Fortsätt till huvudinnehåll

Uppsala är inte Stockholm

Uppsala?
Jag har ofta hävdat att Uppsala har en lite skadlig småstadsmentalitet, att de politiska visionerna inte gör staden rättvisa. Nu har två radikala förslag kommit från politiskt håll. Det mest uppseendeväckande är skrotandet av månadskortet för stadsbussarna i Uppsala. Istället hänvisas alla kollektivtrafikresenärer till regionkortet som gäller för hela Uppsala län, men till en 50 % högre kostnad än dagens stadsbusskort. Modellen är förstås tagen från SL i Stockholm. I Stockholm finns det poänger med ett regionkort dels på grund av att tätorten utgörs av ett flertal olika kommuner och att majoriteten av resenärerna och målpunkterna finns utspridda i ett större område. I Uppsala län är inte detta fallet. Av länets ca 300 000 invånare bor hälften i Uppsala tätort och det finns ett fåtal orter utanför Uppsala som kan anses vara betydande målpunkter. Majoriteten av länets kollektivresande finns därför inom tätorten, det är också här som det finns underlag till nyinvesteringar inom kollektivtrafiken. Därför kan det tyckas idiotiskt att leka med dessa resenärers plånböcker utan att kunna erbjuda relevanta kvalitetsförbättringar.

Ett annat konstigt förslag är kristdemokraternas utspel om en ny nedgrävd järnvägsstation i Bergsbrunna och visionen om att stadsdelen ska bli något unikt i norra Europa, med kontor, shopping och bostäder bara 15 minuter från Arlanda. Det känns som att detta har sagts förut, idén om den unika stationsorten. En äldre men liknande vision hade man i Alsike bara några kilometer bort, där dog visionen i och med att ingen station uppfördes. Frågan är hur många små stationsorter som behövs mellan Uppsala och Stockholm. För varje station ökar restiden ytterligare några minuter och till slut blir restiden alldeles för lång. Visserligen finns ju numera SL pendeln men även den skulle bli för långsam om den stannade i alla små villasamhällen på vägen. Dess potential är istället att den ger nya resmöjligheter mellan Uppsala och andra regionala kärnor i Stockholmsområdet, med störst potential i norrort, såsom Arlanda, Kista och Solna.

Kristdemokraternas vision för Uppsala visor dock många intressanta investeringar i infrastruktur som kan göras i Uppsala. En är en ny järnväg till Enköping och en annan är en långsiktig ambition att gräva ner järnvägen genom staden, något som jag skrivit om här

Kommentarer

  1. Uppsala är knappast fritt från social ingenjörskonst. Man får känslan av att de söker en typ av icke-priskänslig kundgrupp som förväntas vara främst bilburen. Men frågan är om de-facto prishöjningar kommer att locka denna grupp. Det skulle väl i så fall vara att det blir mindre trängsel på bussarna så att vissa lockas pga det, eller att det kan tänkas bli jobbigare i trafiken att köra bil om allt fler cyklar eller går (pga att det är för dyrt med buss).

    Stadsbussresandet sjönk tydligen under en följd av år, trots snabb folkökning. Man låg i framkant med ett biljettpris på 16 kr tidigt 90-tal, i Stockholm kanske en tia med SL-remsa innerstan. Om de nu ska öka intäkterna och då på ett sätt som går ut över deras mest trogna kunder (de med månadskort), så kunde de istället fundera på svårigheterna att betala för biljetten på bussen och vad detta innebär för intäkterna på stadsbussar.

    Nej, Uppsala är Uppsala.

    SvaraRadera
  2. Att det ska vara bökigt att betala resan på bussen tycks ha blivit en lag. Kan ha haft en poäng när det fanns säkerhetsrisker med kontanthantering. Men med dagens kortbetalningar är inte detta ett problem. Istället är det tidsåtgången för en betalning som ställer till det, detta kan dock avhjälpas med en betalningsautomat mitt i bussen.

    Att kunna betala på bussen till en rimlig kostnad och utan att behöva känna stressen av att vara ett dröjsmoment skulle kanske göra att fler tar bussen som inte annars hade gjort det. I övrigt anser jag att Uppsala behöver spårvagnar, det är nog det enda som kan locka fler att resa kollektivt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från