Ohållbar "grön" stadspolitik och lögner om översvämningsrisken.

Augustenborg, Malmö. Tidigare översvämningsdrabbad stadsdel
som  anpassats med vackra dagvattensystem.

Ledare i unt menar att klimatet sätter stopp för mer byggnation inom stadsgränsen och förtätning av staden.

När "sanningar"sprids i syfte att vilseleda, när en åsikt sveps i falska argument för att ge sken av att vara en ren nödvändighet, då är det lätt att bli skeptisk. I dagens UNT återfinns en ledartext med dessa kännetecken. I texten "vidga stadsplaneringen till kransorterna" driver författaren tesen att staden snart är färdigbyggd och hänvisar bland annat till klimatförändringar med efterföljande översvämningar som argument mot förtätning av staden.

Vissa insinuationer är förstås svåra att ta på allvar som att klimatförändringar och mer nederbörd skulle sätta stopp för byggande inom stadsgränsen i Uppsala. Som arkitekt med en utbildning fokuserad på hållbarhet så ser jag det som direkt vilseledande. Det går att bygga tätbebyggda stadsmiljöer även i klimatzoner med kraftig nederbörd. Givetvis ska den faktorn vägas in, och dagvattensystem dimensioneras men svårare än så är det inte.

Hafencity i Hamburg - stadsdel byggd för att kunna översvämmas.

Det är inte heller en självklarhet att inte bygga i riskområden som längs Fyrisån, där översvämningar förekommer mellan åren. Det går att lösa tekniskt det görs bl.a i Hamburg med lyckat resultat. Dessa tekniska lösningar kan medföra vissa extra kostnader vid byggnation, men skulle knappast avskräcka byggbolag att bygga i dessa ofta attraktiva lägen.

Snarare ställer detta frågor om realismen i mycket av den gröna argumentationen, när det kommer till stadsfrågor. I Uppsala upplever jag det som att miljöpartiet är väldigt snabba med att säga vad som inte ska göras, men aldrig med rimliga alternativ t.ex: Bygg ej vid genetikcentrum! Bygg ej vid Fyrisån i Ulleråker! Bygg ej externa handelscentra! Snart: Förtäta ej staden!? Projekt stoppas men någon hållbar lösning på stadens tillväxt presenteras inte.

Ytterligare bild från Malmö och västra hamnen. Avrinningskanaler och system för dagvatten som denna  kommer troligen att behövas läggas in även inom befintliga stadsdelar, en kostnad som kan bäras av samtidig förtätning.

Mycket av detta har förstås poänger, men utan trovärdiga alternativ tycks det snarast vara en ansvarslös politik, speciellt när argumenten bakom inte håller sig till verkligheten. I Ledartexten framställs dock ett alternativ. Där efterlyses ett större fokus på kransorterna och en mer aktiv landsbygdsplanering, självklart en viktig fråga. Men när man samtidigt avfärdar förtätning av staden blir det lite märkligt. Är staden färdigbyggd? Ska alla nya invånare, ofta invandrare och unga, förpassas ut till kransorterna? Är det ens en rimlig förhoppning om att kransorterna ska kunna stå för Uppsalaregionens tillväxt?

Vattnet leds sedan till en plats där stora vattenmängder kan tas om hand, eller där en översvämning inte gör skada.

En rimlig grön stadspolitik behöver lyfta perspektivet. Istället för att ensidigt förbjuda ny externhandel, borde man se till hur handelsstrukturen i staden kan omvandlas och ersättas av en mer miljövänlig struktur, som inte ensidigt bygger på biltransporter och långa avstånd. Istället för att ensidigt hävda existensberättigandet för det enskilda hotade naturområdet, så borde perspektivet lyftas till vilken grönstruktur som bör finnas inuti staden. Även staden behöver vara sammanhängande med "stads-spridningskorridorer". Personligen skulle jag vilja se en grön diskussion om vad naturen har i staden att göra. Vad är dess funktion? Som habitat för sällsynta arter eller som rekreations-oaser för människor? Här krävs ibland prioriteringar. Ska t.ex bullerutsatt natur i staden skyddas för att den innehåller sällsynta arter även om bullret förtar "naturupplevelsen" för människor?

Eller som denna damm i Augustenborg. Vid riktigt stora vattenmängder leds vattnet så att även den lokala fotbollsplanen bli översvämmad, utan skador på hus. 

Är grön stadspolitik hållbar?