Fortsätt till huvudinnehåll

Om stationsområdet och känslan av Uppsala som Stockholmsförort

Skiss för stationsområdet

Blev idag påmind om några skisser jag gjort för stationsområdet i Uppsala för länge sedan och upptäckte till min förvåning att de inte presenterats här på bloggen.

För snart fyra år sedan skrev jag här på bloggen om att Uppsala håller på att bli en Stockholmsförort. Där jag främst kritiserade hur miljön kring det nya resecentrum lika gärna hade kunnat varit i Sollentuna, Märsta, Upplands Väsby, Solna eller Sundbyberg. Framförallt är det första intrycket, av centralpassagen och att komma upp till den namnlösa platsbildningen jag är kritisk till.

I många städer är platsbildningen vid stationen stadens absoluta framsida, men i Uppsala känns det lite tvärt om. Cykelparkeringarna, busshållplatserna, stationshuset och bebyggelsen kring Kungsgatan skulle var och en kunna vara plockade från vilken annan svensk mellanstor stad som helst. Istället är det de stora flödena av människor som bidrar med karaktär och gör platsen speciell. För helt misslyckat är ändå inte stadens nya resecentrum. Det nya resecentrum har blivit en plats med en riktig stadspuls och en av få platser där alla olika delar av stadens befolkning möts och rör sig. Även om det inte riktigt är en del av första intrycket så är omdaningen av det gamla stationshuset till ett restaurangpalats också mycket lyckat.

Men vad som är problematiskt för platsen är dess diffusa inramning som flyter ut i ett infrastrukturlandskap av cykelparkeringar och busshållplatser. För fyra år sedan beskrev jag det så här:
Tydligen är det bara i Uppsala där en cykelparkering i fotbollsplansformat får ta upp den kanske mest åtråvärda oexploaterade marken i stan. Om Uppsala vore en riktig storstad så skulle cykelparkeringen varit nergrävd till förmån för ny stadsbebyggelse, vilket skulle leda till en expansion av stadskärnan - d.v.s ett litet steg mot att bli storstad. 
Så här fyra år senare är det inte bara exploateringsmöjligheterna som lockar. Kapacitetstaket för busstrafiken är så nära att hela den nya översiktsplanen bygger på premissen att centralstationen måste avlastas genom nya tågstationer. Bristen i det existerande består i för få hållplatslägen och trångt vid utfarterna - Resecentrum klarar helt enkelt inte fler bussar.
Centralpassagen - Sollentuna, Sundbyberg, Upplands Väsby, eller Märsta?

Lösningen på detta problem skulle mycket väl kunna bestå i att man ökade exploateringen av området som möjliggörs genom att gräva ner cykelparkeringar för att ge plats åt mer värdefulla funktioner. Sådana funktioner skulle kunna vara fler hållplatslägen, biblioteksfilial, större utbud av restauranger och snabbmat. En positiv sidoeffekt av denna exploatering vore att ge stationstorget en mer definierad inramning och staden en tydligare framsida.

Dessutom kan en markförsäljning ge pengar för nya passager under järnvägen och åtkomstpunkter till perrongerna. Tillsammans med den utveckling av stadshuset som är i görande kan stationsområdet bli en än mer naturlig brygga mellan den västra och östra stadskärnan. 

Kommentarer

  1. Helt enig! Med resor som involverar stadsbuss till någon av stadshusets hållplatser är upplevelsen nästan surrealistisk i sin tomhet när man går från bussen till tåget. (den där lilla tarmen mellan spåren och stadshuset)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från