På hotellet i slumområdet Dharavi i Bombay där vi bodde en månad i höstas, fanns det ett helt gäng i personalen med uppgiften att städa rum, ta beställningar, servera frukost o.s.v. De var kanske tio stycken och de bodde alla i en sovsal på översta våningen. Trots att de var så många och skötte om ett hotell med endast 40 gäster så fanns det brister i servicen. Rummen städades slarvigt och en del av hotellets hörn och vrår såg inte ut att ha setts till på åratal. Om samma hotell hade legat i Sverige så är det inte allt för avlägset att tro att samma jobb, med samma kvalité, hade gjorts med endast en femtedel av personalstyrkan.
Denna effektiviseringsvinst, när färre personer gör mer, är avgörande för ekonomins utveckling. Få företag skulle gå den motsatta vägen att anställa fler att göra samma jobb. Men någonstans finns det en gräns för hur långt denna effektiviseringsprocess kan gå och det är här det blir problem, inte minst när det kommer till välfärden.
Nyheter om sjukhuspersonal som går på knäna, en lärarutbildning som ratas av studenter med lite bättre betyg, hemtjänstpersonal med omöjliga schemaläggningar, ett upphandlingssystem av tjänster som premierar låg kvalitet till lägsta pris, sjukhus med akut sjuksköterskebrist då lönerna är för låga för att attrahera den arbetskraft som faktiskt finns, ett försvar som bara är aktivt dagtid, en järnväg som är extremt störningskänslig. - Det är helt klart att det behövs stora investeringar för åstadkomma nödvändiga förbättringar i välfärden.
För problemet med välfärden är att det här inte är lika lätt att göra effektiviseringsvinster som inom industrin, det är inte heller alltid önskvärt. 100 elever per lärare vore antagligen katastrofalt även i framtiden trots förbättringar i avancerad informationsteknik. Sjukvård kan alltid effektiviseras med bättre behandlingar, förebyggande åtgärder, folkhälsa effektiviseringar som minskar behovet av vård. Men samtidigt kräver de patienter som faktiskt ligger inne fortfarande samma mängd omsorg från vårdpersonalen.
Dock finns det tendenser till att effektiviseringar sker på personalens bekostnad snarare än genom utveckling i metod, teknik eller kunskap. Lärare ska göra allt fler utvärderingar och prov, men samtidigt undervisa lika mycket. Färre sjuksköterskor ska ta hand om större avdelningar, genom flexibla och stressande scheman. Hemtjänstpersonal förväntas förflytta sig mellan olika vårdtagare på världsrekordstider i cykling. Detta är besparingar som tydligt leder till en urvattning av verksamheten och kanske framförallt dödar känslan av stolthet inför yrkena i välfärden.
Åter till personalen på hotellet i Indien. Arbetet de utför kräver inte spetskompetens, de är unga och fysiskt välmående män, som trots allt skulle kunna hålla hotellet i konstant toppskick utan problem. Att de inte gör det beror kanske snarare på kulturen, som inneboende med få möjligheter till avancemang gör de inte mer än vad som krävs av dem. Det ägaren kan hota med är att köra ut dom på gatan, givetvis en negativ bestraffning men knappast dödsstöten för en ung man i en megastad som Bombay. Det som gör att de inte anstränger sig mer är antagligen att de inte känner någon stolthet för sitt yrke, de gör det de behöver för att behålla jobbet, varken mer eller mindre och denna gräns testas antagligen kontinuerligt.
Kanske har betydelsen av stolthet för yrket förbisetts i välfärdens personalpolitik. När alla ska följa strikta scheman och rutiner, upplagda för största effektivitet, där mänskliga och socialt naturliga anpassningar till omständigheterna rationaliserats bort, när strategidokumenten inte speglar verkligheten, när frihet under ansvar anses farligt, när arbetsbelastningen blir för hög, när ledningen inte visar tillit till personalen - då förloras en del av stoltheten för yrket.
När denna stolthet förloras det är då personalen börjar förbise att det finns olösta problem i små skrymslen och vrår. Kan vår välfärd idag liknas vid ett skabbigt hotell?
Denna effektiviseringsvinst, när färre personer gör mer, är avgörande för ekonomins utveckling. Få företag skulle gå den motsatta vägen att anställa fler att göra samma jobb. Men någonstans finns det en gräns för hur långt denna effektiviseringsprocess kan gå och det är här det blir problem, inte minst när det kommer till välfärden.
Nyheter om sjukhuspersonal som går på knäna, en lärarutbildning som ratas av studenter med lite bättre betyg, hemtjänstpersonal med omöjliga schemaläggningar, ett upphandlingssystem av tjänster som premierar låg kvalitet till lägsta pris, sjukhus med akut sjuksköterskebrist då lönerna är för låga för att attrahera den arbetskraft som faktiskt finns, ett försvar som bara är aktivt dagtid, en järnväg som är extremt störningskänslig. - Det är helt klart att det behövs stora investeringar för åstadkomma nödvändiga förbättringar i välfärden.
För problemet med välfärden är att det här inte är lika lätt att göra effektiviseringsvinster som inom industrin, det är inte heller alltid önskvärt. 100 elever per lärare vore antagligen katastrofalt även i framtiden trots förbättringar i avancerad informationsteknik. Sjukvård kan alltid effektiviseras med bättre behandlingar, förebyggande åtgärder, folkhälsa effektiviseringar som minskar behovet av vård. Men samtidigt kräver de patienter som faktiskt ligger inne fortfarande samma mängd omsorg från vårdpersonalen.
Dock finns det tendenser till att effektiviseringar sker på personalens bekostnad snarare än genom utveckling i metod, teknik eller kunskap. Lärare ska göra allt fler utvärderingar och prov, men samtidigt undervisa lika mycket. Färre sjuksköterskor ska ta hand om större avdelningar, genom flexibla och stressande scheman. Hemtjänstpersonal förväntas förflytta sig mellan olika vårdtagare på världsrekordstider i cykling. Detta är besparingar som tydligt leder till en urvattning av verksamheten och kanske framförallt dödar känslan av stolthet inför yrkena i välfärden.
Åter till personalen på hotellet i Indien. Arbetet de utför kräver inte spetskompetens, de är unga och fysiskt välmående män, som trots allt skulle kunna hålla hotellet i konstant toppskick utan problem. Att de inte gör det beror kanske snarare på kulturen, som inneboende med få möjligheter till avancemang gör de inte mer än vad som krävs av dem. Det ägaren kan hota med är att köra ut dom på gatan, givetvis en negativ bestraffning men knappast dödsstöten för en ung man i en megastad som Bombay. Det som gör att de inte anstränger sig mer är antagligen att de inte känner någon stolthet för sitt yrke, de gör det de behöver för att behålla jobbet, varken mer eller mindre och denna gräns testas antagligen kontinuerligt.
Kanske har betydelsen av stolthet för yrket förbisetts i välfärdens personalpolitik. När alla ska följa strikta scheman och rutiner, upplagda för största effektivitet, där mänskliga och socialt naturliga anpassningar till omständigheterna rationaliserats bort, när strategidokumenten inte speglar verkligheten, när frihet under ansvar anses farligt, när arbetsbelastningen blir för hög, när ledningen inte visar tillit till personalen - då förloras en del av stoltheten för yrket.
När denna stolthet förloras det är då personalen börjar förbise att det finns olösta problem i små skrymslen och vrår. Kan vår välfärd idag liknas vid ett skabbigt hotell?
Kommentarer
Skicka en kommentar