Kraschlanding för Riksbanken

Riksbankschef Erik Thedéen. Foto: Johanna Hanno

Räntepolitiken har många offer. Fattiga länder tyngs av räntekostnader. Bönder i Europa gör uppror, visst skyller de på miljöregleringar, men även här har räntehöjningarna kommit som en kostnadschock mot en kapitalintensiv bransch. Trots allvarlig energikris och energikrig har räntehöjningar gjort många energiinvesteringar olönsamma, vilket pausat investeringar i ny vindkraft och även drabbat den ledande värmepumpstillverkaren Nibe, som allt annat lika borde ha fullt upp just nu när europa snabbt behöver ställa om från ryskt gasberoende. Även omställningen mot fossilfria fordon drabbas av högre räntor, vilket resulterat i minskad produktion av elbilar och ökad osäkerhet för investeringar i Europeiska bil och batterifabriker. I USA kan den ihållande räntepolitiken avgöra presidentvalet till fördel för Trump. I Sverige har byggsektorn drabbats hårt. I min egen bransch, arkitektbranschen, stiger arbetslösheten kraftigt. Där jag jobbar har hälften av arkitekterna fått gå som ett resultat av att både privat och offentlig sektor stramat åt sina bygginvesteringar. De arkitektkontor som inte gjort uppsägningar eller hyvlingar har för det mesta haft tur med att få in längre projekt innan neddragningarna. Det kommer ta tid att få fart på byggande igen. Vart bostadspriserna tar vägen då om räntorna går ner och byggandet ska starta om är det inte så svårt att gissa. 

Inflationen då? Ja den visar sig ha varit övergående. Den inflation vi har kvar och den största delen av den inflation vi haft senaste året står Riksbanken själva för. Riksbanken underskattar också sin egen påverkan på prisuppgångar då kärninflationen KPIF endast undantar ränteeffekter på boendekostnader. Kvar i KPIF finns fortfarande ränteeffekter på företag som jordbruk mm. Senaste KPIF om 1,3 % kan till stor del bestå av dessa ränteeffekter. Om det skulle stämma ligger kärninflationen nära 0 just nu och under 2 %-målet sett ett år tillbaka.

Inflation är komplicerat. En ökad aktivitet i ekonomin behöver inte betyda ökade priser. Tvärtom ger investeringar ofta lägre drift och produktionskostnader. Ju mer vi producerar av en vara desto billigare blir den, ett faktum som blir uppenbart när man tittar på utvecklingen för ny teknologi som batterier, solceller, vindkraft, mobiltelefoner, datorer, satelitkommunikation och information i största allmänhet. Ett högre tryck på begränsade råvaror kompenseras ofta av marknadsdriven teknikutveckling som hittar metoder att minska behovet av bristvaror som kobolt, koppar mm. Man kan därför med visst fog hävda att ett högt tryck i ekonomin kan ge lägre priser. Vi får då sambandet:

    A. Låg ränta -> fler investeringar -> effektivare produktion/lägre priser

Räntepolitikens effekt på priser är på så sätt motstridig där flera samband kan gälla samtidigt och dra åt olika håll.

    B. Låg ränta -> svagare valuta -> ökade importpriser

    C. Hög ränta -> ökade räntekostnader -> ökade priser

    D. Hög ränta -> minskad aktivitet/minskad penningmängd -> lägre priser

Tyvärr kan vi inte helt säkert härleda vilka samband som är starkast. I riksbankens kommunikation nämns punkt B och D, men inte A och C. Vad gäller räntans effekt på valutan verkar många mena att den är extremt låg. Vad gäller aktivitetens och penningmängdens betydelse så kan även den vara låg. Vi kommer trots allt ifrån en period med lång tid av kraftigt ökad skuldsättning och skenande bostadspriser som har ökat penningmängden samtidigt som att inflationen varit låg. Att aktiviteten i ekonomin skulle vara för hög nu när vi är inne i en recession går inte riktigt ihop för mig.

Jag tror att framtidens inflationspolitik behöver drivas mycket mer aktivt och långsiktigt av politiken och inte av Riksbanken. Vi behöver framförallt förebyggande åtgärder i form av ett energisystem som frigör sig från återkommande fossilprischocker, en matförsörjning som kan hantera utmaningarna som kommer med ett mer kaotiskt klimat, vi behöver ett ökat bostadsbyggande som kan hålla nere mark och fastighetsvärden och en mer diversifierad global ekonomi som inte är beroende av ett fåtal producenter i ett fåtal länder för viktiga produkter som halvledare eller betydelsefulla mineraler. Här behöver även det finanspolitiska regelverken ses över. Åtstramningarna i offentlig sektor med stora uppsägningar inom vården är sannolikt disruptiva och motverkar en effektiv välfungerande verksamhet och kanske hade ökade statliga stimulanser av ekonomin varit ett bättre alternativ än åren med minusränta.

Vad gäller räntan då? Hur skulle riksbanken och andra centralbanker i väst hanterat inflationen? Kanske kan man titta på Schweiz. Där toppade styrräntan som mest på 1.75 % och är nu nere på 1.25 %. Valutan har klarat sig bra och inflationen har varit lägre än i de flesta länder trots en stor bankkris. Slump eller konsekvens? Jag tror att en något lägre räntebana hade tjänat oss väl, särskilt med det åtstramande finanspolitiska regelverk vi har i Sverige. 

Efter att skrivit texten ovan så utspelar sig en ny stor börskrasch som kanske kommer att få centralbanker att behöva tänka om och sänka räntorna. Kanske är det ingen bra vad var det jag sa.