Fortsätt till huvudinnehåll

Om kön och trygghet

De sexuella masstrakasserierna (!?) vid nyårsfirandet i tyska staden Köln är i sig ingenting unikt, runt om i världen är miljarder kvinnor väl medvetna om den överhängande risken att utsättas för våldtäkt och trakasserier av såväl enstaka män som män i mobb. Till skillnad från män tvingas de anpassa livet efter denna omständighet, som att alltid behöva manligt sällskap sena kvällar, hindras från att åka kollektivt eller inte kunna uträtta sina behov nattetid.

Vid samma tid, samma plats och bland samma människor är risken för en MAN att bli trakasserad, våldtagen eller rånad i stort sett helt försumbar. Jag fick själv uppleva denna kontrast under en månads studieresa i Indien, då jag ofta beklagade mig över att inte kunna undvika mina kvinnliga klasskamraters sällskap så fort jag gick ut. Utan mitt sällskap var risken stor att de skulle antastas av tafsande män som sträcker ut sina händer i skydd av det kompakta folkvimlet på gatorna. Själv hade jag inga problem att röra mig längs gatorna i ett av Asiens största slumområden, dagtid såväl som nattetid. I länder som t.ex Indien är mäns bemötande av kvinnor ett kulturellt problem där kvinnor som trotsar mörkret av alltför många behandlas som att de faktiskt förtjänar att bli antastade eller till och med våldtagna om tillfället medger det. När denna kultur av kvinnoförakt kommer till Sverige, där många kvinnor inte begränsar sig i var och när de använder det offentliga rummet - uppstår ett problem.

Detta problem behöver tas på allvar i integrationsprocessen, för i fatet ligger kvinnors frihet att fritt röra sig i vårt samhälle. Som exemplet Hagamannen visar så kan denna frihet snabbt förloras.

Kommentarer

  1. Håller med dig i sak men skulle inte säg att det är en kultur av kvinnoförakt som kommer till Sverige, den finns redan här och har funnits här precis som nästan överallt annars.
    Med skillnad att det i Sverige har motarbetas och är mindre synligt än på många andra ställen i världen, och kvinnor rör sig i det offentliga rummet, även kvällstid. Om än att kvinnor får lära sig att vara rädda och försiktiga. Vilket inte är så konstigt, med 81 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier, sedan de fyllt 15 år (rapport från FRA), så kollar man på hur utbrett det är så är det ju tydligt att det finns påtagligt i en svensk kulturell kontext.
    Intressant också denna återkommande fakta att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor, risken att bli sexuellt utnyttjad, misshandlade eller dödad av en partner, vän eller släkting. Oftast pratas det om hemmet som en trygg punkt, medan den offentliga miljön är den där åtgärder måste vidta för att öka tryggheten. Rimligt kanske i att det finns mer inflytande över den offentliga miljön och mer möjligheter att ändra det som inte fungerar, men det till trots en intressant tanke om hemmet roll.

    SvaraRadera
  2. Att kvinnoförakt redan finns här har du helt rätt i. Och man kan ju fråga sig hur mycket bättre det är på den fronten i Sverige egentligen. Tillskillnad från slummen i indien så kan ju gatulivet här i sverige sällan liknas vid en kompakt hord av män bland ofta trånga utrymmen... I en sån miljö kan även ett fåtal rötägg göra stor skada. I sverige är det inte lika lätt att på allmän plats utöva trakasserier utan att bli upptäckt. Men kanske är rötäggen inte färre för det...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från