Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens stadsbyggande är alltför förortsmässigt...

Illustration: Aros arkitekter
Ibland blir jag riktigt förbannad. Hela veckan har jag liksom varit grinig utan att veta varför. Inte har det hjälpt att sån här stadsförstörelse tycks gå mot att bli verklighet. För mig är det svårt att förstå hur idiotin bakom sådana punkthusförslag kan vara så allmänt accepterat bland arkitekter. Speciellt med tanke på den relativt centrala platsen och omgivningens struktur med hus mot gatan. Husvolymerna verkar mer vara anpassade till solen än dess omgivning - alla de 7 huskropparna vänder sig åt samma håll såsom om det vore mot mecka. Denna utformning må vara effektiv när det kommer till att begränsa skuggiga ytor, men vad för gott gör det när husens placering skapar onödiga impedimentytor som inte kommer att tillföra någonting av mervärde för de boende som kommer att vistas här. Inte heller kommer mervärdena vara så tydliga för övriga boende och verksamma i området. Kommer verkligen parken i "hus-i-park-strukturen" att kännas som en allmän park?

Sen kan man ju undra över hur mycket av denna förmodligen gräsbelagda yta som studenterna, som faktiskt ska bo där, kommer att använda. Det vi studenter behöver är egentligen mest plats att ställa cyklar och plats för att kunna grilla och äta utomhus. I övrigt behövs ingen mer privat eller i detta fall semiprivat yta. Övriga utomhusaktiviteter kan med fördel förvisas till mer allmänna parker.

Nu ska inte heller allt dåligt med detta projekt skyllas på de stackars arkitekterna. Akademiska hus som förvaltar byggnaderna i kvarteret blåsenhus samt är ansvariga för detta bygge ska ha en stor känga de med. Det är inte bara arkitekturen i sig som gör detta område dåligt. Större problem än de idiotiska och människofientliga rabbaterna som kantar von Kreamers allé, är de bakomliggande problemen med kvarteret Blåsenhus. Kvarteret blåsenhus är en segregerad institutionsmiljö där vikten på byggnadernas inre funktionalitet gjort utomhusmiljön dysfunktionell. Därmed påverkas campusmiljön som helhet negativt. För en god campusmiljö liknar i mångt och mycket en god stadsmiljö. Blandningen med bostäder är på många sätt avgörande, därför är det också bra att det byggs studentbostäder här. En god campusmiljö är en miljö där studenterna uppehåller sig i även utanför skoltid. Det är en plats där det går att fortsätta seminariernas diskussioner på ett mysigt och närliggande café. Där studenter har fysiskt nära till öppna kvällsföreläsningar. Där studenter och lärare har god chans att stöta på varandra. Detta kräver en stadsmässig miljö med en finkornig blandning mellan boende, universitetslokaler och privata verksamheter både kontor och restauranger & caféer. Det är ju en allmänt vedertagen sanning att de bästa idéerna inte föds under instensivt tänkande utan snarare ur en fri diskussion på den informella postseminariet eller kafferasten.

En sådan miljö kräver hus med koppling mot gatan och i ljuset av detta är det för mig oförklarligt varför man skapar något så förortsmässigt på denna plats, som faktiskt skriker efter stadens alla fördelar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från