Bombay och Dhaka: Framtiden för två livflottar.

Hur ser framtiden ut i Bombay och Dhaka? Kommer dessa två städer om femtio år fortfarande vara dominerade av illegala bosättningar, infrastruktur utnyttjad till bristningsgränsen och stor fattigdom, eller ser framtiden ljusare ut...

Bilden ovan representerar fördelningen av mark mellan slum och stadsbefolkning i Bombay. Sluminvånarna utgör cirka 50 % av befolkningen, men får endast dela på åtta procent av marken. Man skulle kunna jämföra Bombay med en flotte, liksom en flotte ligger Bombay på en ö. För de flesta av dessa sluminvånare utgör denna ö förutsättningen för deras dagliga försörjning. De är beroende av att bo nära de rikare invånarna i Bombay, alltifrån att kunna tjäna pengar på att samla ihop och återvinna stadens sopor, göra hemgjorda papadoms (en sorts bröd), jobba med försäljning, service eller att jobba för de rikas livsstil. Taxichaufförer, hushållstjänster, biltvättare, grindvakter och servitörer utgör en självklar del av livet för många rika i Bombay.

Bombay är en av världens mest tätbefolkade megastäder. På Salsette Island där Bombay ligger bor cirka 15 miljoner invånare på en yta av 500 kvadratkilometer. Vilket innebär en genomsnittlig befolkningstäthet på cirka 30 000 invånare per kvadratkilometer. Men denna befolkningstäthet bygger på att vissa grupper bor extremt trångt i slumområden - slumområden som i många fall är hotade av rivning. Detta tillsammans med att få sluminvånare erbjuds överkomliga bostäder innebär i slutändan att folk kommer att trängas ut ur Salsette Island, allt längre bort från Bombays centrala delar. De förutsättningar för arbete som idag finns kommer därmed att förändras drastiskt. 

Bombays största problem är kanske geografin, att Bombay endast kunnat expandera i en riktning har gjort avståndet mellan centrum och ny tillväxtmark väldigt långt, vilket i sin tur lett till höga fastighetspriser på central mark. Samtidigt är infrastrukturen i dessa riktningar hårt belastad och möjligheten att transportera fler människor ännu längre med tåg eller bil kräver att det byggs ny dyr infrastruktur. Att tränga ut hälften av stadens befolkning utanför denna ö skulle bli en ekonomisk katastrof för dessa människor och i förlängningen också för staden.

Framtiden i Bombay beror på hur staden väljer att utveckla sig själv. Ska sluminvånarna trängas ut ur staden eller ska de ges plats? Kommer staden även i  Jag tror inte att det sätt som slumområden rensas idag kan fortsätta utan att bli kännbara för även andra grupper i samhället. De många slumområdena kan sägas vara ett resultat av att det är dyrt att bo i Bombay, liksom det är i många storstäder i världen. Skillnaden mot många storstäder i Europa är att de höga boendekostnaderna där kompenseras med högre löner för de flesta inkomstgrupper. I Bombay finns däremot ett överflöd av billig arbetskraft som kan anställas till löner som inte motsvarar stadens bostadspriser. De tvingas alltså att bo utanför den formella bostadsmarknaden.

Scenario 1. Sluminvånarna trängs ut ur Bombay

Om sluminvånarna trängs ut ur Bombay och Salsette Island tror jag att Bombay kommer att tappa konkurrenskraft. De rika kommer behöva betala dyrare för sin livsstil och de fattigare måste pendla allt längre till sina jobb, vilket kommer att drabba deras livskvalité negativt och stadens ekonomi drabbas med ökat behov av ny infrastruktur. Detta skulle leda till större klyftor då de lägst ställda får svårare att ta sig uppåt och bilden av Bombay som drömmarnas stad kommer att förflyttas någon annanstans.

Scenario 2. Sluminvånarna ges utrymme.

Men å andra sidan om Bombay istället ger plats åt sluminvånarna så kan staden behålla sin konkurrenskraft, ge lite mer kvalité till de lägst ställda utan att inverka på de högre upp. Satsningar på ny infrastruktur kan göras mer effektivt. I ett sådant scenario tror jag att Bombay om femtio år är där Tokyo är idag. En av världens rikaste städer med välutbyggd kollektivtrafik, välutbildad befolkning, världscentrum för högteknologi och finans. Dock kommer fattigdomen troligtvis leva kvar så länge det finns fattigdom i Indien. Tills den är utrotad kommer Bombay att locka till sig fattiga i hopp om ett bättre liv.

DHAKA.
Både Bombay och Dhaka kan sägas vara två livflottar. Båda är magneter som drar till sig fattiga i hopp om en bättre framtid. Läget i Dhaka kan sägas vara ännu mer allvarligt än i Bombay. I det låglänta Bangladesh finns det få ytor som inte råkar ut för regelbundna översvämningar. Så även i huvudstaden Dhaka. Trots detta fortsätter inflyttningen till Dhaka i raketfart. I ett regelbundet översvämningsdrabbat Bangladesh utgör Dhaka en sista räddning när hus, hem och försörjningsmöjlighet ligger begravt under vatten. Bombay liksom Dhaka är båda finansiella huvudstäder i sina respektive länder, det är här som pengarna finns. Här finns också möjligheten att gå i bra skolor och vidareutbildning. För landsbygdsbor innebär storstaden en möjlighet att ge nästa generation ett bättre liv.

I Dhaka sker denna utveckling så pass snabbt att planeringen inte hinner med. I stadens ytterkanter växer nya hus upp som om staden hade beskjutits med hagelgevär. Det finns ingen tydlig gräns mellan stad och land. Längs de större infartsvägarna växer stadsbebyggelsen likt långa armar ut i från stadsmassa.Liksom man i medeltidens städer behövde bo tätt och nära på grund av obefintliga transportmöjligheter så klamrar Dhakas täta stadsbebyggelse sig fast vid den lilla infrastruktur som finns.

Informella bosättningar byggs på mark som ämnats att sparas oexploaterad för att på så sätt kunna leda iväg vatten från översvämningar. Dhakas kanske största problem är brist på infrastruktur. Till skillnad från Bombay finns här ingen stark kollektivtrafik och trafikstockningar på stadens gator är vardag. Någon infrastruktur som kan ta hand om översvämningarna tycks vara mycket avlägsna. Detta har bidragit till att Dhaka har utnämnts till "worlds least liveable city" av tidsskriften The Economist. Där denna föga hedrande plats motiveras av den bristande infrastrukturen.

För att Dhaka inte ska kvävas av dessa problem måste Dhaka investera i infrastruktur för transporter, samhällsservice och översvämningar. Det är en utmaning som kommer att kräva stor beslutsamhet i en så fattig region, där dylika projekt är väldigt krävande på den offentliga ekonomin. Nyligen beslutade t.ex världsbanken att dra in sitt stöd lån för ett viktigt brobygge i staden, med motiveringen att de inte kan låna till en så korrupt miljö.

Utvecklingen i Dhaka kommer antagligen att stagnera om inte nödvändiga infrastrukturprojekt kan sätta fart och att massinflyttningen kan hållas i schack så att inte viktiga avrinningsområden byggs igen på ett oönskat sätt. Jag ser överhängande risker för detta. Men samtidigt ska man komma ihåg att få andra delar av Bangladesh har det särskilt mycket bättre. Dhaka är trots allt finansiellt centrum i landet och är antagligen också den stad som har bäst resurser att bygga infrastruktur för att tillgodose en megastad. Det bor 160 miljoner invånare i landet och landet kommer antagligen att fortsätta att ha megastäder. Så troligtvis är Dhaka om femtio år fortfarande en megastad trots sina stora problem, men kanske har Dhaka då fått konkurrens av nya megastäder i landet som hanterar sina problem på ett bättre sätt.

Bilderna till vänster illustrerar Dhakas odefinierbara gräns mellan stad och landsbyggd.