I våras läste jag den mycket bra avhandlingen Planerat, alltför planerat av Sara Westin, ett tidigare inlägg om den. Boken utgår från en känsla av obehag som infinner sig hos henne när hon går igenom det samtida planerade Hammarby sjöstad. Frågan hon ställer sig är varför det hela känns dött, trist och tråkigt. Så här om dagen tog jag mig själv ner till Hammarby sjöstad för att själv känna på "känslan" av att vara där. Kanske var det inte ett besök under de bästa omständigheterna - mulet, blåsigt och dessutom på veckans stora vilodag - men en stad ska ju kunna levas i, även när omständigheterna inte är idealiska.
Väl inne i Hammarby sjöstad så infann sig den föranade känslan av ödslighet. Men stundtals kändes det också nästan trevligt. Jag gillade vissa partier av kajerna, flera av husen var riktigt trevliga och jag insåg även att öppna innergårdar inte alltid är fy skam trots allt. Tyvärr är det intrycket av ödslighet det som jag minns bäst nu när intrycken fått smälta in lite.
Det är någonting med utformningen av platserna som har gått snett. I grund och botten är de inte så farliga, med lite mer folk så skulle de rent utav kunna vara fantastiska. Ett litet sjötorg med restauranger, en trappa att sitta i, allt centrerat kring en mini hamn med småbåtar i. De långa aveny liknande parkerna
skulle vara fatastiska när det är fullt med solbadare, lekande barn och familjepicknicks. Hammarby allé skulle med lite folkvimmel kunna vara en riktigt cool levande innerstadsaveny där folk svärmar in och ut ur butiker och gassar på uteserveringar. Problemet är bara det lilla att det är för få människor för att dessa platser ska kunna kännas livfulla. Det finns helt enkelt inte ett befolkningsmässigt underlag för att en känsla av stadsliv ska infinna sig kring dessa platser.
Turligt nog så är känslan av stadsliv inte bundet till den totala mängden människor. Även ganska små mängder av människor kan ge upphov till känslan av levande urbanitet, men kanske klarar ett fåtal människor inte av detta på platser som Sergelplattan, kungsportsavenyn och Himmelska Fridens Torg. Dessa platser är mycket krävande och behöver snarast folkmassor i den mängd man ofta hittar på arkitekters illustrationsskisser. På samma sätt finns det platser som på grund av deras intimitet känns levande så fort en ensam själ till människa vistas där.
Min snabba lite ogenomtänkta analys av Hammarby sjöstad är att området överlag har problem med skalan. Stadsrummens skala är inte anpassad för den mängd människor som vistas där. Skalan är helt enkelt för stor och känns därför lite ödslig.
På huvudgatan Hammarby Allé är ödsligheten extra tydlig. Inte bara ser den ut att sluta mitt i ingenstans, dess utformning och skala bryter dessutom effektivt kontakten med andra sidan gatan. När man strosar längs gatan kan man alltså bara ta del av halva "stadspulsen" i taget. Människorna och butikerna på andra sidan gatan blir anonyma och smälter liksom in i bakgrunden. Givetvis kan sådana breda gator som halverar det upplevda stadslivet vara mycket trevliga levande platser. Men då är de ofta redan så populära att det inte gör så mycket att det rika stadslivet på dessa gator delas in i två åtskilda halvor - det blir levande ändå. Men i en liten isolerad stadsdel som Hammarby Sjöstad känns det urbota dumt att på detta sätt decimera det upplevda stadslivet.
Smala medeltida gränder kan nästan kännas levande när de står öde och pulserande så fort det passerar en människa. På lite smalare gator kan flanören också insupa skyltfönsternas prakt på båda gatans sidor samtidigt, vilket gynnar gatans verksamheter då de syns för dubbelt så många. För flanören blir effekten att denne passerar dubbelt så många butiker. Sedan är ju smala gator också riktigt coola.
I en levande urban miljö är stadsrummens skala anpassade till den mängd människor som befolkar det. I Hammarby sjöstad är inte detta fallet. Vad som fick det att gå snett är svårt att säga. Kanske var det att man schablonmässigt kopierade innerstaden utan att analysera förutsättningarna. Själv tror jag att titeln på Sara Westins avhandling - "Planerat, alltför planerat" - ger en ledtråd om sanningen. Planerarnas jakt efter perfektion har gjort stadsrummen alldeles för kontrollerade och konfliktlösa. I bilden på Hammarby Allé blir det ganska tydligt. Det finns en generös trottoar för gående och de har dessutom flera refuger att stanna på så att de på ett säkert sätt kan gå över den breda vägen. Cyklister har en väl utmarkerad cykelbana. Bilisterna har en tilltagen överskådlig körbana för att kunna köra säkert. De är dessutom separerade från spårvagnarna för att undvika bök. Alla dessa designåtgärder är var för sig helt enligt regelboken. Men när de summeras så blir inte helheten alltid den bästa.
Kanske behöver inte bilisterna den tilltagna översiktbara vägbanan som gör det möjligt att köra fort utan att för den delen vara särskilt uppmärksam. Kanske räcker det med EN trädallé istället för dubbla trädalléer. Kanske kan spårvagnarna kunna samsas lite med annan trafik. etc. Istället för att reflexmässigt ge allt åt alla så måste man hitta en bra helhetslösning. Kanske får någon av bilarna/spårvagnarna/cyklarna/grönskan ge efter lite grann för att helheten ska blir bra.
Jag tror att det behövs konflikter i en levande stad och att det är konflikterna som gör att staden känns levande. För om stadens alla intressenter ska kunna samsas om samma yta så krävs ju social interaktion, vilket skapar fler intryck och därmed en känsla av mer stadspuls. Jag tror att stadsrummens skala är essentiell när det kommer till att skapa dessa sociala interaktioner eller konflikter om man vill se det så. När skalan blir för stor försvinner mycket av den sociala interaktionen och när den är för liten så blir vi ständigt tvungna att lukta främlingar i armhålan. Men poängen som jag vill åt här är att stadsrummens skala bör anpassas till stadspulsen.
Väl inne i Hammarby sjöstad så infann sig den föranade känslan av ödslighet. Men stundtals kändes det också nästan trevligt. Jag gillade vissa partier av kajerna, flera av husen var riktigt trevliga och jag insåg även att öppna innergårdar inte alltid är fy skam trots allt. Tyvärr är det intrycket av ödslighet det som jag minns bäst nu när intrycken fått smälta in lite.
Det är någonting med utformningen av platserna som har gått snett. I grund och botten är de inte så farliga, med lite mer folk så skulle de rent utav kunna vara fantastiska. Ett litet sjötorg med restauranger, en trappa att sitta i, allt centrerat kring en mini hamn med småbåtar i. De långa aveny liknande parkerna
skulle vara fatastiska när det är fullt med solbadare, lekande barn och familjepicknicks. Hammarby allé skulle med lite folkvimmel kunna vara en riktigt cool levande innerstadsaveny där folk svärmar in och ut ur butiker och gassar på uteserveringar. Problemet är bara det lilla att det är för få människor för att dessa platser ska kunna kännas livfulla. Det finns helt enkelt inte ett befolkningsmässigt underlag för att en känsla av stadsliv ska infinna sig kring dessa platser.
Turligt nog så är känslan av stadsliv inte bundet till den totala mängden människor. Även ganska små mängder av människor kan ge upphov till känslan av levande urbanitet, men kanske klarar ett fåtal människor inte av detta på platser som Sergelplattan, kungsportsavenyn och Himmelska Fridens Torg. Dessa platser är mycket krävande och behöver snarast folkmassor i den mängd man ofta hittar på arkitekters illustrationsskisser. På samma sätt finns det platser som på grund av deras intimitet känns levande så fort en ensam själ till människa vistas där.
Min snabba lite ogenomtänkta analys av Hammarby sjöstad är att området överlag har problem med skalan. Stadsrummens skala är inte anpassad för den mängd människor som vistas där. Skalan är helt enkelt för stor och känns därför lite ödslig.
 |
| Stadsliv på Hammarby Allé... |
På huvudgatan Hammarby Allé är ödsligheten extra tydlig. Inte bara ser den ut att sluta mitt i ingenstans, dess utformning och skala bryter dessutom effektivt kontakten med andra sidan gatan. När man strosar längs gatan kan man alltså bara ta del av halva "stadspulsen" i taget. Människorna och butikerna på andra sidan gatan blir anonyma och smälter liksom in i bakgrunden. Givetvis kan sådana breda gator som halverar det upplevda stadslivet vara mycket trevliga levande platser. Men då är de ofta redan så populära att det inte gör så mycket att det rika stadslivet på dessa gator delas in i två åtskilda halvor - det blir levande ändå. Men i en liten isolerad stadsdel som Hammarby Sjöstad känns det urbota dumt att på detta sätt decimera det upplevda stadslivet.
 |
| Gata i en skala som förstärker flanörens intryck. |
I en levande urban miljö är stadsrummens skala anpassade till den mängd människor som befolkar det. I Hammarby sjöstad är inte detta fallet. Vad som fick det att gå snett är svårt att säga. Kanske var det att man schablonmässigt kopierade innerstaden utan att analysera förutsättningarna. Själv tror jag att titeln på Sara Westins avhandling - "Planerat, alltför planerat" - ger en ledtråd om sanningen. Planerarnas jakt efter perfektion har gjort stadsrummen alldeles för kontrollerade och konfliktlösa. I bilden på Hammarby Allé blir det ganska tydligt. Det finns en generös trottoar för gående och de har dessutom flera refuger att stanna på så att de på ett säkert sätt kan gå över den breda vägen. Cyklister har en väl utmarkerad cykelbana. Bilisterna har en tilltagen överskådlig körbana för att kunna köra säkert. De är dessutom separerade från spårvagnarna för att undvika bök. Alla dessa designåtgärder är var för sig helt enligt regelboken. Men när de summeras så blir inte helheten alltid den bästa.
Kanske behöver inte bilisterna den tilltagna översiktbara vägbanan som gör det möjligt att köra fort utan att för den delen vara särskilt uppmärksam. Kanske räcker det med EN trädallé istället för dubbla trädalléer. Kanske kan spårvagnarna kunna samsas lite med annan trafik. etc. Istället för att reflexmässigt ge allt åt alla så måste man hitta en bra helhetslösning. Kanske får någon av bilarna/spårvagnarna/cyklarna/grönskan ge efter lite grann för att helheten ska blir bra.
Jag tror att det behövs konflikter i en levande stad och att det är konflikterna som gör att staden känns levande. För om stadens alla intressenter ska kunna samsas om samma yta så krävs ju social interaktion, vilket skapar fler intryck och därmed en känsla av mer stadspuls. Jag tror att stadsrummens skala är essentiell när det kommer till att skapa dessa sociala interaktioner eller konflikter om man vill se det så. När skalan blir för stor försvinner mycket av den sociala interaktionen och när den är för liten så blir vi ständigt tvungna att lukta främlingar i armhålan. Men poängen som jag vill åt här är att stadsrummens skala bör anpassas till stadspulsen.
Kommentarer
Skicka en kommentar