 |
| Visionsbild för ett förtätat Gottsunda |
En ny studie från forskare vid Uppsalas och Stockholms universitet visar hur kommunpolitiker tenderar att godkänna färre flerbostadshus i sina egna stadsdelar. Man ser att politiker ofta bor i stadsdelar med hög inkomst- och utbildningsnivå och att dessa stadsdelar oftare skyddas från nybyggnation av flerbostadshus, medan stadsdelar med hög andel låginkomsttagare i högre grad drabbas av dessa nybyggen.
Jag håller inte med om premisserna att nybyggnation av flerbostadshus är något som många tar stor skada av. Däremot är det ett problem att politiken fokuserar byggandet till oattraktiva stadsdelar. Det är som att den kommunala planeringen aldrig anpassat sig till att 1900-talets stora byggsubventioner fasades ut för 30 år sedan och att byggandet idag måste förlita sig till marknadens efterfrågan. Även räntehöjningarna bidrar till att allt färre har förmåga att efterfråga nyproducerade bostäder. Det blir helt enkelt färre bostäder byggda när politiken i det här läget hindrar byggande i attraktiva lägen.
Kanske börjar de senaste decenniernas fokus på förtätning av våra städer bli allt svårare att driva politiskt. Till en början gick denna förtätningsstrategi politiskt smidigt. Man omvandlade centralt och attraktivt belägna industriområden, som få idag saknar. Men i takt med att okontroversiella förtätningsytor tar slut, så blir denna strategi allt mer politiskt påfrestande. Så klart är det politiskt lockande att undvika nya bostäder intill de mest högljudda och politiskt mest inflytelserika invånarna. Kanske kan bostäderna byggas i den där utsatta stadsdelen istället eller som en förort utanför staden på avstånd från alla som kan tänkas protestera. Stadsutvecklingen har gått från centrala lägen som Hammarby Sjöstad till nya storskaliga förorter i stadens periferi som Barkarbystaden. I Uppsala ska "ett nytt Sundsvall" byggas i ett skogsområden söder om staden och stadsdelen Gottsunda som varit på Polisens lista över utsatta områden ska förtätas med 7000 bostäder.
På många sätt är detta en återgång till hur vi byggde ut våra städer innan vi började förtäta. Man förlängde busslinjen eller tunnelbanan ytterligare några hållplatser och byggde nya förorter allt längre bort från stadens centrum. Stora byggsubventioner på flera procent av BNP såg till att bostäderna i dessa nya förorter kunde efterfrågas av de många arbetarfamiljer som flyttade in till städerna i mitten av 1900-talet. Idag är demografin delvis annorlunda. Inflyttning från andra länder och yngre som flyttar från småstad till storstad är de främsta orsakerna till att bostadsbehovet ökar. Precis som under 1900-talet är detta grupper som behöver finansiellt stöd för att kunna efterfråga nyproducerade bostäder. Tyvärr verkar större subventionsprogram för bostadsbyggande inte vara något politiken är villig att prioritera.
En hög byggtakt blir idag mer beroende än någonsin av att de få som har råd med nyproduktion också efterfrågar nyproducerade bostäder. Tyvärr ska det mycket till för att de rika ska välja bort äldre villor eller innerstadslägenheter från sekelskiftet till förmån för en dyr nybyggd hyreslägenhet i en ytterkantsförort. Politiken behöver här bli mer lyhörd inför vilken typ av bostäder och vilken typ av lägen som efterfrågas. Även bostadsutvecklarna har en hemläxa att göra. Tiden är förbi när allt går att sälja.
Kommentarer
Skicka en kommentar