Hållbara hus i kallt klimat

Umeå är en stad med ambitioner och har satt upp målet att till år 2020 ska Umeåregionen vara världsledande för hållbart byggande och förvaltande i kallt klimat. För att nå målet har man bildat ett nätverk av fastighetsägare, arkitekt/ingenjör firmor, entreprenad företag samt stadens universitet.

Det är givetvis ett gott initiativ och en fråga som kommer att bli nödvändig att ta itu med. I måndags var jag på en presentation där Ulf Nordwall från PEAB berättade om nätverkets nya bok, deras arbete och om hållbara byggnader i den norrländska regionen. Boken tar upp exempel på hållbara hus byggda i Norrland, de utvalda byggnader har nominerats av allmänheten som sedan handplockats av nätverkets experter.

Under presentationen blev jag först positivt överraskad när hållbarhetsbegreppet sattes in i en historisk kontext med sin början hos Vitruvius. Långt från dagens version om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet, men definitivt tänkvärt. Presentationen gled snabbt över till de enskilda husen i boken, där de presenterades ett efter ett och helt plötsligt försvann den nyanserade bilden av hållbarhet som kanske fann i inledningen. Projektens koppling till hållbarhet var minst sagt skiftande och kunde vara allt från att det är ett lågenergihus (slukar mindre energi än hus byggda innan oljekrisen) till att det ser snyggt ut. Jag anser ju inte att alla goda hus måste vara absolut hållbara om det nu finns något sådant, men urvalet av hus kändes i många fall som en kanon för inbördes beundran då i stort sett alla märkesbyggnader som uppförts i Norrland de senaste åren fanns representerade.

Mer skeptisk blev jag när framtidens hållbara byggnader kom på tal, där framtiden tycktes synonym med noll-energihus eller till och med plus-energihus. Detta har förstås en bakgrund i EU direktiv om att alla nya hus som byggs ska vara "nära noll energihus". Ett mål som kanske är rimligt på sydligare breddgrader, men som skapar problem i det nordligare klimat som finns här i Sverige och särskild de nordligaste delarna. Att alla hus ska skapa sin egna energi med hjälp av solceller eller vindkraft blir problematiskt här då t.ex solenergi är tillgängligt under den tiden på året när vi redan har ett energiöverskott och frånvarande när energin faktiskt behövs.

Istället riskerar policyn få allvarliga konsekvenser, som både kostar ekonomi och klimat. Att klistra på ytterligare system på våra byggnader leder oundvikligen till högre utsläpp i produktionsfasen. Uppdelningen mellan utsläpp i produktionsfasen och brukarfasen för en byggnads livsstid brukar räknas till 50/50 i mer energieffektiva byggnader med lägre renoveringsbehov kan resultatet tänkas bli 70/30. Ett alldeles för ensidigt fokus på brukarfasen är därför riskfyllt. I värsta fall blir det ett dyrt nollsummespel.

Produktionen av byggnadsmaterial är en stor utsläppskälla, enbart cementindustrin står för 5 % av jordens klimatutsläpp. I det enskilda bygget kan dock mycket göras, enkla val av material kan få stora effekter i en livscykelanalys (LCA). I en sådan analys kan arkitekt och byggherre ta informerade beslut om både form och material. T.ex gjorde vi i klassen en sådan analys förre året av Umeås kommunala bostadsbolags nybygge vid geografigränd, som för övrigt ritades av Ulf Nordwall och också återfinns i den ovan nämnda boken. Där vi kom till slutsatsen att inglasningen av loftgången som dessutom värms upp av element är tveksam. Materialåtgången för den extra fasaden, samt behovet till ytterligare uppvärmning är mycket tveksamt, antagligen minskas energianvändningen lite - men frågan är om den besparingen är nog. Ekonomiskt är det också en intressant fråga.

En större medvetenhet om förhållandet mellan utsläpp i produktionsfas och brukarfas är akut och är inte ett fenomen isolerat till fastighetsbranschen. Med ett ökat miljösamvete ökar också behovet av kunskap när allt fler produkter marknadsförs som miljövänliga. Att en sådan kritisk inställning saknades i presentationen är för mig avskräckande - är det så här branschen låter när till och med de som sägs jobba mest med hållbarhetsfrågorna talar!?

Till och med det oktanhaltiga motorprogrammet Top Gear som tydligt värdesätter rytande V12'or framför miljöfrågor visar då och då med en ironisk twist upp att de åtminstone är medvetna och nyanserade i sin annars skeva världsbild. Så här säger programledaren Jeremy Clarkson om sporthybridbilen BMW i8:

"We all know that the world has limited resources and that we should do all we can to eke them out. and your not going to do that with a car that has effectively two engines. You're not going to solve the problem of conspicuous consumption by using more conspicuous consumption. The thing is though, while you have to rape the world to make a car like that, the benefits of owning one, for you and me, here and now are immense... Because that car... that car is staggering... It's breathtaking..."

När hållbarhet kommer upp till tal diskuteras ofta olika begrepp, slogans och produkter. LCA, kWh/kvadratmeter, kWh/person, lågenergihus, passivhus, nollenergihus, ekologiska material, cradle-to-cradle, solceller, elbilar, laddhybrider. De har alla sina komplikationer, begränsningar och möjligheter att inte kunna hantera den diskussionen kritiskt kommer att leda fel. T.ex kan ett mål att uppnå passivhusstandard där husets uppvärmning inte får kräva mer än 10 - 15 kWh/ kvadratmeter leda till att man tvingas öka husets storlek för att uppnå en nödvändig relation mellan golvyta/ytterfasad, vilket är svårt i små enplanshus. Istället hade det hållbara valet kanske varit att hålla ner storleken och den totala energikostnaden istället för att enbart fokusera på kWh/kvadratmeter.

Om inte denna kritiska diskussion kan lyftas av nätverket och de i branschen som värnar om hållbarhetsfrågorna kan man verkligen tala om att hållbara hus står i ett kallt klimat i denna region.