Fortsätt till huvudinnehåll

Kök - och varför ser de alltid ut som de gör?

Förra veckan var jag arkitkt på riktigt! Jag byggde ett rum för andra att leva i. Jag byggde ett kök - eller rättare sagt vi byggde 7 stycken olika kök tillsammans med "ettor" från konst och design högskolan. Flera av köken som byggdes blev väldigt intressanta, speciellt det köket som min grupp byggde -såklart. När jag tänker på kök så tänker jag på när jag var liten och försökte få uppmärksamhet av mamma när hon stod i köket och lagade mat, bryggde kaffe, diskade. I en bostad är köket det enda nödvändiga rummet - ett rum som man måste ha och va i. Jag gillar kök som man kan vara i, där man kan sitta högt upp på en bänkskiva och prata med den som lagar mat - det är inte i alla kök man kan det. Ofta tvingas man som social deltagare i köket sitta långt nere vid bordet utanför komfortabel samtalshöjd och i många kök finns det överhuvudtaget ingen plats för 2 människor.
Detta är inget kök att vara ensam i. Tvärtom! Där finns många sittplatser i olika nivåer och platser - alla i lagom samtalshöjd med den som lagar mat! Sittplatserna är suveräna, de tillåter social närvaro när maten lagas och de erbjuder människor att delta på sina egna villkor. Vid vissa platser hamnar man tillbakadraget, vid andra i centrum. Nu ska jag inte lovorda köket alltför mycket - men det har vissa kvaliteter som vanliga kök ofta saknar. På ett sätt åstadkoms min vision om ett kök ur mitt barnaperspektiv och även om jag inte fick riktigt som jag ville alltid, så blev slutresultatet - sättet vi använde det på - som jag tänkt det. Jag tror att konceptet för vårat kök går att överföra till de kök som byggs idag. Jag ser det lite som en kontemporär variant av kökets ursprung -den traditionella elden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från