Fortsätt till huvudinnehåll

Radhus i Öresundsregionen och Urbana Kingohus


Är radhusen fortfarande en outforskad typologi? Ytterligare tankar om radhusets roll i den moderna staden.
Urbanisten Jan Gehl brukar i sina föreläsningar alltid återkomma till dessa radhus ovan. Tydligen kallas de "potato rows" i folkmun och ligger mitt i centrala köpenhamn. Här en bloggpost med fler fina bilder. Varje radhus står på en tomt om cirka 110 kvadratmeter, med en liten förgård mot gatan och en liten bakgård i kvarterets inre. Det intressanta med dessa radhus är hur väl de passar in i det centrala läget. De små minimala tomterna skapar en relativt hög byggd täthet, cirka 1.2 för hela området, vilket är jämförbart med mycket av det som byggs idag. De små tomterna kompenseras delvis av att aktiviteter som sker på förgården kan bre ut sig i gatan. Gatan får därmed också funktionen att vara vistelseyta. Att förgården här blir en aktiv yta beror förstås på att bakgården är trång och skuggig, vilket gör förgården till det bästa alternativet. Ifall man jämför med radhusen i Änggården, som har liknande förgårdar men betydligt större bakgårdar. Så ser man att nästan ingen där använder förgården som uteplats och därmed förloras gemenskapen mot gatan som finns i Potato Row.

En av dessa radhusgator under en mulen höstdag.
Husen var från början byggda för arbetare, men är nuförtiden mycket eftertraktade och tydligen den adress i Danmark med flest arkitekter per capita.

Kingohusen i Helsingör.
En helt annan typ av radhus som vi besökte i Öresundsregionen var Kingohusen ritade av Jørn Utzon på 50-talet. Dessa L-formade hus omfamnar en liten insynsskyddad innergård med utblickar ut mot ett landskap. Husen har en tydlig fram och baksida. Från "gatan" är de nästan helt slutna. Husen formar en sicksackande mur runt gatan, som egentligen är en grusbelagd tallskog. Det är först när man tagit sig genom "muren" och in i husen som dess kvaliteer framträder. Insidan är en privat borg utan insyn, den privata gården kopplar till en stor allmäning i ett kuperat landskap av kullar och en liten sjö.

Teglet ger området ett sammanhållet uttryck medan husens placering skapar en mångfald av olika utrymmen. 
Kingohusen med arkitektstudenter.
Gården är skyddad från insyn, samtidigt som den erbjuder utblickar över landskapet och den stora allmänningen.
Också på Malmösidan fanns det en hel del intressanta radhus. I boutställningen Bo01 är kvarterens inre ofta ett gytter av hus i den lilla skalan. Liksom Potato row är detta en mer urban variant av radhuset. Husen står tätt mot smala gator och gränder skyddandes privata bakgårdar på andra sidan. Det offentliga rummet är en rik variation i olika platsbildningar i den lilla skalan. Liksom i Kingohusen är uteplatserna gjorda för att vara privata och skyddade från insyn och inga försök att närma sig gemenskapen som i Potato row's förgårdar. Men till skillnad från Kingohusen är kopplingen mellan den privata trädgården och det allmänna rummet svag. 
Istället är detta hur radhusen möter gatan. Stängd carport, en slags död fasad i en gata vars rumslighet annars andas stad. Radhusen agerar kuliss i staden snarare än något som ger liv till denna plats. Som jag skrivit tidigare har radhus en stor potential, då många städer har ambitionen att bygga tätare. Uppblandat med flerfamiljshus så kan radhuskvarter eller så kallade "stadsradhus" ofta bli tillräckligt täta, men samtidigt löna sig att bygga i mindre centrala lägen än om man bygger enbart flerfamiljshus. Här finns inga möjligheter till spontan kontakt med barnen som leker i trädgården. 

Framsidor och baksidor

Dessa två radhustypologier är på många sätt helt motsatta. I Kingohusen handlar det om landskapet, allmänningen och dess relation till det privata, medan "Potato row" är en del av en urban kontext, där de privata förgårdarna är vända mot varandra. Här blir en grillfest ett skådespel för grannarna, de privata aktiviteterna ger liv till och befolkar gatan. Möjligheten till gemenskap är minst lika viktig i ett attraktivt boende som möjligheten till avskildhet. Potato row är på sätt och vis en påtvingad gemenskap där uteplatserna är dömda till insyn av passerande grannar, medan radhusen i västra hamnen, Malmö, är dömda till avskildhet. Kingohusen visar däremot ett betydligt mer raffinerat sätt att hantera relationen mellan det avskilt privata och öppna allmänna. Från innergården finns den visuella kontakten med landskapet, men samtidigt bibehålls en hög grad av avskildhet. 
Kingohusen i Urban form?
Går det att återskapa denna balans även i det urbana radhuset? Där fronten mot den allmänna gatan kan vara sluten såväl som öppen och där aktiviteter på uteplatserna kan spilla över ut i gatan. Gatan som härmed blir kvarterets naturliga vardagsrum, där barn kan springa mellan trädgårdarna, sparka boll, leka o.s.v. Skissen ovan föreställer en gata i ett radhusområde där gårdsytan placerats längs med de tvärställda husen, istället för framför eller bakom. En skjutbar grind ger möjligheten att välja mellan avskildhet eller kontakt med gatan och det offentliga rummet som också här är ett gytter av smala gränder och platsbildningar. För hushåll som väljer att ha bil går det att parkera den på tomten. Tredje våningen utgörs av lägenheter i mindre storlekar som ligger längs en liten "gata" på tredje våningen.
Alla tomter är åtta meter breda men varierar i djupled, vilket ger utrymme för en variation i storlek på bostäderna. Lägenheter om 40 - 100 kvm och radhus om 120 - 170 kvm. 
Planen medger endast ljus från ett håll, vilket kompenseras av den smala sektionen och väggarnas längd. I det mörka hörnet placeras badrum, trappa och klädkammare. Trädgårdens begränsade format kompenseras genom hur väggen mot vardagsrum och kök kan öppnas upp och bilda ett större sammanhängande rum. Här finns också viss möjlighet att parkera bil efter behov, dock förstör detta trädgården lite, varför det bör finnas intresse av att söka sin parkering på annat håll. Trädgården kan slutas mot gatan och är då en ganska skyddad plats, men den kan också öppnas upp, t.ex i samband med kvartersfester och bli en del av det allmänna.

Formen ger möjlighet till en riktigt hög exploateringsgrad. Gatusektionen med växelvisa ljusinsläpp över trädgårdarna, gör det möjligt att låta gatan vara så smal som fem meter. Exploateringsgraden för ett radhuskvarter ligger på runt 1.2 - 1.4 och tillsammans med insprängda flerfamiljshus i kvarteren kan exploateringsgraden komma upp i runt 1.5, vilket är likvärdigt med många "täta" 6-vånings områden. Tomten är arrangerat på ett effektivt sätt som samtidigt ger en trädgård med värden. Bristen av kvällssol kan kanske kompenseras med ett bra mikroklimat. Tillexempel att värmeabsorberande ytor i väggar och murar värms upp under dagen och ger i från sig värme på kvällen och att de omslutna uterummen är skyddade från vind.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to