De sexuella masstrakasserierna (!?) vid nyårsfirandet i tyska staden Köln är i sig ingenting unikt, runt om i världen är miljarder kvinnor väl medvetna om den överhängande risken att utsättas för våldtäkt och trakasserier av såväl enstaka män som män i mobb. Till skillnad från män tvingas de anpassa livet efter denna omständighet, som att alltid behöva manligt sällskap sena kvällar, hindras från att åka kollektivt eller inte kunna uträtta sina behov nattetid.
Vid samma tid, samma plats och bland samma människor är risken för en MAN att bli trakasserad, våldtagen eller rånad i stort sett helt försumbar. Jag fick själv uppleva denna kontrast under en månads studieresa i Indien, då jag ofta beklagade mig över att inte kunna undvika mina kvinnliga klasskamraters sällskap så fort jag gick ut. Utan mitt sällskap var risken stor att de skulle antastas av tafsande män som sträcker ut sina händer i skydd av det kompakta folkvimlet på gatorna. Själv hade jag inga problem att röra mig längs gatorna i ett av Asiens största slumområden, dagtid såväl som nattetid. I länder som t.ex Indien är mäns bemötande av kvinnor ett kulturellt problem där kvinnor som trotsar mörkret av alltför många behandlas som att de faktiskt förtjänar att bli antastade eller till och med våldtagna om tillfället medger det. När denna kultur av kvinnoförakt kommer till Sverige, där många kvinnor inte begränsar sig i var och när de använder det offentliga rummet - uppstår ett problem.
Detta problem behöver tas på allvar i integrationsprocessen, för i fatet ligger kvinnors frihet att fritt röra sig i vårt samhälle. Som exemplet Hagamannen visar så kan denna frihet snabbt förloras.
Vid samma tid, samma plats och bland samma människor är risken för en MAN att bli trakasserad, våldtagen eller rånad i stort sett helt försumbar. Jag fick själv uppleva denna kontrast under en månads studieresa i Indien, då jag ofta beklagade mig över att inte kunna undvika mina kvinnliga klasskamraters sällskap så fort jag gick ut. Utan mitt sällskap var risken stor att de skulle antastas av tafsande män som sträcker ut sina händer i skydd av det kompakta folkvimlet på gatorna. Själv hade jag inga problem att röra mig längs gatorna i ett av Asiens största slumområden, dagtid såväl som nattetid. I länder som t.ex Indien är mäns bemötande av kvinnor ett kulturellt problem där kvinnor som trotsar mörkret av alltför många behandlas som att de faktiskt förtjänar att bli antastade eller till och med våldtagna om tillfället medger det. När denna kultur av kvinnoförakt kommer till Sverige, där många kvinnor inte begränsar sig i var och när de använder det offentliga rummet - uppstår ett problem.
Detta problem behöver tas på allvar i integrationsprocessen, för i fatet ligger kvinnors frihet att fritt röra sig i vårt samhälle. Som exemplet Hagamannen visar så kan denna frihet snabbt förloras.
Håller med dig i sak men skulle inte säg att det är en kultur av kvinnoförakt som kommer till Sverige, den finns redan här och har funnits här precis som nästan överallt annars.
SvaraRaderaMed skillnad att det i Sverige har motarbetas och är mindre synligt än på många andra ställen i världen, och kvinnor rör sig i det offentliga rummet, även kvällstid. Om än att kvinnor får lära sig att vara rädda och försiktiga. Vilket inte är så konstigt, med 81 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier, sedan de fyllt 15 år (rapport från FRA), så kollar man på hur utbrett det är så är det ju tydligt att det finns påtagligt i en svensk kulturell kontext.
Intressant också denna återkommande fakta att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor, risken att bli sexuellt utnyttjad, misshandlade eller dödad av en partner, vän eller släkting. Oftast pratas det om hemmet som en trygg punkt, medan den offentliga miljön är den där åtgärder måste vidta för att öka tryggheten. Rimligt kanske i att det finns mer inflytande över den offentliga miljön och mer möjligheter att ändra det som inte fungerar, men det till trots en intressant tanke om hemmet roll.
Att kvinnoförakt redan finns här har du helt rätt i. Och man kan ju fråga sig hur mycket bättre det är på den fronten i Sverige egentligen. Tillskillnad från slummen i indien så kan ju gatulivet här i sverige sällan liknas vid en kompakt hord av män bland ofta trånga utrymmen... I en sån miljö kan även ett fåtal rötägg göra stor skada. I sverige är det inte lika lätt att på allmän plats utöva trakasserier utan att bli upptäckt. Men kanske är rötäggen inte färre för det...
SvaraRadera