Ekosystemtjänster - en trädkramande stiltrend?

Artificiella träsk - den attraktiva ekosystemtjänsten?

Ekosystemtjänster är just nu i ropet i stadsplaneringen och bygger på hur formandet av naturen i staden kan skapa värden som går att mäta, dels i fastighetsvärden, men också i de tjänster som ekosystemen ger oss såsom vatten, mat, hälsa, rekreation, dagvattenhantering. Men hur pass vidsynt är denna ideologi och vad blir resultatet i den faktiska planeringen?

I UNT var det en debattartikel som kallades "Bryt korridorstaden" som tog upp de historiskt tvära kasten i stadsbyggnadsideologin som har format och fortfarande formar staden Uppsala. I artikeln angrep arkitekten Jonas Sjögren hur "stadskorridoren" eller rättare sagt visionen om 1800-talets stadsgata blivit ideal i dagens Uppsala som ett tvärt kast gentemot de värderingar som uppkom med funktionalismen under 30-talet och vidare in i miljonprogrammet.

På sätt och vis är idéer och ideologier mycket kraftfulla redskap som formar både samhälle och arkitektur. Det gäller främst för att det är idéer och ideologier som kan formas till politisk handling. Modernismens propagerande för ljus och luft blev så småningom översatt till en politisk ideologi om att bygga bort "sanitära oegentligheter" som kåkstäder och senare även borgerklassens stad. Idén om "stadens renässans" är kanske den mest inflytelserika i dagens Uppsala, men i planerna för södra staden syns det också tydliga referenser till idéer om ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är enligt wikipedia "de funktioner hos ekosystem som gynnar människor" - allt från dricksvatten, pollinatörer, matproduktion, luftrening, skydd mot översvämningar mm. Ideologin försöker alltså visa på människans beroende av vår jord - och gott så - för det är vi sannerligen. Men jag kan inte förmå mig annat än att ställa mig skeptisk till hur dessa idéer tar sig uttryck i planeringen.

Ett exempel är ett ökat fokus på dagvattenhantering i stadsplaneringen, vars roll tydliggörs i och med att byggande i tätorter och fler extremväder ökar riskerna för översvämningar. Men vad ideologin ekosystemtjänster ofta gör är att esteticera lösningen. Istället för en rationell dagvattenhantering som i Augustenborg med rännor och ett par dammar, ska lösningen återskapa naturens egna dagvattenhantering med konstgjorda träskmarker inne i stan.

Jag upplever denna estetik som en konflikt mellan ambitionen om att genom biomimik skapa en naturlig process och människors preferenser om en bra miljö. I planerna för Södra Uppsala blir denna intressekonflikt tydlig, där t.ex naturkilar eller så kallade spridningskorridorer blir till ytterligare ett avbrott som bryter sammanhangen mellan bebyggelseområden. Tanken är att bevarandet av dessa smala kilar ska bibehålla livskraftiga populationer av viktiga insekter genom ett större genetiskt utbyte mellan naturområden.

Park i Rosendalsområdet vars utformning syftar till att möjliggöra en spridningskorridor genom området. 

I bilden ovan syns hur en sådan spridningskorridor får konsekvenser i den fysiska planeringen. Där parkytan i området lagts som en långsmal kil som förbinder de båda naturområdena stadsskogen och kronparken. Jag kan se flera brister med denna modell:

1. Det separerar stadsdelen i två delar.
2. Fördelningen av parkytan blir ojämn inom stadsdelen, som annars kunde ges fler kvartersparker.
3. Parkens form är märklig med en otydlig relation mellan park och bebyggelse.

Det blir tydligt att parkens utformning i detta fall blivit en avvägning mellan vad som gynnar boendemiljön och vad som gynnar spridningskorridoren. Där jag anser att boendemiljön dragit det kortaste strået.

Ekosystemtjänster vs. Stadens som en artificiell och förvaltad miljö

Men staden är också en artificiell miljö, som är kontrollerad, omhändertagen och av människan formad. Här kan man därför ifrågasätta ifall dessa kilar verkligen är ett effektivt utnyttjande av marken? Får de avsedd effekt? Fungerar det för alla arter? Kanske räcker inte den naturliga vandringsprocessen till i stadsmiljön, kanske behövs här ett aktivt förvaltande. Det vore intressant att jämföra alternativet stora naturkilar med ett mer markeffektivt alternativ som bygger i större grad på aktiv miljöförvaltning med skogsmästare som ser till att trygga nyckelmiljöer och varför inte ha får som vallas mellan stadens naturområden och drar med sig fröer och insekter?

En sådan aktiv förvaltning av stadens ekosystem kan mycket väl vara mer effektiv än ytkrävande spridningskorridorer, där ytan kan växlas mot nya arbetstillfällen inom naturvård och därutöver fler bostäder. Att utveckla flera effektiva aktiva åtgärder skulle kunna bredda planeringen och en mer spridd medvetenhet om olika åtgärders effektivitet skulle vara mycket positivt både för ekologi och stadsutveckling.

För att göra en halmgubbe är min känsla att det finns en logisk lucka i argumentationen för ekosystemtjänster, där dess rationella ideologi lyder att: "ett träd är alltid bättre än inget träd"

Markusplatsen - vore det bättre om man lade till träd här?