Fortsätt till huvudinnehåll

Mer tillväxt utan Bromma?


Jag skulle i denna argumenterande text vilja ifrågasätta den allmänt rådande synen på Bromma som ekonomisk motor för Stockholm och Sverige.

Rörelse av varor och människor har genom tiderna avgjort städernas placering och tillväxt. Från början etablerades städer därför i samband med stora jordbruksarealer, gruvor, religiösa platser, vid strategiska vattenvägar och idealiska hamnar. Som exempel på det senare finns Sundsvall, New York, Bombay och Stockholm. Under 1800-talet kom Järnvägen, vilken skapade en stor mängd stationssamhällen i Sverige, som Mullsjö, Vännäs, Storvik och Brunflo. Idag har flygtrafiken denna roll. Intill de större flygplatserna växer det idag fram renodlade flygplatsstäder med hotell, konferensanläggningar, resorts, företagskluster och även bostäder. I Stockholm syns denna utveckling  kanske främst i Kista som med sitt läge intill E4:an och pendeltåg är väl sammankopplad med både Arlanda och den övriga Stockholmsregionen.

En flygplats med många flyglinjer är vad den strategiska hamnen var historiskt. En sådan flygplats attraherar internationella företagsetableringar till sin region och bidrar på så sett till regional tillväxt. För att få flyglinjer krävs det passagerarunderlag och att de olika linjerna kan komplettera varandra genom attraktiva byten. Ett exempel är hur Barajas flygplatsen i Madrid blivit till ett nav mellan Europa och Sydamerika eller hur  man i Finland försöker göra Helsingfors till ett nav mellan Skandinavien och Asien, precis som hur Köpenhamn kapat åt sig en stor mängd av trafiken mellan Arlanda och Europa/resten av världen.

En större flygplats med många linjer och attraktiva byten har därför skalfördelar som attraherar nya linjer jämfört med att istället ha två mindre flygplatser vilket minskar antalet möjliga byten och för flygbolagen därmed potentiella resenärer. Därför finns det en del problem med att en tredjedel av inrikesflyget till Stockholm sker via Bromma, då denna lösning potentiellt bidrar till att Stockholm har färre direktlinjer med flyg än om trafiken hade koncentrerats till Arlanda.

Kanske är detta en bidragande orsak till Stockholmsregionens problem gentemot grannländernas huvudstäder att attrahera långdistansrutter. Där Stockholm inte kan mäta sig med utbudet vid Kastrup och Gardemoen eller kan konkurrera med Asien-nischningen i Helsingfors. Det får förstås följder när internationella företag ska etablera sig i Skandinavien. Sett till flyget som avgörande faktor etablerar sig västerländska företag i Oslo, eller Köpenhamn, medan företag från Kina, Japan och Sydkorea etablerar sig i Finland.

En gemensam nämnare för våra nordiska grann-hufvudstäder är att dessa endast har en passagerarflygplats var. Om nu Stockholm koncentrerar sin flygtrafik till Arlanda så skulle situationen vara jämförbar med den i Oslo och Gardemoens flygplats, med flygplatsen på samma avstånd från den centrala staden. Restiden kollektivt till Bromma, respektive till Arlanda från Stockholm city är lika. Skillnaden är främst mot andra målpunkter i Regionen, där båda har för och nackdelar. För Arlanda är det kanske främst kostnaden, samt att de olika trafikoperatörerna är dåligt samordnade, vilket tvingar många till att åka mindre effektiva flygbussar.
mp:s vision "Bromma parkstad" med 50 000 invånare.
(borde kopplas samman bättre med centrala sumpan...)
I den infekterade debatten görs uttalanden som är orimligt tvärsäkra. T.ex konstaterandet att Arlanda inte kan överta trafiken från Bromma. Något som tekniskt är fullt möjligt sett till andra flygplatser och som juridiskt är möjligt om den politiska viljan finns. Ett annat exempel är oron för tillväxten. Tillväxten är inte beroende av Brommas centrala läge för inrikes affärsresenärer lika mycket som av regionens närhet till resten av världen. Fler direktlinjer är betydligt viktigare för Stockholms tillväxt än "närheten till Bromma".

Att öppna Bromma flygfält för bostadsbyggande skulle också ge Stockholm ett stort exploateringsområde för bostäder i centralt läge - något staden lider akut brist på. Sett till antal bostäder i de större utvecklingsprojekten som byggs just nu kan en jämförelse göras med grannstaden Uppsala.
Stockholm: Norra djurgårdsstaden 12 000, Hagastaden 6000, Liljeholmen 4500 (?), Telefonplan 3500, Årstafältet 3000 (?), Söderstaden 3000 
Uppsala: "Södra staden" >10 000, Kungsängen ~3000, Östra Sala Backe och Gränby centrum 2500 + 3000, Nya Eriksberg 1500, Librobäck 1500, Råbyvägen 1500
Även om jag stödjer miljöpartiet i att lägga ner Bromma och att skrinlägga den dysfunktionella satsningen på förbifarten. Så saknar de trovärdiga argument för att detta också är den bästa politiken för Stockholmsregionen. Handelskammaren och Alliansen ges öppet mål att hävda risk för jobb och tillväxt, trots att de inte har kött på benen för ett sådant konstaterande.

Det som saknas i debatten är kanske framförallt en idé om Stockholms plats på flygkartan. Hur kan Stockholm konkurrera med sina grannländers huvudstäder om attraktiva direktlinjer till och från Skandinavien? Eller hur man skapar största värdet för både resenärer och regionens invånare? Är det bra att ha en eller två flygplatser? Finns det bättre placeringar än Bromma? En flygplats i Söderort för att jämna ut tillväxtklyftorna inom regionen?

Slutsats: Lägg ner Bromma och genomför statlig expropriation av Arlandabanan för hållbara tågpriser - bästa alternativet för Stockholms tillväxt!?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från