Fortsätt till huvudinnehåll

Politik och syskondynamik i extremlandet Sverige

Politik och syskondynamik. Två olika verklighetsbilder slåss mot varandra, obekymrade om att ett vågmästarparti skriker för full hals. Vågmästarpartiet tänker fortsätta skrika tills något av de andra partierna kommer med tröst. Men så börjar även allianspartierna skrika, ni började! Så här gjorde ni mot oss! De rödgröna storebrorspartierna som hittills försökt att lugna ner situationen och manipulera sina mindre syskon, ryter nu till och visar att man är beredda att ta i med hårdhandskarna.

Själv är jag partisk vad gäller vilken verklighetsbild som är mest korrekt. Jag tycker att Alliansen är lite väl fast i sin egen förträfflighet och ytterst småkänsliga för kritik. Ta t.ex Magdalena Anderssons uttalande om att det är "tomt i ladorna", där de borgerliga slog bakut. Men faktum är att Sveriges ekonomi är i ett prekärt läge med riskabelt stora skulder hos hushållen, som kräver en buffert samtidigt som investeringsbehovet i infrastruktur är stort. Nu kanske det inte var riktigt så hon menade det. Men särskilt förträffligt kan läget inte kallas.

En andra punkt där jag inte riktigt förstår alliansens logik är när man helt plötsligt börjar kritisera socialdemokraternas Stefan Löfven för att inte ha bjudit in dem till förhandlingar. Hela valrörelsen har han "sträckt ut sin hand" och hela valrörelsen har alliansen nekat inviten. Att man sedan klagar på att ett förhandlingsmöte sent i tisdags inte fungerade blir då obegripligt. Om alliansen inte tar initiativ till förhandling kan de inte heller klaga på motpartens "ansträngningar" att göra så. 

Det som alliansen framhäver som sakfrågan, hur praxis i riksdagen har brutits i och med att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna bröt ur en del av förra höstens alliansbudget, blir intressant när man studerar beteendet utifrån syskondynamik. Förre året bröt alltså oppositionen ut en del av alliansens budget, något som blivit en rejäl nagel i ögat. Alliansen valde nu att svara hårt med ännu hårdare, liksom ett oförrättat syskon, genom att stryka hela regeringens budget. Denna eskalering är ett medvetet val, som tycks påtvinga låsning i riksdagen.

Jag vill komma till förbifart Stockholm. För det är tyvärr där jag tror skon klämmer - i Stockholmsperspektivet. Osäkerheten som våra borgerliga stockholmspolitiker känner efter att bygget av motorvägstunneln skjutits upp, har nu fått politiska konsekvenser. Man misstror helt enkelt regeringens tvekande hållning i många stockholmsrelaterade frågor som t.ex fallet Bromma.

Kanske har vågmästarpartiet rätt i en sak: Svensk politik har intagit en i ett internationellt perspektiv närmast extremistisk hållning i många frågor. Men det handlar inte bara om synen på invandring där sverige särställer sig gentemot övriga länder. Även synen på vinster i välfärden är vad jag vet bortom utomstående exempel. Historiskt finns exempel som alkoholpolitiken, barnuppfostran, neutraliteten, förskolor, pappaledighet o.s.v. Bristen på självinsikt är en svaghet i svensk politik. När vi inte kan dra paralleller till hur det går till i andra länder, blir det lätt att anklaga det politiska motståndet för att vara extrema. Sverige är idag ett land där migrationskritiker blir kallade främlingsfientliga, kritiker mot välfärdsvinster blir kallade företagsfientliga och världens största motorvägstunnel, där en resa utan luft-återcirkulation är lika skadlig som att röka ett paket cigaretter, blir gnistan i en regeringskris. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från