Tillbaka till 60-talet del 1: Stockholms handelskammare.

Vision "lilla barcelona" i bergsbrunna. (Stockholmshandelskammare,/stadsliv ab)

Är stadsplaneringen på väg tillbaka till 60-talet?

Dagens byggande och stadsplanering börjar bli mer och mer likt det som byggdes och planerades under 60-talet. Behovet av ett nytt miljonprogram sätter en siffertyngd prägel på dagens visioner, där svaren på dagens utmaningar allt oftare stavas uppblåsta 60-tals ideal.

Att förstå 60-tals idealen är komplext. Här pratar vi gågator och bilfria stadsdelar samtidigt som vi anlägger planskilda motorleder likt aldrig förr. Vi pratar levande stadsliv samtidigt som vi bygger stendöda arbetsplatsområden. Vi pratar Arbete, Bostad och Centrum samtidigt som vi bygger sovstäder. Vi pratar moderna kommunikationer samtidigt som vi skapar stora fysiska avstånd. Det som kännetecknar dessa 60-tals visioner är en utvecklingsoptimism och en naiv tro på planeringens förmåga. Den prognostiserade framtidsutvecklingen är förenklat spikrak: Flygande självkörande elbilar, kärnkraft i fickformat och rymdkryssning girls night är "endast fem år fram i tiden".

Motsägelsefulla ideal blandas med överoptimistiska visioner, som i förslaget ovan om att bygga tre nya städer om 100 000 invånare mellan Arlanda och Uppsala. Precis som i miljonprogrammets ABC-samhällen är målet att dessa inte ska bli sovstäder, trots motorvägsläge ute i skogen. För att de investeringar i den infrastruktur som skapar en stad - bostäder, arbetsplatser, handel, skolor, vatten, avlopp, vårdcentraler - krävs stora initiala investeringar utöver en liten tågstation. Särskilt om förväntningarna är att ett litet Barcelona ska uppstå där ute i skogen. Hur länge ska nybyggarna vänta på att det ska bildas en motsvarighet till La Rambla innan deras förväntningar övergår till det förortsliv som visionen tycks vilja retuschera?

Häri består så klart svårigheten med ambitiösare nybyggarstäder enligt Howards trädgårdsstadsprinciper. En mer realistisk vision vore att koncentrera ny bebyggelse till existerande samhällen och att göra Arlanda-Märsta-Sigtuna till en egen komplett storstad, vilket det finns potential för. De nya samhällen som skapas ska etableras med tillförsikt om att det riskerar bli sovstadssamhällen som korkar igen E4:an.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit. Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen. Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

Läs mer

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten. Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Läs mer

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från

Läs mer

Tankar om arkitektur

Leta i den här bloggen