Om debattklimatet - när även seriösa debattörer ställer sig på andra sidan månen

En skadeskjuten debatt...

Jag satt på tåget upp till Umeå nyligen när två herrar bakom mig började att diskutera det amerikanska presidentvalet och framförallt Donald Trump. Meningsskiljaktigheter utbröt, tills Trump-anhängaren dödade diskussionen med orden "du är ju påverkad av svensk media".

En sådan bristande tilltro till traditionell och fri journalistik tycks tyvärr vara tämligen utbredd i inte bara detta land, utan även i stora delar av västvärlden. Istället har nyhetsrapportering hamnat i skottgluggen i en sorts kamp om verklighetsbeskrivningen. Att ta del av media tycks av många ha blivit en uppvisning i konsten att läsa likt hur fan läser bibeln. Tro på det som bekräftar din verklighetsbeskrivning och diskvalificera det som säger emot. 

Med dagens informationsöverflöd är det inte svårt att hitta bekräftelse för vilken världsbild som helst. Ett faktum som både förklarar Ryska ansträngningar att etablera egna mediekanaler i andra länder med tillhörande nättroll, eller för den delen framgångarna för Donald Trump. Men tyvärr blir detta faktum alltför frestande för många opinionsbildare, (även mig själv ibland) när vi driver våra teser. Vinklade analyser av det till synes objektiva finns idag överallt, även i journalistiken och gränsen mellan vad som är traditionell journalistik och vad som är kröniketexter synes minst sagt suddig i många mediekanaler.

På sätt och vis liknar beteendet hos många av dagens tyckare hur den före detta justitiekanslern Göran Lambertz envist och ihärdigt krampade fast sig i sin egna version av Thomas Quick, trots en lamslående kritik mot hans agerande och argumenterande.

Här nedan tänker jag ta upp högaktuella exempel som visar hur kampen om världsbilden kan se ut:

Svartmålande av meningsmotståndare

NATO-debattören och tidigare politiske chefredaktören för svenska dagbladet Mats Johansson vidareförmedlar på sin blogg en sanning om alla NATO-motståndare. Jag finner detta lite väl hårddraget och förenklat. Givetvis finns det gott om de som medvetet vilseleder i denna debatt, men det nyttjas av debattören för att försöka bunta ihop och diskvalificera, likt hur min medresenär diskvalificerade alla som följt svensk media:

"Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda. Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis."

Jag ska väl säga att jag har en förkärlek till Svenska Dagbladets ledarskribenter. En gång när jag gick i gymnasiet hade jag en mailkonversation med Per Gudmundsson om Kuba, eller snarare hans enligt mig lite haltande analys av det ekonomiska systemet. Självklart blev jag kallad kommunist och ja, jag var väl lite influerad av Noam Chomsky. Även om jag själv stödjer det nya NATO avtalet, ser jag att detta sätt att diskvalificera kritiken mot detsamma är lite väl långtdragen. Det finns enligt mig goda argument även för den saken:

Ett sådant vore tillexempel önskan om att graden av samarbete/ingående med NATO bör beslutas i folkomröstning istället för att drivas igenom steg för steg av politiker.

En egentligen oPolariserad biblioteksdebatt

Den högaktuella biblioteksdebatten mellan Paulina Neuding och Sandra Lund är ett annat exempel. Utifrån min synvinkel bidrar Sandra Lund med en högst rimlig journalistik som nyanserar en debatt som format åtminstone min bild av läget ute bland de svenska biblioteken. Facktidningen arbetet och journalisten Sandra Lund bemöter en bild av att våld och stök på biblioteken har ökat, med att på ett genomgripande sätt fråga biblioteksanställda som får tillfälle att göra sig själva hörda. Men så klart kan inte en sådan nyansering alltid hanteras på ett sansat sätt av sidornas debattörer.

Att Ivar Arpi tycks åberopa sin populistiska "åsiktskorridor" över en sådan journalistik är för mig som att ställa sig på baksidan av månen så fort världsbilden utmanas. Och den utmanas ju inte så mycket heller, den Sandra Lund och arbetet ifrågasätter på inga sätt att det förekommer stök, däremot ifrågasätts bilden av att stöket har ökat. Sandra Lund bygger sin artikel på statistiska undersökningar vända till bibliotekarier, medan Paulina Neuding stödjer sig på mer kvalitativa rapporteringar om stök på bibliotek. Båda bilderna behövs - kvalitativa rapporteringar målar upp situationen - kvantitativa undersökningar kan sedan sätta dessa i ett sammanhang.

Men här kan man också rikta en hel del plattformskritik mot de traditionella medierna. Det dåliga debattklimatet kan åtminstone anas bero på den fragmenterade informationstillgången. När argumentationen förs bakom betalväggar och den syrligaste kritiken framförs i oöverblickbara twitterkonversationer, hur ska en sådan debatt någonsin kunna bli sansad och någorlunda fri från lösryckta citat och ryktesspridning? Även om jag har och betalar för SvD-appen är det ett snårigt uppdrag att gå tillbaka och analysera hur denna biblioteksdebatt har utvecklats.