Boktips, arkitekturtips och arkitekturkritik: 25 till 150 kvadrat.

Vill tipsa om en förvånansvärt bra bok. 25 kvadrat heter den och är sammansatt av Mark Isitt och Eva Wrede. I denna bok går en mångsidig svensk arkitekturelit loss i att tolka de nya reglerna för komplementbyggnader i de så kallade Attefallshusen. En mångfald av sinnrika förslag, illustrerade i både bild och ritning - en fröjd att studera. 

Boken bekräftar på sätt och vis bilden av att den svenska arkitekturkåren är lekfull och experimentell så länge man håller sig till fritidshusfacket. Skulle önska att denna experimentlusta kunde ta större plats även i det kommersiella och kvantitativa byggandet. Men kanske finns det hopp här också, och då tänker jag på det nyligen prisbelönade bostadsprojektet Katscha i Norrköping ritat av Arkitektur+Development

Arkitekur som självsäkert tar plats i historisk miljö

Huset står kaxigt mitt i Motala ström intill Nörrköpings mest kända byggnad - "strykjärnet". Fönstersättningen andas industri och trendig New York-lägenhet. Katscha står i stadens absolut bästa läge och har på detta sätt bättre förutsättningar för spektakulär arkitektur än många andra mer diverse-artade projekt. Arkitekten har här utnyttjat dessa förutsättningar, där ingen lägenhet här är den andra lik med en stor del bostäder i etage och rum med extra hög takhöjd. 

Spektakulär bostadsarkitektur

Visserligen är detta inget svar på det kvantitativa byggandet - men kanske ett svar på det kvalitativa. För frågan är hur kvantitativt byggande med lägre standard ska kunna bli överkomligt, när de välbärgade redan betalar stora summor för ogenomtänkt "barack-arkitektur"? Ett exempel på en sådan tendens är det minst lika prestigefyllda bostadsprojektet Uppsala Entré, mitt emot centralstationen. Här betalar köparna uppemot 10 miljoner för en invändig bostadsarkitektur som lika väl hade kunnat fås i nybyggt hus i stadens utkant. Säljargumentet "solbalkong" är detsamma i båda fallen, och båda projekten har utifrån sett karaktären av loftgångsarkitektur, trots att husen i själva verket är trespännare.

Interiör Uppsala entré - ingenting speciellt, förutom de bökiga fönsterlösningarna...

Jag kan på detta sätt ha sympatier för de invändiga planlösningarna i Katscha, som känns som en modern tappning av det förra sekelskiftets välbärgade borgarhem. Jag tror att denna marknadsnisch behövs i alla städer, där det inte snålas med kvalitetsbärande detaljer som fönster, takhöjd och lägenheters fasadlängder - alla lägenheter behöver inte vara unika men man bör definitivt se upp med att repetera tillsnålade standardlösningar. 

Onödigt tillsnålad trespännare.

I Uppsala har trespännaren blivit en sådan ofta alldeles för tillsnålad standardlösning. När bostadsbyggandet utförs i traditionell kvartersform om 12 meter djupa byggnader har tvåspännaren av ekonomiska skäl bantas bort till fördel för den mer kompromissfyllda trespännaren. I många fall, som i exemplet ovan med en riktigt tillsnålad trespännarlösning så tänker man att det hade varit bättre med ett djupare hus och en fyrspännarlösning, (eller till och med loftgångshus!) istället för att envisas med dessa treor som inte kan sägas dra fördel av sina annars tilltagna 75 kvardratmeter. 

Här i Uppsala tror jag att man delvis har typologin att skylla - Bostäder i 12 meterslameller blir sällan bra när projekten på detta sätt snålas på. "The cube" är ett bostadsprojekt i London som visar på alternativ till alla dessa lamell- och kvartershus. Det är ett punkthus som formats för att passa in i en kvarterstruktur där sockelvåningen möter gatan. Husformen ger förutsättningar för bra lägenheter (mindre lägenheter har ljus över hörn och större lägenheter har ljus åt tre håll). Huset är också byggt med en stomme i KL-trä.