Framtidens forskningsmiljöer?

Jag har nog cyklat förbi dem otaliga gånger, de enorma universitetsanläggningar som ligger vid Polacksbacken i Uppsala - BMC och Ångströmlaboratoriet som var och en är närmare 100 000 kvm stora. Är det så här en kreativ miljö ska se ut har jag ibland frågat mig, utifrån sett är dessa monster allt annat än attraktiva där de står bland gärden och parkeringsytor.

Men kanske är det ytligt att avfärda dessa efter deras utseende, kanske är insidan mer genomtänkt - de borde ju åtminstone fylla något behov då dessa kolosser fortfarande byggs? BMC började byggas i början av 60-talet och ritades av arkitekten Paul Hedqvist. Ångströmslaboratoriet ritades av Tema arkitekter och är en byggnad som i stort följer samma koncept. Uppsala universitets hemsida beskriver hur Paul Hedqvist med utformningen av BMC stod för ett "pionjärarbete i att skapa byggnader med unika möjligheter till verksamhetsanpassning och fortlöpande ombyggnad av laboratorierna. Hela den ursprungliga byggnaden anpassades för laboratorier utformade av brukarna". 

Nya kontrollerade mötesplatser - mer Sodexo?

Det är ett koncept som bygger på laboratorier med få fasta väggar, långa spann, utrymme för ny infrastruktur, samt en flexibel och modulär inredning. En yta som kan anpassas för den infrastruktur som framtidens forskning behöver, men också gör det möjligt för de enskilda forskningsprojekten att växa och breda ut sig efter behov. Själva storleken på komplexen är till för att samla alla under samma tak, att sporra spontana möten över disciplinsgränserna, vilket kanske kan skapa framtida interdisciplinära samarbeten och en expanderad forskning. En inomhusgata binder samman hela komplexet och längs gatan finns caféer, bibliotek, större föreläsningssalar och andra mer publika attraktionspunkter - en inomhus stad i sig med plats för rörelse och möten. Längs denna gata kan sedan nya laboratorier och byggnader byggas i takt med att Universitetet expanderar. 

Kanske är det detta som dessa monsterkomplex är bäst på. Deras placering på gärden långtifrån allt fyller en viktig funktion - här finns ingenting som hindrar deras expansion. Fastighetsplanering är av högsta vikt för ett Universitet, att kunna tillgodose lokalbehovet hos en konstant föränderlig forskning är högsta prioritet. Nya fält öppnar sig snabbt och då måste Universitetet direkt kunna tillgodose både lokaler och infrastruktur som kan stödja denna nya forskning. Om det inte kan göras direkt så förloras momentum i konkurrensen med andra forskningsinstitut och Universitetet har missat ett tillfälle att vara världsledande. 

Tre metoder för bildande av interdisciplinära forskningfält (ruta=disciplin).
1. Modification. 2. Integration 3. Transformation.

Idag pratas det mycket om att utveckla nya interdisciplinära forskningsfält, om hur kunskap från enskilda discipliner kan stärka varandra. Den byggda miljön spelar här en viktig roll då de nya disciplinerna dels har ett behov av att ligga samlade i samma byggnad, men arkitekturens identitetskapande funktion ska inte glömmas. I rapporten "fostering interdisciplinary inquiry" som sammanställts av ett dussintal amerikanska toppuniversitet däribland Duke, Brown och Berkeley, så ges en bild av framtidens universitetsmiljöer. Rapporten betonar, vikten av flexibla byggnader och säkrade expansionsmöjligheter, men den ger också en bild av att framtidens campusområden går ifrån att vara universitetsbaserade zoner till att bli akademiska stadsdelar.

Det enda på universitetsområdet i Umeå som inte är Sodexo. 

Kanske är det här som monster-komplex-typologin kan kritiseras. Byggnaderna fungerar mycket bra i sig själva, men deras extremt introverta fokus missar hur de hänger samman med sin kontext - den enda relationen med utsidan är med parkeringsplatsen och bilen som tar forskarna hem och till jobbet. Det är en 9 till 5 miljö där ingen hänsyn tagits till livet utanför byggnaden. Kanske är detta inåtvända en nackdel för ett vetenskapskluster, antingen är man inne eller så är man ute. Det finns inget mellanting. Idén med ett vetenskapskluster är just att samla alla hjärnor på samma ställe, oavsett om de jobbar för kommersiella företag eller forskar inom universitetet. Nödvändiga kunskaper och nätverk kan då skapas genom spontana kontakter och samarbeten. Men här är alla mötesplatser kontrollerade av universitetet - jag tror att det är en nackdel om det inte ges utrymme för det oväntade.

Wisconsin institute of Discovery, i urban miljö - en lovordad byggnad i rapporten.
Ritad av Ballinger.

Wisconsin institute of discovery i bilden ovan är kanske exempel på motsatsen. Byggnaden ligger i ett kluster av många universitetsanknutna byggnader med korta avstånd. Bottenplanet är utformat som en sorts "town-center", med flera restauranger, ett bageri och ett par butiker - något som attraherar folk från övriga universitetet samt allmänheten, vilket gör det till en mer informell miljö - en paus från jobbet. Byggnaden är här en del av en akademisk stadsdel, med kopplingar till andra byggnader på universitetet, vilket kan kompensera byggnadens lite mindre storlek - de viktiga mötena kan här ske även i mellan byggnaderna(!). Här finns dock begränsade möjligheter till expansion.

Terrance Donelly center, av Behnisch architects

Ett annat intressant exempel är Terrance Donelly center i Toronto ritat av Behnisch Architects - ett laboratorium byggt i en tät och urban miljö. Det intressanta med denna byggnad är hur den är ordnad på höjden, den stora storleken på laboratorierna och hur de informella "paus-trädgårdarna" sammanlänkar flera olika våningar. På transsolars hemsida finns en mycket intressant video om hur byggnaden kom till och fungerar från ett användarperspektiv. En intressant aspekt som kommer fram i videon var att tolv-våningsbyggnaden från början var tänkt som en fem-våningsbyggnad som senare skulle byggas på när det fanns ekonomi för det. Denna byggnad visar på en alternativ expansionsmöjlighet - den som finns uppåt!

Slutsats - Framtidens campus.

Även i framtiden kommer flexibilitet, expansionsmöjligheter och mötesplatser att vara viktiga aspekter i utformningen av campusmiljöer. Ett bra campus kan anpassas efter framtidens behov samtidigt som det binder samman folk med olika idéer, kunskaper och bakgrund att slå sina skallar ihop. Här är en stor del planerat, men det finns också plats för initiativ underifrån. Mötesplatsen är fri för företag, forskare, studenter och allmänhet. Det är en miljö som gått från att vara "9 till 5", till att vara aktiv en större del av dygnet. Ett stort utbud av restauranger, handel och bostäder gör att fler stannar i området efter arbetstid, vilket skapar ett underlag för kvällsaktiviteter som seminarier, öppna föreläsningar och middagar. Detta tillför en ny dimension i kontaktbyggande och vidareutbildning, som ökar vetenskapsklustrets attraktivitet.

De stora universitetskomplexen, som BMC eller Ångströmlaboratoriet, har börjat bli omoderna då de på grund av sin storlek har svårt att passa in i den "akademiska stadsdelen". Ombyggnader görs för att de bättre ska koppla med sin omgivning och nya institutionsbyggnader. Framtidens campusbyggnader vänder sig istället utåt och placeras i stråk genom stadsdelen. Dessa stråk utformas för att vara väderskyddade (arkader, regnskydd, vindskydd) med dragpunkter som bibliotek, restauranger och föreläsningssalar spridda över stråkets längd. Den täta miljön gör att en vertikal expansionsmöjlighet måste säkras.

Mycket av tankarna här hör ihop med mitt förslag till stadsplan för södra Uppsala som kan läsas här.