Mobilisera landet! om vägen ur en kris.

Väg ur en kris (film om Uppsalas bostadspolitik under femtiotalet)

I dagens läge av stora flyktingströmmar, hög skuldsatthet och en redan ansträngd bostadssituation krävs en modig politik och extraordinära åtgärder. Här krävs en riktig mobiliseringspolitik som tar tillvara våra begränsade resurser.

I debatten om bostadsbristen, som nu också blir en angelägen fråga för att lösa flyktingmottagandet, hävdas det ofta att det inte finns några politiska lösningar. Det hävdas att subventionspolitik som i miljonprogrammet eller för den delen marknadsreformer i bästa fall kan sätta ett plåster på såren och att sådana reformer kommer att kosta antingen i ena eller andra ändan, förutom att de politiska låsningarna hindrar en effektiv implementering av de båda två politiska vägarna. Denna analys ger troligtvis en sann bild av dagens situation och kvar av konkreta åtgärder blir då skattereformer och regeländringar, vilka kommer att behövas men ändå inte räcka till för att lösa situationen.

Men som återuppbyggnaden av världen efter andra världskriget visar så är tillflödet av pengar inte politikens enda verkansmedel. Politiken har också en roll som en mobiliserande kraft, som kan staka ut riktningen i en gemensam ansträngning som delas av individer, organisationer, företag, finans, kommuner och stat. För dagens prekära läge motiverar en sådan samhällelig ansträngning. Annars har vi bara kvar att förlita oss på marknadens innovationskraft, som vi i detta land knappt sett glimten av de senaste femtio åren.

Men för att marknaden eller för den delen en samhällelig mobilisering ska kunna lösa bostadsbristen måste vi bli av med vanföreställningar som att det varit ett historiskt undantag att bygga för lägre bemedlade, som under 1900-talets socialdemokratiska bostadspolitik. Ett sådant antagande blundar för att urbaniseringsprocessen de senaste 150 åren har haft sin grund i att lägre bemedlade grupper flyttade in till och att sedan deras barn växte upp i städerna. Under hela denna period har det byggts nytt för dessa grupper. Det byggdes mycket kåkstäder, men även arbetarbostäder och tjänstebostäder för arbetarklassen subventionerade av industriidkare, inte för att vara hjärtliga men för att de behövde arbetskraft till sina fabriker. Snarast lever vi idag i ett undantag när vi förväntar oss att enbart omflyttning och efterfrågan på nybyggda/dyrare/mindre bostäder hos de välbeställda ska kunna tillgodose bostadsbehovet för de svaga grupperna på bostadsmarknaden. Här krävs ett uppvaknande: Flyttkedjor är inte en realistisk lösning i växande städer!

Men det krävs också en realism. Betalningsförmågan hos de flesta unga vuxna, eller nya svenska familjer ligger långt från marknadspriserna i nyproduktion och dagens produktionspriser i flerbostadshus förhindrar en nödvändig marknadsanpassning. Regelförenklingar kan komma en bit på väg (t.ex att flytta ansvaret för bilparkeringar från byggherren och de boende till bilägarna), vilket kan öppna för nya aktörer och till viss del billigare bostäder. Men det krävs mer för att nå ända fram.

Jämförelse produktionskostnader mellan flerbostadshus byggt av vinstdrivande aktör och nyckelfärdigt låghus där individen blir sin egen byggherre. Med eget arbete och samordning blir kostnaden potentiellt ännu lägre.

Vad som kanske gör Svenskt bostadsbyggande unikt är att man i större tillväxtorter tagit bort möjligheten för individen att vara sin egen byggherre. I de större städerna får man helt enkelt svälja byggmonopolets aktörer samt deras riskkostnader och vinstmarginaler. Att vi redan på förhand bakbinder oss från att ge möjligheter till ett resurseffektivt byggande som genom självkostnadspris, samordning med grannar, eget arbete och en stegvis utbyggnad i takt med behov och resurser kan mer än halvera slutkostnaden för den boende är förbryllande.

Jämförelse i exploateringstal och boendeyta mellan täta radhustypologier och högre flerfamiljshus.
Där flerbostadshus straffas på grund av behovet av trapphus.

I Sverige är idén inte testad i en form som kan göra skillnad. Här är det självbyggda begränsat till att endast omfatta glesa villaområden, något som helt enkelt inte längre är aktuellt i städer som Stockholm, Uppsala m.fl. för att sådan gles bebyggelse slösar upp den byggbara marken (vilket förre bostadsministern inte insåg). Men det självbyggda kan också ta betydligt mer stadsmässiga former med en exploateringsgrad som kan ges plats i dagens bostadsbyggande, med standardiserade planerings och bygglösningar kan det självbyggda bli ett alternativ som kan göras i stor skala och överkomligt även för unga familjer.

Vision tät låghusmiljö med inslag av höghus i uppförande

I stora delar av världen dominerar det självbyggda huset på dessa grunder jag framfört ovan. Med ett fåtal enkla standarder och konstruktionsprinciper ges individen möjlighet att bygga själv och bli sin egen fastighetsutvecklare. Jag tror att vi i Sverige skulle kunna dra nytta av att utveckla en sådan standard här med, som förenklar och gör processen tillgänglig. En sådan standard skulle kunna dra nytta av de resurser som samhället har tillgodo, som att kunna snabb-utbilda nyanlända flyktingar till att vara med att bygga landet-  både till andra och till sig själva. Kostnaden för flyktingboenden motiverar i många fall nybyggnad.

Att mobilisera en sådan kraft kan göra skillnad. Här krävs både piska och morot till länsstyrelser och kommuner, en konstruktionsprototyp som är flexibel, produktionsutbildning av flyktingar, tillämpbara planeringsprinciper för dessa utbyggnadsområden, avtalsmodeller och garantier som förenklar kreditgivningsprocessen, samt inte minst en övertydlig politisk uppbackning av landets alla ansvarstagande partier.

Mobilisera landets resurser!