Ordet "smalspår" används ibland som ett skällsord för allt möjligt som uppfattas som dumsnålt och förlegat. Begreppet har sitt ursprung i hur man i järnvägens ungdom ibland byggde lite smalare spår än standard för att på så sätt kunna spara lite pengar. Resultatet idag är att besparingen kom av sig då de flesta smalspårjärnvägar har antingen uppgraderats till normalspår eller lagts ned. Exempellistan på liknande dumsnåla satsningar kan så klart göras lång och karakteriseras ofta av ordspråket - det är dyrt att vara fattig.
Sverige som är ett av världens rikaste länder har oftast råd att hålla en hög generell standard på infrastruktur och samhällsservice. Men ibland är det också vettigt att ifrågasätta den standard och den ordning vi har satt upp för oss själva. En hög och ökande standard kan till slut bli till vår egen fiende, när kraven blir för höga och felaktigt ställda. Ett exempel på detta är möjligheten att bedriva skolverksamhet på glesbygden. Det fanns en intressant skildring av hur kampen om glesbygdsskolan ser ut i Tärendö i Tornedalen på svtplay. Ett litet samhälle med sammanhållning och infrastruktur som sporthall, skola, bad etc.
Här finns också en viss mängd barn och ungdomar - men för få för att varje år fylla den lokala skolans alla årskurser med fullstora klasser. Kanske är underlaget bland lärare och elever för litet för att bedriva all sorts undervisning som standarden om likvärdig skola har satt upp. Slöjd, valfria språk, idrott och hemkunskap är exempel på undervisning som ibland drabbas när det råder brist på lämpliga lokaler eller utbildad personal. Något som kan vara svårt nog för nyetablerade friskolor med bristfälliga lokaler eller för glesbygdsskolan med bristande elevunderlag och lärare med tillräckligt bred kompetens för att fylla alla kunskapsluckor.
Här tror jag att man behöver vara öppen för alternativa lösningar för att komma åt problemen. Distansundervisning på videolänk är ett sätt att klara lärarbehovet. Att inte se så strikt på årskursundervisning, klassrum och klassindelning är ett möjligt sätt att klara små och ojämna elevunderlag. Mera pengar bör kanske inte heller uteslutas.
Detta gäller såklart även på andra fronter i samhället. Visstidsbutiker öppna ett fåtal timmar per dag, samutnyttjande av lokaler, kooperativ etc kan vara lösningar på den stagnerande glesbygdens problem. Mycket av detta görs redan men behöver stöd och infrastruktur utifrån. Om vi inte klarar att hålla samman en viss typ av stagnerade eller stagnerande småsamhällen tror jag något går förlorat - även om kursplaner och kvalitetskriterier uppfylls.
Sverige som är ett av världens rikaste länder har oftast råd att hålla en hög generell standard på infrastruktur och samhällsservice. Men ibland är det också vettigt att ifrågasätta den standard och den ordning vi har satt upp för oss själva. En hög och ökande standard kan till slut bli till vår egen fiende, när kraven blir för höga och felaktigt ställda. Ett exempel på detta är möjligheten att bedriva skolverksamhet på glesbygden. Det fanns en intressant skildring av hur kampen om glesbygdsskolan ser ut i Tärendö i Tornedalen på svtplay. Ett litet samhälle med sammanhållning och infrastruktur som sporthall, skola, bad etc.
Här finns också en viss mängd barn och ungdomar - men för få för att varje år fylla den lokala skolans alla årskurser med fullstora klasser. Kanske är underlaget bland lärare och elever för litet för att bedriva all sorts undervisning som standarden om likvärdig skola har satt upp. Slöjd, valfria språk, idrott och hemkunskap är exempel på undervisning som ibland drabbas när det råder brist på lämpliga lokaler eller utbildad personal. Något som kan vara svårt nog för nyetablerade friskolor med bristfälliga lokaler eller för glesbygdsskolan med bristande elevunderlag och lärare med tillräckligt bred kompetens för att fylla alla kunskapsluckor.
Här tror jag att man behöver vara öppen för alternativa lösningar för att komma åt problemen. Distansundervisning på videolänk är ett sätt att klara lärarbehovet. Att inte se så strikt på årskursundervisning, klassrum och klassindelning är ett möjligt sätt att klara små och ojämna elevunderlag. Mera pengar bör kanske inte heller uteslutas.
Detta gäller såklart även på andra fronter i samhället. Visstidsbutiker öppna ett fåtal timmar per dag, samutnyttjande av lokaler, kooperativ etc kan vara lösningar på den stagnerande glesbygdens problem. Mycket av detta görs redan men behöver stöd och infrastruktur utifrån. Om vi inte klarar att hålla samman en viss typ av stagnerade eller stagnerande småsamhällen tror jag något går förlorat - även om kursplaner och kvalitetskriterier uppfylls.
Kommentarer
Skicka en kommentar