Översiktsplaner i Svenska städer är nästan alltid utformade för att vara tvetydiga, luddiga och ibland intetsägande. På så sätt kan politikerna anpassa berättelsen till de olika aktörer, projekt och politiska poäng som efter hand uppenbarar sig.
Det hela är ett system som yttrar sig i en mycket flexibel tolkning av översiktsplanen. De extremt luddiga kartorna över var nya parker och stadsdelar ska anläggas tillåter förändringar. Det kvarter där parken var tänkt att ligga kan lika väl exploateras för bostäder då platsangivelsen i översiktsplanen ska ses som "ungefärlig" och inte direkt bindande. Klatschiga visioner som "promenadstad", "bygga inåt", "bygga den täta staden" kan ofta neutraliseras av andra begrepp som att ny bebyggelse ska "anpassa sig till omgivningen".
På ett eller annat sätt inkluderas alla alternativ i översiktsplanen, den som vill kan hitta stöd för i stort sett vad som helst i översiktsplanen, vilket kan bli ett problem när förslag till åtgärder mot bostadsbristen blir aktuella. För alla föreslagna åtgärder finns ju redan! Sedan sommaren har bostadsminister Stefan Attefall gått ut och sagt att kommunerna behöver ta fram mer byggbar mark, en utbudschock som han säger. Något som länge har framförts av bland annat Yimby och även här på denna blogg. Men tänk den kommunalpolitiker som inte anser sig uppfylla detta!? Så här skulle nog en kommunalpolitiker ställa sig bakom vissa förslag:
Mer konkurrens i byggandet: "- Vi har fått in x-antal nya aktörer i senaste stadsutvecklingsprojektet, så det jobbar vi med"
Ta fram mer planlagd mark: "- Jo, men vi tar ju redan fram många fler detaljplaner än vad det hinner byggas, så det uppfyller vi"
Snabbare planprocesser: "- I byggnadsnämnden brukar vi försöka forcera planer, vi jobbar hårt för att de ska gå igenom"
Man ser detaljerna men inte i sitt strukturella sammanhang. I en diskussion med en kommunalpolitiker om att införa konkreta och bindande stadsplaner fick jag höra att det finns demokratiska problem med detta och givet att man som kommunalpolitiker anser sig företräda demokratins vilja är ju dagens system perfekt. Kommunalpolitikern kan styra stadsutvecklingen med egna händer utan att vara bakbunden. Det vore ju högst odemokratiskt om våra folkvalda skulle vara bakbundna av en konkret och juridiskt bindande översiktsplan!? Och det vore ju odemokratiskt om stadens utveckling kunde förutses och den långsiktiga utvecklingen därmed skulle kunna bli en valfråga! Det jag tror politiker kan vara rädda för är att en mer juridiskt styrande plan skulle leda till att de i värsta fall blir syndabockar för impopulära projekt de inte har kontroll över.
Om att våga styra.
Jag ser dessa luddiga översiktsplaner som det perfekta instrumentet för att tillåta utveckling. Politikerna avgör från fall till fall vad som är önskvärd utveckling och vad som inte är det. Men luddigheten har också brister, den må vara bra på att tillåta utveckling, men är mindre bra på att styra utvecklingen. En jämförelse kan göras mellan buss och spårvagn.
Bussen är flexibel, en busslinje kan enkelt flyttas efter behov medan spårvagnen i jämförelse är mycket oflexibel då spårvagnslinjen endast kan gå där det finns spår. Men denna oflexibilitet har också fördelar. I och med att spåren är lagda vet alla att här kommer det under överskådlig framtid finnas en god kollektivtrafik. Den vetskapen attraherar också en hel del kapital - fastigheterna längs spåren ökar i värde och utvecklas på ett sådant sätt som inte hade varit fallet om det istället varit en busslinje.
Det spårvagnen visar är att långsiktighet och förutsägbarhet kan attrahera kapital. Ett konsekvent agerande av politiker tillsammans med konkreta framtidsplaner kan på samma sätt genom sin förutsägbarhet skapa investeringsvilja.
Det hela är ett system som yttrar sig i en mycket flexibel tolkning av översiktsplanen. De extremt luddiga kartorna över var nya parker och stadsdelar ska anläggas tillåter förändringar. Det kvarter där parken var tänkt att ligga kan lika väl exploateras för bostäder då platsangivelsen i översiktsplanen ska ses som "ungefärlig" och inte direkt bindande. Klatschiga visioner som "promenadstad", "bygga inåt", "bygga den täta staden" kan ofta neutraliseras av andra begrepp som att ny bebyggelse ska "anpassa sig till omgivningen".
På ett eller annat sätt inkluderas alla alternativ i översiktsplanen, den som vill kan hitta stöd för i stort sett vad som helst i översiktsplanen, vilket kan bli ett problem när förslag till åtgärder mot bostadsbristen blir aktuella. För alla föreslagna åtgärder finns ju redan! Sedan sommaren har bostadsminister Stefan Attefall gått ut och sagt att kommunerna behöver ta fram mer byggbar mark, en utbudschock som han säger. Något som länge har framförts av bland annat Yimby och även här på denna blogg. Men tänk den kommunalpolitiker som inte anser sig uppfylla detta!? Så här skulle nog en kommunalpolitiker ställa sig bakom vissa förslag:
Mer konkurrens i byggandet: "- Vi har fått in x-antal nya aktörer i senaste stadsutvecklingsprojektet, så det jobbar vi med"
Ta fram mer planlagd mark: "- Jo, men vi tar ju redan fram många fler detaljplaner än vad det hinner byggas, så det uppfyller vi"
Snabbare planprocesser: "- I byggnadsnämnden brukar vi försöka forcera planer, vi jobbar hårt för att de ska gå igenom"
Man ser detaljerna men inte i sitt strukturella sammanhang. I en diskussion med en kommunalpolitiker om att införa konkreta och bindande stadsplaner fick jag höra att det finns demokratiska problem med detta och givet att man som kommunalpolitiker anser sig företräda demokratins vilja är ju dagens system perfekt. Kommunalpolitikern kan styra stadsutvecklingen med egna händer utan att vara bakbunden. Det vore ju högst odemokratiskt om våra folkvalda skulle vara bakbundna av en konkret och juridiskt bindande översiktsplan!? Och det vore ju odemokratiskt om stadens utveckling kunde förutses och den långsiktiga utvecklingen därmed skulle kunna bli en valfråga! Det jag tror politiker kan vara rädda för är att en mer juridiskt styrande plan skulle leda till att de i värsta fall blir syndabockar för impopulära projekt de inte har kontroll över.
Om att våga styra.
Jag ser dessa luddiga översiktsplaner som det perfekta instrumentet för att tillåta utveckling. Politikerna avgör från fall till fall vad som är önskvärd utveckling och vad som inte är det. Men luddigheten har också brister, den må vara bra på att tillåta utveckling, men är mindre bra på att styra utvecklingen. En jämförelse kan göras mellan buss och spårvagn.
Bussen är flexibel, en busslinje kan enkelt flyttas efter behov medan spårvagnen i jämförelse är mycket oflexibel då spårvagnslinjen endast kan gå där det finns spår. Men denna oflexibilitet har också fördelar. I och med att spåren är lagda vet alla att här kommer det under överskådlig framtid finnas en god kollektivtrafik. Den vetskapen attraherar också en hel del kapital - fastigheterna längs spåren ökar i värde och utvecklas på ett sådant sätt som inte hade varit fallet om det istället varit en busslinje.
Det spårvagnen visar är att långsiktighet och förutsägbarhet kan attrahera kapital. Ett konsekvent agerande av politiker tillsammans med konkreta framtidsplaner kan på samma sätt genom sin förutsägbarhet skapa investeringsvilja.
Kommentarer
Skicka en kommentar