Nog med skog i Ulleråker

Debattartikel som publicerades på unt-debatt. 

I Upsala nya tidning har det de senaste veckorna framkommit reaktioner på den föreslagna exploateringsgraden av Ulleråker. 8000 bostäder ska enligt plan byggas i området för 15 - 20 000 nya invånare. "Förtäta inte för tätt" manar ledarsidan den 8/6. Hela Knivstas befolkning mellan Fyrisån och Dag Hammarskjölds väg påstås vara alldeles för mycket, utan någon vidare argumentation. Inger Sjöberg undrar den 9/6 var de utlovade skogspromenaderna ska äga rum, men missar att man behåller ett fantastiskt skogsområde som sträcker sig ett par kilometer längs åsen och att Fyrisån även i framtiden kommer uppskattas som promenad och motionsstråk. Av vad som kan uttydas av den fågelvy som publicerats över området är jag inte lika oroad för att det kommer byggas bort oersättliga naturområden och "lungor". Jag är uppvuxen i Ulleråker och har lekt i skogarna och de uppvuxna parkmiljöer som finns här - att en liten del av skogsmiljöerna tas i anspråk behöver här inte förta närheten till starka naturupplevelser. Tvärtemot Inger Sjöberg är jag inte ett dugg sentimental över den smala och bullerstörda skogsremsa som kantar Dag Hammarskjölds väg. Naturupplevelse intill trafikleder blir oftast en självmotsägelse.  

För mig är detta en viktig poäng. I södra Uppsala finns det mängder av naturområden varav många är omistliga, men ibland kan mängden natur bli ett par sorgsna skogsdungar för mycket. Här saknas istället en kontinuitet i stadslandskapet på ett motsvarande sätt som man i området kring Vaksala Torg ibland kan sakna ett avbrott i detsamma i form av en ordentlig stadspark. Tillgången av natur i södra Uppsala ger möjlighet att skapa stadsmiljöer i bra balans mellan lugna oaser och intensiv exploatering. Jag hoppas att planerna för Ulleråker kan korta avstånden mellan södra Uppsala och den centrala staden; att det ges förutsättningar för handel som kan skära av beroendet av att ta bilen till boländerna; att planerna ger underlag till en satsning på spårtrafik och att campusmiljön runt polacksbacken kan bli ett livligt centrum för kultur och vetenskap.

Stadsbyggnadsdebatten fastnar ofta i klyschor som "grönt är skönt", "öppet är bra", "skuggor är dåligt" - men vad vore världen utan skuggor? En god stadsmiljö handlar snarare om rytm och kontrast än om kvantitativa värden. En rumslig rytm mellan ljus och skugga eller mellan lugn och liv kan utformas på väsensskilt olika sätt trots samma exploateringstal. Till skillnad från Inger Sjöberg och unt ledare vill jag därför invänta min kritik tills planerna är ordentligt presenterade. 

Alexander Åkerman, arkitekt, Uppsala