Om bostadsbrist och de prioriteringar som man säger ska kunna lösa den.
Jag blev för stunden lite upprörd av en debattartikel skriven av Hans Jensevik. Artikelförfattaren tycks hävda att ekonomiskt utsatta stänger ute välutbildad arbetskraft från Stockholmsregionen. Helst ska väl dessa ekonomiskt utsatta tvingas flytta ut ur regionen för att kunna ha råd med hyror o.s.v.
De drastiska hyreshöjningar som drabbar nyrenoverade miljonprogramsområden i tillväxtregionerna såsom Kvarngärdet eller Gränby där hyrorna i ett slag höjs med upp till 40 % riskerar tränga ut folk med små ekonomiska resurser ut ur storstäderna. Något som Sara Westin och Irene Molina undersökt i rapporten men vart ska ni då ta vägen? Titeln referar till en konversation med Mats Odell där utsatta hyresgäster beskriver sin situation där de tvingas flytta från hyreshöjande renoveringar till bostäder där renoveringar med efterföljande hyreshöjningar snart ska starta. Vart de till slut ska ta vägen är det ingen som vet.
Jag ser Hans Jenseviks debattartikel som ett åsiktshaveri där etiken har kommit i kläm. Tyvärr tycks bostadsmarknadens problem vara så stora att tämligen desperata förslag som detta kan vinna luft. Men samtidigt har de flesta opinionsbildare insett vikten av att prioritera vilka ambitioner som stadsbyggandet och bostadsmarknaden ska ha. Enligt en debattartikel av Hans Lind bör vi strunta i segregationsproblemen. Enligt Bostadsminister Stefan Attefall ska vi minska tillgänglighetskraven för rörelsehindrade och minska hyresregleringen. Ändra bullernormerna. Enligt socialdemokraterna är det dags att återinföra bostadssubventioner. Enligt mig och många i Yimby bör vi prioritera bort indirekta subventioner för parkeringsplatser och rådande praxis i Uppsala prioriterar bort parkmark i stadens centrala lägen.
Gemensamt för dessa åsikter är att någonting ska bort och någon kommer i kläm. En del av förslagen ser jag som nödvändiga och andra som mycket tveksamma om målet är att komma åt bostadsbristen. Till exempel kan man starkt ifrågasätta den politiska retorik som motiverar byggande på parkmark i centrala Uppsala, där enskilda projekt framställs som avgörande för om bostadsbristen ska kunna byggas bort. Ett problem som kräver betydligt mer långsiktiga strategier än att enskilda projekt blir avgörande för slutresultatet.
Det som vi misslyckats med är att skapa förutsättningar för att bygga attraktiva bostäder till priser som kan öka efterfrågan på dessa. Kostnaden för nyproduktion stänger ute en alldeles för stor del av befolkningen från nyproducerade bostäder. Tillexempel lär enbart mark och parkeringskostnaden för 550 lägenheter på Hallsjö Brädgårds tomt här ovan uppgå till cirka en miljon per lägenhet. Det är kanske uppemot 750 000 kronor per lägenhet mer än vad det skulle behöva vara för en lika central nyproducerad lägenhet i Uppsala, en kostnad som jag är övertygad om att man kan komma åt enbart med den politik kommunen kan rå sig på.
Kanske är det just på den kommunala nivån som de stora förändringarna kan göras, det handlar helt enkelt om att planera för fler bostäder. Det kan tyckas märkligt men kanske är det detta som är det stora problemet - dagens planer ger för lite utrymme för fler bostäder. Av den mark som kan antas bebyggas inom ett femårsperspektiv är en betydande del kontrollerade av jättarna i byggbranschen. Förutsättningar för andra och mindre fastighetsutvecklare att komma in på Uppsalamarknaden och konkurrera med byggjättarna är mycket små. Dagens kortsiktiga planering är kanske ett arv efter miljonprogrammet då bostadsbristen var färdigbyggd och behovet för nybyggnation var lågt. Idag är läget ett annat där bostadsbristen av många anses hota tillväxten. Kommunala tjänstemän kan häva ur sig ursäkter som att det saknas mark och framförallt mark i kommunal ägo, medan ett nätverk som YIMBY kan ta fram en plan som visar mängder med byggbar mark som fallit i glömska. Mer mark måste göras tillgänglig för stadsbyggande.
Att prioritera marken.
I veckan publicerades på UNT debatt en debattartikel som jag skrivit tillsammans med arkitekten Jerker Söderlind och folkpartisterna Henrik Ottosson och Benny Lindholm. I den beskriver vi en alternativ vision för ett stort obebyggt område i de södra delarna av Uppsala och om hur detta område bör utvecklas till en riktig stadsdel som kan tillgodose Uppsalas nybyggnadsbehov i uppemot 40 år framöver. Här är en stor del av marken i kommunal ägo och området ligger centralt där stora delar ligger inom 2 kilometer till centralstationen. Närheten till natur är mycket god med Stadsskogen, Åriket och Bäcklösaskogen in på knuten och lite längre bort finns Hågadalen och Nåsten. Förutsättningar för ett berikande stadsliv finns här i form av universitetsverksamheter, företag och att ett stort flöde människor kommer att ta sig igenom stadsdelen på vägen mellan centrum och Uppsalas södra delar. Här finns ypperliga förutsättningar att skapa vad som kan bli Uppsalas mest attraktiva stadsdel.
Dock ser det ut som om denna möjlighet rinner ut i sanden. Det område som jag märkt med ny stadsbebyggelse i bilden ovan ser i dagsläget ut att endast bebyggas till en tredjedel med fritt liggande stadsdelar som i sin struktur blir svåra att koppla samman med varandra. I vägen för den sammanhållna bebyggelse som jag illustrerat ovan står små bullerstörda skogsområden och ödsliga fält. Deras värde ses av kommunen som bevarandevärda, men med tanke på de redan höga naturvärdena i området som jag räknat upp här ovan tycker jag att det är befogat att prioritera och ersätta dessa små oanvända skogsområden med ordentliga och påkostade stadsparker istället.
Mer storskaliga stadsplaner av detta slag kan tillgängliggöra billig mark till vad som kan komma att bli mycket attraktiva stadsdelar. Det bygger förstås på att kommunen är ansvarsfull när det kommer till att sälja av marken. Stora byggbolag bör förhindras att bygga större delar för sig själva och ingen mark bör säljas om det inte finns avtal om snar byggstart. På så sätt kan mark med byggrätt snabbt kunna erbjudas till de aktörer som villiga att bygga. Att frigöra mark och ge plats för både små och stora fastighetsutvecklare är det enda sättet att skapa konkurrens. Idag är det ofta bara de stora byggjättarna som ges en chans.
Summering.
Bostadsbristen måste attackeras från olika håll och det måste till en genomgripande omprioritering av regelverk, politik, direktiv, planeringsstrategier, utvecklingsområden och marknaden konkurrens. Jag ser en sådan totalt genomgripande process som nödvändig. Målet för denna strategi måste vara att möjliggöra nya bostäder som är tillräckligt attraktiva och prisvärda för att kunna locka fler att bo i nyproducerat än idag. Att öka efterfrågan och den ekonomiska möjligheten på att bo i nyproducerade bostäder, tillsammans med en föregripande kommunal planering är det enda sättet att öka byggtakten, vilket är ett måste om Bostadsbristen ska kunna byggas bort.
Jag blev för stunden lite upprörd av en debattartikel skriven av Hans Jensevik. Artikelförfattaren tycks hävda att ekonomiskt utsatta stänger ute välutbildad arbetskraft från Stockholmsregionen. Helst ska väl dessa ekonomiskt utsatta tvingas flytta ut ur regionen för att kunna ha råd med hyror o.s.v.
De drastiska hyreshöjningar som drabbar nyrenoverade miljonprogramsområden i tillväxtregionerna såsom Kvarngärdet eller Gränby där hyrorna i ett slag höjs med upp till 40 % riskerar tränga ut folk med små ekonomiska resurser ut ur storstäderna. Något som Sara Westin och Irene Molina undersökt i rapporten men vart ska ni då ta vägen? Titeln referar till en konversation med Mats Odell där utsatta hyresgäster beskriver sin situation där de tvingas flytta från hyreshöjande renoveringar till bostäder där renoveringar med efterföljande hyreshöjningar snart ska starta. Vart de till slut ska ta vägen är det ingen som vet.
Jag ser Hans Jenseviks debattartikel som ett åsiktshaveri där etiken har kommit i kläm. Tyvärr tycks bostadsmarknadens problem vara så stora att tämligen desperata förslag som detta kan vinna luft. Men samtidigt har de flesta opinionsbildare insett vikten av att prioritera vilka ambitioner som stadsbyggandet och bostadsmarknaden ska ha. Enligt en debattartikel av Hans Lind bör vi strunta i segregationsproblemen. Enligt Bostadsminister Stefan Attefall ska vi minska tillgänglighetskraven för rörelsehindrade och minska hyresregleringen. Ändra bullernormerna. Enligt socialdemokraterna är det dags att återinföra bostadssubventioner. Enligt mig och många i Yimby bör vi prioritera bort indirekta subventioner för parkeringsplatser och rådande praxis i Uppsala prioriterar bort parkmark i stadens centrala lägen.
Gemensamt för dessa åsikter är att någonting ska bort och någon kommer i kläm. En del av förslagen ser jag som nödvändiga och andra som mycket tveksamma om målet är att komma åt bostadsbristen. Till exempel kan man starkt ifrågasätta den politiska retorik som motiverar byggande på parkmark i centrala Uppsala, där enskilda projekt framställs som avgörande för om bostadsbristen ska kunna byggas bort. Ett problem som kräver betydligt mer långsiktiga strategier än att enskilda projekt blir avgörande för slutresultatet.
Det som vi misslyckats med är att skapa förutsättningar för att bygga attraktiva bostäder till priser som kan öka efterfrågan på dessa. Kostnaden för nyproduktion stänger ute en alldeles för stor del av befolkningen från nyproducerade bostäder. Tillexempel lär enbart mark och parkeringskostnaden för 550 lägenheter på Hallsjö Brädgårds tomt här ovan uppgå till cirka en miljon per lägenhet. Det är kanske uppemot 750 000 kronor per lägenhet mer än vad det skulle behöva vara för en lika central nyproducerad lägenhet i Uppsala, en kostnad som jag är övertygad om att man kan komma åt enbart med den politik kommunen kan rå sig på.
Kanske är det just på den kommunala nivån som de stora förändringarna kan göras, det handlar helt enkelt om att planera för fler bostäder. Det kan tyckas märkligt men kanske är det detta som är det stora problemet - dagens planer ger för lite utrymme för fler bostäder. Av den mark som kan antas bebyggas inom ett femårsperspektiv är en betydande del kontrollerade av jättarna i byggbranschen. Förutsättningar för andra och mindre fastighetsutvecklare att komma in på Uppsalamarknaden och konkurrera med byggjättarna är mycket små. Dagens kortsiktiga planering är kanske ett arv efter miljonprogrammet då bostadsbristen var färdigbyggd och behovet för nybyggnation var lågt. Idag är läget ett annat där bostadsbristen av många anses hota tillväxten. Kommunala tjänstemän kan häva ur sig ursäkter som att det saknas mark och framförallt mark i kommunal ägo, medan ett nätverk som YIMBY kan ta fram en plan som visar mängder med byggbar mark som fallit i glömska. Mer mark måste göras tillgänglig för stadsbyggande.
Att prioritera marken.
 |
| Plats för en ny sammanhängande stadsdel på 3 kvadratkilometer med uppemot 50 000 invånare. |
Dock ser det ut som om denna möjlighet rinner ut i sanden. Det område som jag märkt med ny stadsbebyggelse i bilden ovan ser i dagsläget ut att endast bebyggas till en tredjedel med fritt liggande stadsdelar som i sin struktur blir svåra att koppla samman med varandra. I vägen för den sammanhållna bebyggelse som jag illustrerat ovan står små bullerstörda skogsområden och ödsliga fält. Deras värde ses av kommunen som bevarandevärda, men med tanke på de redan höga naturvärdena i området som jag räknat upp här ovan tycker jag att det är befogat att prioritera och ersätta dessa små oanvända skogsområden med ordentliga och påkostade stadsparker istället.
Mer storskaliga stadsplaner av detta slag kan tillgängliggöra billig mark till vad som kan komma att bli mycket attraktiva stadsdelar. Det bygger förstås på att kommunen är ansvarsfull när det kommer till att sälja av marken. Stora byggbolag bör förhindras att bygga större delar för sig själva och ingen mark bör säljas om det inte finns avtal om snar byggstart. På så sätt kan mark med byggrätt snabbt kunna erbjudas till de aktörer som villiga att bygga. Att frigöra mark och ge plats för både små och stora fastighetsutvecklare är det enda sättet att skapa konkurrens. Idag är det ofta bara de stora byggjättarna som ges en chans.
Summering.
Bostadsbristen måste attackeras från olika håll och det måste till en genomgripande omprioritering av regelverk, politik, direktiv, planeringsstrategier, utvecklingsområden och marknaden konkurrens. Jag ser en sådan totalt genomgripande process som nödvändig. Målet för denna strategi måste vara att möjliggöra nya bostäder som är tillräckligt attraktiva och prisvärda för att kunna locka fler att bo i nyproducerat än idag. Att öka efterfrågan och den ekonomiska möjligheten på att bo i nyproducerade bostäder, tillsammans med en föregripande kommunal planering är det enda sättet att öka byggtakten, vilket är ett måste om Bostadsbristen ska kunna byggas bort.
Kommentarer
Skicka en kommentar