Arkitekten som systemfånge

Studentstaden i Uppsala förvandlad till en medeltida stadsdel.

I senaste numret av arkitektur - nr 3 /2013 - var det ganska mycket klagande. Min nya rektor Örjan Wikforss inledde numret med en debattartikel där han skildrar ett samtal med vår bostadsminister, där bostadsministern snällt frågar Örjan vilka regler som borde tas bort. Inga, svarar Örjan och menar istället att det är mer arkitektonisk kvalité som behövs inte färre regler, men att detta är omöjligt då arkitekten är en systemfånge.

I numret återkom beskrivningen av arkitekten som systemfånge framförallt som citat från stjärnarkitekten Rem Koolhaas föreläsning på Moderna museet och om Koolhaas säger det så måste det ju vara sant. Den allmänna betydelsen av arkitekt är dock raka motsatsen till systemfånge, arkitekt är någon som står för förändring - likt hur Margaret Thatcher nyligen beskrivits som arkitekten bakom Sovjets fall.

I en annan del av Moderna museet gavs nyligen en helt annan bild av arkitekten, nämligen den om arkitekten som en aktiv del i samhällets förändring och byggandet av välfärdsstaten. Den samhällsutveckling som skedde under 1900-talet med urbanisering, bilens intåg och en exploderande medelklass är i en jämförelse med dagens situation både stark och tydlig. Vart samhället är på väg idag tycks vara betydligt mer komplext och mångfacetterat. Vart står arkitekten och arkitekturen i dagens samhällsutveckling?

Det jag saknade i förra numret av arkitektur var ett svar på frågan varför. Varför måste arkitekturen vara av hög kvalité? På vilket sätt gör det samhället bättre? Kanske svarar vi arkitekter lika dåligt på frågan varför vi behövs som bilbranschen kan svara på varför vi bör köpa deras nya bilar. Liksom bilbranschen är fast i ett gammaldags tänkande så sitter vi arkitekter med en skev omvärldssyn. På arkitektskolan i Umeå där jag går är människor med utländsk bakgrund gravt underrepresenterade till förmån för en välbeställd medelklass. Vilka konsekvenser får detta på vår förmåga att förstå samhället vi lever i och i förlängningen att utveckla en arkitektur som svarar mot detta?

För visst finns det problem i samhället där arkitektur kan vara en del av lösningen. För att återgå till vår bostadsminister som förordar ett industriellt byggande av massproducerade bostäder. - Vad är det för fel med en Skoda på bostadsmarknaden? Det räcker inte att arkitekter klagar på att de nya bostäderna och stadsdelarna tack vare detta kommer att bli andefattiga. Någonstans måste vi komma med alternativ som visar något bättre.

Om bostadsministern ger en bild av lösningen som en sorts rationellt löpande band - en slags fordism - så måste vi arkitekter kunna ge ett bättre alternativ som visar hur det unika, specialiserade och det kvalitativa kan ges en framträdande roll i att bygga billiga och attraktiva bostäder. Lösningen är kanske inte rationaliserade hus vars byggkostnad är minimal, problemet ligger lika mycket på en annan nivå, där markkostnad, läge och kvalitet är minst lika betydelsefulla. Dessa problem sätter också större krav på arkitektur.

Man kan beskylla byggbranschen, politiker, media och byggregler att vara systemets fångvaktare. Dock  så glömmer vi att alla sitter i samma båt, för systemfångar är vi allihopa. Om Thatcher störtade sovjet så gjorde hon inte det genom att ensam sitta och klaga på kammaren - hon var också fånge av systemet. Om man som hon önskade förändring så krävs samarbete och samarbete kräver argument om gemensam vinning.

Om inte vi arkitekter kan lyckas med detta så får vi skylla oss själva.