Politik och syskondynamik. Två olika verklighetsbilder slåss mot varandra, obekymrade om att ett vågmästarparti skriker för full hals. Vågmästarpartiet tänker fortsätta skrika tills något av de andra partierna kommer med tröst. Men så börjar även allianspartierna skrika, ni började! Så här gjorde ni mot oss! De rödgröna storebrorspartierna som hittills försökt att lugna ner situationen och manipulera sina mindre syskon, ryter nu till och visar att man är beredda att ta i med hårdhandskarna.
Själv är jag partisk vad gäller vilken verklighetsbild som är mest korrekt. Jag tycker att Alliansen är lite väl fast i sin egen förträfflighet och ytterst småkänsliga för kritik. Ta t.ex Magdalena Anderssons uttalande om att det är "tomt i ladorna", där de borgerliga slog bakut. Men faktum är att Sveriges ekonomi är i ett prekärt läge med riskabelt stora skulder hos hushållen, som kräver en buffert samtidigt som investeringsbehovet i infrastruktur är stort. Nu kanske det inte var riktigt så hon menade det. Men särskilt förträffligt kan läget inte kallas.
En andra punkt där jag inte riktigt förstår alliansens logik är när man helt plötsligt börjar kritisera socialdemokraternas Stefan Löfven för att inte ha bjudit in dem till förhandlingar. Hela valrörelsen har han "sträckt ut sin hand" och hela valrörelsen har alliansen nekat inviten. Att man sedan klagar på att ett förhandlingsmöte sent i tisdags inte fungerade blir då obegripligt. Om alliansen inte tar initiativ till förhandling kan de inte heller klaga på motpartens "ansträngningar" att göra så.
Det som alliansen framhäver som sakfrågan, hur praxis i riksdagen har brutits i och med att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna bröt ur en del av förra höstens alliansbudget, blir intressant när man studerar beteendet utifrån syskondynamik. Förre året bröt alltså oppositionen ut en del av alliansens budget, något som blivit en rejäl nagel i ögat. Alliansen valde nu att svara hårt med ännu hårdare, liksom ett oförrättat syskon, genom att stryka hela regeringens budget. Denna eskalering är ett medvetet val, som tycks påtvinga låsning i riksdagen.
Jag vill komma till förbifart Stockholm. För det är tyvärr där jag tror skon klämmer - i Stockholmsperspektivet. Osäkerheten som våra borgerliga stockholmspolitiker känner efter att bygget av motorvägstunneln skjutits upp, har nu fått politiska konsekvenser. Man misstror helt enkelt regeringens tvekande hållning i många stockholmsrelaterade frågor som t.ex fallet Bromma.
Kanske har vågmästarpartiet rätt i en sak: Svensk politik har intagit en i ett internationellt perspektiv närmast extremistisk hållning i många frågor. Men det handlar inte bara om synen på invandring där sverige särställer sig gentemot övriga länder. Även synen på vinster i välfärden är vad jag vet bortom utomstående exempel. Historiskt finns exempel som alkoholpolitiken, barnuppfostran, neutraliteten, förskolor, pappaledighet o.s.v. Bristen på självinsikt är en svaghet i svensk politik. När vi inte kan dra paralleller till hur det går till i andra länder, blir det lätt att anklaga det politiska motståndet för att vara extrema. Sverige är idag ett land där migrationskritiker blir kallade främlingsfientliga, kritiker mot välfärdsvinster blir kallade företagsfientliga och världens största motorvägstunnel, där en resa utan luft-återcirkulation är lika skadlig som att röka ett paket cigaretter, blir gnistan i en regeringskris.
Kommentarer
Skicka en kommentar