Fortsätt till huvudinnehåll

Metronormativiteten och nyurbanismen - välsignelse eller orosmoment?

Jakriborg.


Varför är nyurbanismen så kontroversiell? Vad gör att den upprör invigda modernister, förortskramare och arkitekter? 


Säg Poundbury, Jakriborg eller Seaside, så får du en del att gå i taket. Säg inte ordet "kvartersstad" och så får du andra att gå i gång. Säg samtida arkitektur, miljonprogram eller pastisch och en strid ström av åsikter kommer att konfrontera dig. Givetvis är det bra med debatten, men vad händer när åsikter och grupper radikaliseras? Vilken grupp är styrande i debatten? Nimbys, Yimbys, modernister, urbanister eller arkitekter? Och vilka åsikter är norm idag?

Debatten om staden är polariserad - alla grupper målar ut hotfulla fiender för att kunna stärka sina egna ideal. Yimbys utmålas som höghusivrare, nimbys som kulturelit och arkitektkåren som skokartongsälskande urbanofober. Är det inte farligt med dessa generaliseringar? Vi måste också komma ihåg att dagens normer styr vilka som får komma till tals i debatten - vilka är det som inte får komma till tals idag? För lite drygt hundra år sedan var till exempel åsikten att totalsanera Gamla Stan inte otänkbar eller ens ovanlig. Vilka värden väljer vi att bortse ifrån idag? Miljonprogrammet?

Det är här det kontroversiella med nyurbanismen kommer in. Nyurbanismen startade som en kritik mot modernistisk, bilorienterad planering och ofta var kritiken träffsäker, inte minst vad gäller de ekonomiska och sociala konsekvenserna av den modernistiska planeringen. Men precis som för politiker, blir det svårt för nyurbanismen att erkänna motståndarens goda sidor och kritisera sina egna dåliga sidor. Det uppstår en sorts självblindhet.

Jag tror att vi i samhället är på väg mot en metronormativ självblindhet, en syn där innerstadsbon och dess förmodade värderingar blir till allmänna sanningar. Det finns förstås många faror i detta, precis som när modernismen en gång dödförklarade den traditionella staden så ser jag faror i hur nyurbanisterna nu dödförklarar förorten.

Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. Kommer nyurbanismen göra samma misstag som modernismen en gång gjorde? Förhoppningsvis inte. Men då tror jag att vi måste konfrontera vår egen självblindhet.

Kommentarer

  1. alexander: Fast de flesta debattörer tillhör ju inte extremerna. Det finns en olycklig tendens, inte bara att debattörerna polariserar sina motståndare, utan även att man polariserar de som debatterar. Alltför många söker sig in i en varm och mysig å-ena-sidan-å-andra-sidan-plats utanför debatten och blir bekymrade så fort folk tycker olika.

    Jag tror ett konstruktivt samtal kräver någon sorts dialektik, att man tydliggör skillnader och argumenterar för och emot specifika frågor. Men det är inte detsamma som dogmatism. Det är t.ex. nog ytterst få som skulle hävda att det inte finns *några* kvaliteter alls i modernistiska förorter. Självklart finns de och självklart finns det många som uppskattar dem. Men av det följer inte nödvändigtvis att vi som samhälle bör bygga modernistiska förorter eller att de som finns inte bör förändras strukturellt.

    Det går att dra paralleller till bilen, också ett kontroversiellt ämne. Jag är helt på det klara med att väldigt många uppskattar att köra bil. Jag tycker också att det är en fantastisk uppfinning med många viktiga funktioner i samhället (ambulans etc). Men jag är ändå beredd att argumentera mot massbilism.

    Sanningen ligger inte alltid mittemellan två skilda positioner. Ibland har någon fel och någon annan rätt. Och det enklaste sättet att ta reda på det är genom att utmana varandras ståndpunkter.

    Johannes

    SvaraRadera
  2. alexander: Sedan bör jag väl förtydliga att jag inte kräver att alla säger "kvartersstad". Men jag förstår inte riktigt varför det är så svårt att konstatera att det är en typologi som ger goda förutsättningar för det man vill åstadkomma, att vi har exceptionellt lite av det och att vi får mindre och mindre av det varje år.

    Det är också viktigt att ha med sig när man bedömer debatten. Det finns extremt lite "nyurbanistisk" stad och extremt mycket "modernistisk" stad.

    Johannes

    SvaraRadera
  3. Johannes: Jag har nog försökt provocera lite...

    Bilen är ju ett intressant exempel på fördelarna med en kompromissande syn. Dels finns ju extremåsikterna som vill ha ett massbilismsamhälle eller de som vill förbjuda bilen helt från våra städer. Ingetdera är en omöjlighet och båda har sina fördelar och nackdelar. Men kanske är det bäst att lägga sig någonstans däremellan genom att tillåta en begränsad mängd bilism och på villkor som inte är skadliga för stadsmiljön.

    Kanske behövs en liknande kompromissande syn på förorten (eller andra stadsformer för den delen). Att man kan väga dess fördelar och nackdelar var för sig, vem vet kanske går förortens fördelar inte alltid tvärt emot den stad som du och jag förespråkar.

    För jag tror vi är mycket överrens om denna sak - båda vill ha mer av den stad som understödjer stadsliv, begränsar massbilismen, överbrygger boendesegregation etc. Jag förespråkar också det du definierar som "kvartersstad", men jag anser att det ibland finns en lite naiv övertro på att "kvartersstaden och rutnätet" automatiskt skapar det stadsliv vi efterfrågar.

    SvaraRadera
  4. alexander: Ajdå, jag dras obönhörligen in i din mysiga konsensus-hörna. :) Men jag får väl helt enkelt acceptera att vi verkar vara i stort sett överens. :)

    j.

    SvaraRadera
  5. Förresten, varför lägger du inte ut inläggen på Yimby Uppsala? Ditt arkiv är ju en riktig läsfest. :)

    j.

    SvaraRadera
  6. Åh tack! Det är ju en riktigt bra idé. Jag får kontakta Eric Thärnström, Yimby Uppsala har ju tyvärr legat nere ett bra tag nu... :(

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från