Uppsalas förhoppning om kulturhuvudstadsåret och kulturen som sitter i väggarna

Interiör Kirunas gamla stadshus från 1962, ritat av akitekt Arthur von Schmalense. Notera trappan som fungerar som en scen med inbyggd talarstol. Foto: Arild Vågen

När jag skriver detta sitter jag i Uppsalas stadshus glasade innergård och väntar på tillkännagivandet av vilken svensk stad som ska utses till europeisk kulturhuvudstad. Det ganska nyligen utbyggda stadshuset med sin glastäckta innergård som samlande plats är betydligt mer inbjudande än vad det var tidigare. Här finns utrymme att bjuda in eller åtminstone närma sig allmänheten vid speciella tillfällen.

Tyvärr ställdes husets stora invigning in i samband med oro för koranbränningar som samtidigt skulle ske i centrala Uppsala. Nu när det ska tillkännages vilken stad som tar hem kulturhuvudstadsåret är det ytterligare ett bra tillfälle att använda atriumgården för en mer folklig inramning. Istället ser jag hur de inkommande gästerna stressat knappar in sina personuppgifter på besöksanmälningsdatorerna som står på rad intill säkerhetsspärrarna för att få komma in till evenemanget som hålls i den avskilda konferensdelen. 

Ut i den publika atriumgården hörs ljudet från presentationen och hörs gör även den kollektiva sucken som kom när kulturhuvudstadskampen togs hem av Kiruna. Men ingenting syns. Kulturpolitiken hålls dold och privat i en skyddad sfär. På något sätt tror jag detta speglar kulturlivet i Uppsala. Som något uppdelat i olika sfärer där det oväntade, utmanande och inbjudande mötet med den stora allmänheten ofta saknas. Om man nu investerat i en kulturvision för mer delaktighet och där kulturen ska involvera medborgarna borde detta så klart även gälla tillkännagivandet. Här sitter jag och tänker att Uppsala kanske ändå inte förtjänar att bli kulturhuvudstad

I Kiruna, som också har ett nytt stadshus ritat av samma danska arkitektbyrå, sker tillkännagivandet på en scen direkt i husets stora foaje. Här finns inga säkerhetsspärrar mot allmänheten och inga gäster som stressat skriver in sina personuppgifter på en dator. Just i Kiruna är traditionen stark med ett öppet och publikt orienterat stadshus där det tidigare stadshuset kännetecknades av sin inbyggda innergård utformad som ett inomhustorg. Den kombinerade scenen/trappen i Kirunas nya stadshus liknar på många sätt hur trappen i det gamla stadshusets inbyggda innergård var utformad. Den tidigare trappan hade till och med en inbyggd talarstol. En särskilt utformad funktion för festliga tillfällen som tyvärr saknas i Uppsalas nya stadshus och än mer saknades i det gamla. Kultur som sitter i väggarna.

Ett kulturhuvudstadsår skulle utan tvekan ha kunnat bidra långsiktigt till Uppsalas kulturliv. Men även med stora investeringar i kultur och kulturell infrastruktur krävs det något mer för att också förändra och utveckla den kultur som sitter i väggarna i den här staden. Uppsalas kulturhuvudstadsansökan var ändå något av detta på spåren. Låt oss hoppas att den visionen kan utvecklas vidare.