Radhustypologier

Radhus från 20-talet i Änggården Göteborg.

I somras hade jag vägarna förbi Änggården i Göteborg, ett gammalt radhusområde från tjugotalet. Jag måste erkänna att jag har en svaghet för denna typ av radhusstäder. Speciellt med en så vacker arkitektur, där omsorg har lagts på detaljer och entréer som har en känsla av representativ värdighet och stolthet. Själva typologin där enfamiljshus med en privat skyddad trädgård ryms på en mycket liten yta är något som jag tror kan vara ett fullvärdigt och mer hållbart alternativ till glesa villaområden. Kanske den perfekta kombinationen mellan att bo i staden och att äga sitt egna hus.

Radhuslänga, 60-tal, i Norby, Uppsala 

I dessa radhuslängor har jag bott i en stor del av min uppväxt. Här står husen mot gatan och bakom döljer sig en liten insynsskyddad trädgård. Själva huset är på 170 kvadrat och kan jämföras med en normalstor villa, dock med fördelen av att slippa 1000 kvadratmeter trädgård att ta hand om. Jag vet att det finns en del som förskräcks av tanken att bo så tätt intill gatan och dessutom med golv i marknivå. Men vi anpassade oss förvånansvärt snabbt till vårt nya boende. Fönstren mot gatan är delvis fördragna med tunna gardiner som släpper igenom ljus men hindrar insyn. Le Corbusier skulle kanske inte ha gillat att ha fönster utan utsikt, däremot skulle Adolph Loos troligen uppskattat fönstren som inget mer än enkla ljusinsläpp.

Den största behållningen med huset är den insynsfria trädgården, en plats där man inte behöver oroa sig för att bli iaktagen och med grönska som sprider en lugn atmosfär igenom de stora vardagsrumsfönstren. Även om trädgården är liten så är det en utmärkt plats för grillning och ligga i hängmattan. Om man vill spela fotboll så får man ta sig ut på den gemensamma gräsplanen istället.

Radhus med smala bilfria gator, 60-tal, Umeå.

Under en liten cykeltur i somras stötte jag på detta lilla radhusområde i Umeå som visar upp en fantastisk skala. Med smala och bilfria gaturum bildas ett gemensamt och varierat stadsrum där barn kan  leka. Tänk ett myller av dessa endast åtta meter breda gator, med små torg och platser inklämda på sina ställen. I ett sådant område har tätheten ett värde. De stora oanvända ytor som ofta planeras in i de radhusområden som byggs idag tillför mycket lite om ens någon attraktivitet. En tät struktur, med många små och olika typer av stadsrum mellan husen ger en variation och kvaliteter som det stora öppna gårdslandskapet inte kan ge. Den ökade tätheten leder till att en kritisk massa av barn lättare kan bildas. Där det alltid sker lek kommer fler barn också ge sig ut och leka oftare. En distraktion från Tv-spelande och stillasittande.

Pyttesmå radhus i Dharavi, Bombay

Att bo i kontakt med marken är en otrolig kvalitet. Möjligheten att ta ett steg ut på verandan och vidare ut i ett gemensamt rum är någonting mycket attraktivt. Även i fattiga omständigheter kan denna kvalité skapa en rik boende miljö. När jag för ett år sedan var och studerade den informella stadsdelen Dharavi så blev jag ofta imponerad av hur fint en del bodde. Givetvis är inte en två meter bred gränd utan ljus särskilt attraktiv, men på de ställen där det fanns ett attraktivt stadsrum utanför blev boendemiljön inte begränsad till de ytterst små husen. Torget i bilden är för dem något som vi helt saknar i de flesta svenska bostäder, ett gemensamt vardagsrum med rik social interaktion. Samtidigt är denna miljö påtvingad bilden av att denna miljö är inget annat än dålig och helst bör ersättas med höghus i miljonprogramsanda.

Men de slumsaneringar som görs försöker inte på något sätt att utveckla de kvaliteter som finns i dylika slumområden, t.ex de kommersiella och sociala kvaliteter som är beroende av direktkontakt med ett publikt rum, eller möjligheten att kunna förändra och utveckla sin bostad. I mitt examensarbete ritade jag ett alternativ till dessa katastrofala slumsaneringar. Ett alternativ där radhustypologin staplats på höjden. I indiens klimat fungerar dessa extremt breda loftgångar bra, då de också skapar en välbehövlig skugga av fasaden. Men det finns liknande typologier av staplade radhus som skulle fungera utmärkt i ett Svenskt klimat. Se tillexempel 8-tallet i Köpenhamn ritat av BIG eller Lillington Gardens i London ritat av John Darbourne och Geoffrey Dark. Sådana typologier vore ett utmärkt sätt att kombinera kvaliteterna med det egna huset och att kunna bo centralt.

Att rita radhus kan tyckas som en enkel uppgift. Men om man tittar på många av de radhusområden som byggts de senaste åren så är få särskilt intressanta. Att rita radhus är att rita en gemenskap och utformningen skapar möjligheter att på olika sätt dra sig undan, träffas och umgås. Hur skapar man en dynamik i denna gemenskap där individerna kan välja att dela sina bästa sidor och undvika varandras värsta sidor? Och hur ser ett radhusområde ut när krav ställs på högre täthet? Går det att rita radhusområden med hög täthet i Sverige (e 1,0 - 1,5 i stadsdelsnivå) som fortfarande har goda boendekvaliteter och hög attraktionskraft?