir mycket tryggare när det bor människor runt omkring. Vår tanke är att den ska få en struktur som påminner om en engelsk park, säger Lars-Gunnar Sjöö.
 |
| Engelska parken på Fjärdingen. En realistisk vision? |
Resonemanget är ju helt riktigt i att detta skulle bli en tryggare plats med boende runtomkring. Men boende har också en tendens att ta över sina kvartersgårdar. Lite privat utställda blommor där, kvarglömda leksaker här och en misstänksam vaksamhet mot främlingar som vågat sig in på gården. I Uppsala finns andra parker och trädgårdar av mer privat karaktär, såsom skytteanska trädgården. Men även om det bor folk i kvarteret så är det tydligt att denna trädgård är öppen för allmänheten och inte är någon halvprivat boendemiljö - detsamma kan sägas om Linnéträdgården. Jag vet inte någon park av offentlig karaktär där boendemiljö inte är tydligt avskild från parkmiljön.
Frågan om offentlighet kräver en ödmjukhet för olika perspektiv. Man kanske kan säga att olika platser har en olika klädkoder. En offentlig plats innebär att klädkoden inte ska vara alltför exkluderande - i det offentliga rummet ska det inte krävas någon tillgjordhet eller någon ansträngning att passa in. Ett mål som måhända kan vara omöjligt att uppnå, det finns antagligen människor som känner sig ovälkomna var de än befinner sig. Men om något marknadsförs som offentlig park på detta sätt så anser jag att det finns en moralisk skyldighet att faktiskt se till att denna plats också blir offentlig.
Hur detta kan göras finns det säkerligen olika lösningar på. Men vad som kan utrönas av förslagsbilden så ser det svårt ut att här sätta tydliga gränser mellan boendemiljö och offentlig park, vilket måste sägas, försvårar ambitionen om offentlighet. Det verkar som att detta inte ansetts vara något problem. Jag har tidigare skrivit om hur studenterna på min arkitektskola alla är etniska svenskar i en inbäddad medelklass. Klasstillhörighet och upplevelse av offentlighet hör ihop. Jag tror att arkitekter, byggchefer och andra högt uppsatta i denna bransch, har en tendens att se på den psykologiska dimensionen av ett rum ur sitt egna medelklassperspektiv och omedvetet göra sin bedömning till allmängiltig. Att rummet är öppet för arkitekten ses som bevis för att rummet är öppet för en större allmänhet. Vilka kommer att känna sig välkomna på denna plats? Vilka kommer att känna sig ovälkomna?
Att skapa en offentlighet.
Offentlighet bygger i grunden på främlingsskap och anonymitet. Rätten att få vara på en plats utan att ens syfte blir ifrågasatt - Rätten att vara en i mängden. Offentlighetens motsatts - det privata - bygger i sin tur på gemenskap och social kontroll. De är så skilda åt att de knappt kan existera tillsammans samtidigt utan konflikt. Någon måste ta överhanden - om det offentliga blir för svagt kommer den privata gemenskapen att ta över. Det behövs antagligen en regelbunden ström av främlingar som "anonymiserar" denna plats för att den ska upplevas som offentlig. Någon sorts attraktion behövs alltså - hur har de tänkt att denna platskultur ska uppstå?
Läs också: Demokratiskt rum i Moskva
Eftertanke: Jag vet att stadsbyggnad är tvådelar politik och en del påstådd altruism. Det nuvarande förslaget innebär troligtvis att en offentlig park blir "privat" eller till och med bortbyggd. På grund av Uppsalas stadspolitiska klimat får man inte säga att man bygger bort en park. Istället lindar man ofta in detta i en retorik om att skapa trygghet, och att utveckla den "nya" allmänna parken. Man tar och får det att låta som om man ger. Antagligen tror man på detta själva, för om man nu är ärliga, vilket jag hoppas, så visar förslaget upp en tydlig omedvetenhet till offentlighetens komplexitet. Frågan vad som egentligen gjorts för att göra platsen offentlig är högst lämplig att ställa - en öppning i kvarteret? Räcker det?
Frågan om offentlighet kräver en ödmjukhet för olika perspektiv. Man kanske kan säga att olika platser har en olika klädkoder. En offentlig plats innebär att klädkoden inte ska vara alltför exkluderande - i det offentliga rummet ska det inte krävas någon tillgjordhet eller någon ansträngning att passa in. Ett mål som måhända kan vara omöjligt att uppnå, det finns antagligen människor som känner sig ovälkomna var de än befinner sig. Men om något marknadsförs som offentlig park på detta sätt så anser jag att det finns en moralisk skyldighet att faktiskt se till att denna plats också blir offentlig.
Hur detta kan göras finns det säkerligen olika lösningar på. Men vad som kan utrönas av förslagsbilden så ser det svårt ut att här sätta tydliga gränser mellan boendemiljö och offentlig park, vilket måste sägas, försvårar ambitionen om offentlighet. Det verkar som att detta inte ansetts vara något problem. Jag har tidigare skrivit om hur studenterna på min arkitektskola alla är etniska svenskar i en inbäddad medelklass. Klasstillhörighet och upplevelse av offentlighet hör ihop. Jag tror att arkitekter, byggchefer och andra högt uppsatta i denna bransch, har en tendens att se på den psykologiska dimensionen av ett rum ur sitt egna medelklassperspektiv och omedvetet göra sin bedömning till allmängiltig. Att rummet är öppet för arkitekten ses som bevis för att rummet är öppet för en större allmänhet. Vilka kommer att känna sig välkomna på denna plats? Vilka kommer att känna sig ovälkomna?
Att skapa en offentlighet.
Offentlighet bygger i grunden på främlingsskap och anonymitet. Rätten att få vara på en plats utan att ens syfte blir ifrågasatt - Rätten att vara en i mängden. Offentlighetens motsatts - det privata - bygger i sin tur på gemenskap och social kontroll. De är så skilda åt att de knappt kan existera tillsammans samtidigt utan konflikt. Någon måste ta överhanden - om det offentliga blir för svagt kommer den privata gemenskapen att ta över. Det behövs antagligen en regelbunden ström av främlingar som "anonymiserar" denna plats för att den ska upplevas som offentlig. Någon sorts attraktion behövs alltså - hur har de tänkt att denna platskultur ska uppstå?
Läs också: Demokratiskt rum i Moskva
Eftertanke: Jag vet att stadsbyggnad är tvådelar politik och en del påstådd altruism. Det nuvarande förslaget innebär troligtvis att en offentlig park blir "privat" eller till och med bortbyggd. På grund av Uppsalas stadspolitiska klimat får man inte säga att man bygger bort en park. Istället lindar man ofta in detta i en retorik om att skapa trygghet, och att utveckla den "nya" allmänna parken. Man tar och får det att låta som om man ger. Antagligen tror man på detta själva, för om man nu är ärliga, vilket jag hoppas, så visar förslaget upp en tydlig omedvetenhet till offentlighetens komplexitet. Frågan vad som egentligen gjorts för att göra platsen offentlig är högst lämplig att ställa - en öppning i kvarteret? Räcker det?
Kul att följa dina resonemang. jag håller med dig om mycket av det du skriver. När nämnden behandlade planen så föreslog jag att husen i hörnet kungsgatan/skolgatan skulle tas bort, och man istället skulle lägga på ett par våningar i hörnet järnvägen/råbyleden. Då får man samma exploatering, och samtidigt en parkdel som är något mer offentlig än nuvarande lösning. Svaret jag fick är att man tror det blir problem med buller. Jag tycker man ska undersöka möjligheten att göra en sån lösning. För med nuvarande plan så blir det som du skriver, en park som blir en innergård för de boende omkring. Trevligt för de som bor där, men inte för allmänheten i övrigt.
SvaraRaderaProblemet som jag ser det är att politiken som förs inte är ärlig - man säger sig bevara parken när man inte gör det. Antagligen tror Uppsalahem och många av er politiker på denna retorik och beslutar därefter. Jag vill se ärlighet och en gnutta kunskap
SvaraRaderaDet förslag som du föreslår tror jag inte heller är bra. Att ta bort byggnaderna längs Kungsgatan gör området både bullerpåverkat samtidigt som man inte tar chansen att stärka Kungsgatan som affärsstråk - och därmed skapa förutsättningar för att bredda centrum. Det jag ville säga var inte att offentligheten i parken påverkas av kvarterets slutenhet, däremot påverkar inblandningen av en halvprivat boendemiljö.
För att skapa offentlighet tror jag antingen att de privata ytorna gränsas av från de offentliga ytorna. Eller att en offentlig attraktion tar plats på den halvprivata boendegården.
Ja, de är inte ärligt att tala om detta som en offentlig park. Försök att låtsas göra den offentlig, under förutsättning att det som ev. kanske byggs är i närheten av bilden ovan, är bara till de boendes nackdel men till föga nytta för någon annan. Sedan vet jag inte heller om det finns någon klassproblematik (även om detta förvisso är något som inte finns i den rådande diskursen) i detta fall, då det är så pass få som verkar använda den. Tyvärr är många parker placerade lite så här sidan av, på platser som så att säga blivit över. Den park som ligger bättre till i närområdet är ju tyvärr i realiteten stängd.
SvaraRaderaKlassproblematik var nog kanske att ta i från min sida, även om jag tror att det är en ganska viktig aspekt som jag tycker är intressant i detta fall där den halvprivata boendemiljön blandas med det offentliga. Risken är ju att de boende accepterar en viss sorts offentligt liv men inte andra sorters offentligt liv.
SvaraRadera