"Åsiktskorridoren" trendar just nu i mitt twitterflöde (Ivar Arpi?). Där ordet korridor får representera en exkluderande rumslighet, som diskvalificerar de med "fel" åsikter. Jag kan själv vara lite skeptiskt till generaliserande begrepp som åsiktskorridoren eller PK-maffian, för att de använts på ett sätt som skapar motsättningar mellan grupper, där "PK-maffian" i värsta fall kan liknas vid "alla som inte tycker som oss".
Begreppen har här också en slagkraft, just för att de är applicerbart polariserande och väl passliga i en populistisk retorik som t.ex skulle kunna vara hämtad från dagens Polen. Men det finns också en paradox med dessa begrepp. Där "åsiktskorridoren" eller "PK-maffian" i sitt synliggörande av hur "fel" åsikter diskvalificeras av olika grupper, samtidigt å sin sida försöker diskvalificera andras handlingar.
Ur en arkitekts synvinkel är det ju intressant att det byggda rummets ställning i den politiska retoriken står sig. - Den uppenbara följdfrågan är vilka andra populistiska begrepp som kan dras härifrån. Utan att komma med ett helt batteri av dessa så vill jag slå ett slag för begreppet "Penthouse-populism" som ett användbart begrepp. "Penthouse" får i detta sammanhang representera den ekonomiska överklassen och "populism" deras politiska utspel som har en falsk klang av att gynna svagare grupper.
Ett exempel på sådan Penthouse-populism kan man tillexempel hitta i arbetsgivarorganisationen Svensk Handels kampanj för sänkta ingångslöner kallad "Handelns löfte", där de lovar att fler jobb ifall "tröskeln" till det första sänks. Med tröskeln menas här ingångslönerna. Men frågan om hur de sänkta ingångslönerna skulle öka efterfrågan på arbetskraft hos handelns aktörer - där marknaden redan är hårt konkurrensutsatt - lämnas till stora delar obesvarad. Varför skulle en butik som redan har nog med personal vilja anställa fler? Är drömmen att som i USA ha personal som räcker fram tvålen inne på kundtoaletterna? Och hur sannolikt är det att den kedjebaserade handeln expanderar i färdigbyggda stadskärnor, eller börjar konkurrera med sig själv genom en än högre överetablering av köpcentrum? Det som är sannolikt är att denna sänkning av ingångslöner till stora delar äts upp av högre avkastning och till slut, på grund av konkurrensen, lägre priser (som hos konsumenterna äts upp av ökande bostadspriser, vilket bara ökar internationella krediter) istället för att leda till fler jobb. För att inte tala om den rationaliseringsprocess av handeln som kommer med att kunderna idag har informationsövertaget. Lägre löner gynnar handeln lika lite som subventioner hade gynnat varvsindustrin på 70-talet...
(MarknadsLiberaler får misstycka med detta resonemang)
Givetvis finns det en nytta också med ett begrepp som "Penthouse-populism", men som illustreras ovan är det inte helt lätt att reglera användningen av detta begrepp - då det riskerar att diskvalificera alla med pengar att agera för de gemensammas bästa. Precis som med "åsiktskorridoren" riskerar ett sådant uttryck att brukas mot alltfler meningsmotståndare - till att kunna appliceras mot alla kapitalstarka...
Begreppen har här också en slagkraft, just för att de är applicerbart polariserande och väl passliga i en populistisk retorik som t.ex skulle kunna vara hämtad från dagens Polen. Men det finns också en paradox med dessa begrepp. Där "åsiktskorridoren" eller "PK-maffian" i sitt synliggörande av hur "fel" åsikter diskvalificeras av olika grupper, samtidigt å sin sida försöker diskvalificera andras handlingar.
Ur en arkitekts synvinkel är det ju intressant att det byggda rummets ställning i den politiska retoriken står sig. - Den uppenbara följdfrågan är vilka andra populistiska begrepp som kan dras härifrån. Utan att komma med ett helt batteri av dessa så vill jag slå ett slag för begreppet "Penthouse-populism" som ett användbart begrepp. "Penthouse" får i detta sammanhang representera den ekonomiska överklassen och "populism" deras politiska utspel som har en falsk klang av att gynna svagare grupper.
Ett exempel på sådan Penthouse-populism kan man tillexempel hitta i arbetsgivarorganisationen Svensk Handels kampanj för sänkta ingångslöner kallad "Handelns löfte", där de lovar att fler jobb ifall "tröskeln" till det första sänks. Med tröskeln menas här ingångslönerna. Men frågan om hur de sänkta ingångslönerna skulle öka efterfrågan på arbetskraft hos handelns aktörer - där marknaden redan är hårt konkurrensutsatt - lämnas till stora delar obesvarad. Varför skulle en butik som redan har nog med personal vilja anställa fler? Är drömmen att som i USA ha personal som räcker fram tvålen inne på kundtoaletterna? Och hur sannolikt är det att den kedjebaserade handeln expanderar i färdigbyggda stadskärnor, eller börjar konkurrera med sig själv genom en än högre överetablering av köpcentrum? Det som är sannolikt är att denna sänkning av ingångslöner till stora delar äts upp av högre avkastning och till slut, på grund av konkurrensen, lägre priser (som hos konsumenterna äts upp av ökande bostadspriser, vilket bara ökar internationella krediter) istället för att leda till fler jobb. För att inte tala om den rationaliseringsprocess av handeln som kommer med att kunderna idag har informationsövertaget. Lägre löner gynnar handeln lika lite som subventioner hade gynnat varvsindustrin på 70-talet...
(MarknadsLiberaler får misstycka med detta resonemang)
Givetvis finns det en nytta också med ett begrepp som "Penthouse-populism", men som illustreras ovan är det inte helt lätt att reglera användningen av detta begrepp - då det riskerar att diskvalificera alla med pengar att agera för de gemensammas bästa. Precis som med "åsiktskorridoren" riskerar ett sådant uttryck att brukas mot alltfler meningsmotståndare - till att kunna appliceras mot alla kapitalstarka...
Kommentarer
Skicka en kommentar