Att problematisera de som försöker problematisera täthet.

När Täthet blir till mål: Slumsaneringsprojekt i Bombay för 80 000 invånare. 

Föreställningen om att förtätning automatiskt leder till en hållbar utveckling har i sommarens debattartiklar ifrågasatts av på varsitt håll från två olika professorer. 

Ibland får jag ytterligare bekräftelse för min uppfattning av att vi i Sverige har en alltför polariserad och onyanserad stadsbyggnadsdebatt, som i brist på referenser, nyanser och perspektiv utifrån blir till en bubbla av myter och halvsanningar. Precis som med debatten om bostadsbristen, där bygglobbyn fått modulbyggande, standardsänkningar och slopat regelverk att framstå som lösningen med stort L, kännetecknas förtätningsdebatten av en liknande polarisering med debattörer som vill få åhörarna att välja sida snarare än att bli mer upplysta.

Det är synd för förtätningsdogmen behöver nyanseras och problematiseras. Sommarens täthetsdebatt genomsyras tyvärr av denna ambition att förvilla och förvränga. Ekolog och professor Göran Bengtsson skriver "tätt är inte hållbart" i UNT, där han enligt min mening i ett tidigare blogginlägg för en vilseledande argumentation som saknar fast fot i den berörda kontexten. I sin slutreplik blir inte argumentationen bättre. Jag undrar vad han vill när han ständigt nämner planerna för Ulleråker? Är det att slå kommunen på näsan för att områdets miljökonsekvensbeskrivning - som han ger beröm - inte ger en tillräcklig hållbarhetsbedömning eller att planerna är dåliga!?

Om planerna är dåliga så är det enklast att säga det rakt ut så kan vi också få en indikation vilka bättre alternativ det finns att tillgå. En konkret åsikt yppas dock och det gäller mängden friyta i planerna, som enligt planprogrammet innehåller 35 % park och naturmark av den totala programytan och därtill bör även räknas friyta på bostadsgårdar. Om man dessutom tar hänsyn till att det i direkt anslutning till programområdet finns större naturområden med hög bevarandestatus så kommer man till slutsatsen att tillgången till friytor är god. Kanske når man inte riktigt upp till nivåerna som åberopades 1975 om "friyta>boyta", men man bör vara kritisk i sitt användande av sådana abstrakta och godtyckliga mått. Som Jane Jacobs så bra förklarat skapade de väl tilltagna friytorna i planeringsidealen från 60 och 70-talet ofta otrygghet med stora svåröverblickbara grönområden runt husen som blev otrygga om kvällen.

Här vill jag därför höja ett varningens finger för dessa "indikatorer" som Göran Bengtsson lyfter fram. På samma sätt som att det är märkligt att låta sig styras efter 70-talsideal så behövs ett kritiskt synsätt på hur man låter "indikatorer" styra. Ett exempel är indikatorerna som används i hållbarhetscertifieringsystem som LEED och BREAM där poäng delas ut för att man lägger till solceller men utan hänsyn ifall dessa nödgar resurskrävande extrakonstruktioner för att kunna monteras.

Debatt i Stockholm

Thorbjörn Andersson, landskapsarkitekt och professor vid SLU har under samma sommar skrivit artikeln "förtätning av staden har sina gränser" i SVD och bygger därmed vidare från artikeln "Det finns en smärtgräns för tillväxten i Stockholm" i DN från 2013, som implicerar att man från politiskt håll bör stoppa inflyttningen till Stockholm. Att en sådan strategi skulle slå ännu hårdare mot stockholms unga och resurssvaga invånare som vill slå sig in på bostadsmarknaden är enligt min mening skäl nog att förklara en sådan idé som genomdålig. I sommarens debattartikel kan Thorbjörn också hävdas ägna sig åt vilseledning när han förklarar att Stockholm är en av Europas tätaste storstäder:

Det är inte sant att en stad som Stockholm är en gles stad, som exploaterings- och täthetsföre­språkarna ibland säger. Av de 50 tätaste städerna i Europa och Ryssland ligger Stockholm på tolfte plats [...]

Men detta är ju en sanning med modifikation då sådana jämförelser dels brukar halta på grund av att man i olika länder mäter tätheten på olika sätt (tätort, administrativ zon, storstadsområde etc.) och dels att citatet blundar för att Stockholm är betydligt mer glest än städer som Barcelona, Moskva eller många brittiska städer och tack vare geografin med mycket vatten är staden dessutom utspridd med långa avstånd, vilket ger ett ökat behov av täthet för att åstadkomma samma närhet mellan invånare. Hur täthet bör mätas och framförallt i hänsyn till effekter på hållbarhet är en avhandling i sig, här är en kort artikel som belyser några gåtor som rör befolkningstäthet.

Ett argument som ofta ­används för att bygga tätare är att det skulle vara mera ekologiskt och hållbart, och just de två orden verkar öppna alla tillgängliga dörrar i dagens ­debatt. Ju fler människor som bor på liten yta desto mindre reser vi, läser man. Det stämmer inte. Stockholmare reser mest av alla svenskar. Man reser till lantställen, till shoppingcentra, till platser som ligger utanför staden, till sådant som inte ryms i den täta staden. Kanske till natur eller park. Tron på att den täta staden är ekologisk bygger på att alla stannar på samma plats, och den logiken kantrar. Res­vanor beror på så många andra saker. 

Här har Thorbjörn Andersson fel! Att våra storstäder ger mer hållbara resvanor visas t.ex av denna rapport om resvanor från trafikanalys. Där är det tydligt att boende i storstad och även dess förorter åker mer kollektivt och använder bilen i betydligt mindre grad än riksgenomsnittet, vilket torde ha sina ekologiska fördelar. Att en professor blundar för dessa fakta är mycket märkligt i detta sammanhang. I sin iver att få det till att täta stora städer är dåligt och att täthetsförespråkarna har fel ägnar han sig här åt att förvilla om sanningen. Tyvärr sänker detta nivån på debatten som hade kunnat vara betydligt mer upplysande och saklig. Det är synd för jag tror att en sådan debatt hade behövts. En debatt som kan diskutera vilken täthetsgrad som är skälig, hur ny bebyggelse kan stödja hållbar utveckling, var det bör byggas o.s.v.


När täthet blir till mål.

Bilden till denna artikel är hämtad från Bombay och ett slumsaneringsprojekt där 80 000 invånare i ett slumområde nära flygplatsen ska flyttas till nybyggda höghus enligt illustration. 80 000 invånare fördelat på 17 000 tvårumslägenheter om 25 kvadratmeter. Handel och service förläggs till färglagda volymer i områdets utkant. Exploateringsgraden för området ligger på 4.

Här har tätheten blivit till mål - förutom att det är en ekonomisk nödvändighet i vansinnesprojektet att omvandla Bombays slumområden. I en jämförelse framstår Årstadal eller planerna för Hagastaden i Stockholm som närmast gemytliga. Jag tycker inte heller att det är fel att vi i Sverige bygger tätt i centrala och attraktiva lägen som dessa så länge tätheten uppvägs av andra kvaliteter.