Dag Hammarskjölds och anpassningarnas dilemma

Dag Hammarskjöldsväg - idag en landskapsväg som snart kommer att formas om av bebyggelse

Planerna för södra Uppsala kännetecknas av en tvehågsenhet. Man vill bygga mycket - samtidigt som man vill bevara mycket. Man vill skapa en förändring - men den ska helst inte märkas för mycket och inte alls på särskilda platser. Allra tydligast blir detta förhållningssätt i omvandlingen av Dag Hammarskjölds väg. Det är en väg som bär en stark historia, som en av linjalvägarna drottning Kristina beställde under 1600-talet, vars sträckning går spikrakt från slottet till Flottsundsbron och var tidigare den vägen mot Stockholm.

Idag är det en väg som kännetecknas av att gå antingen över öppna fält eller genom täta skogar ända tills den är långt in i stan, där trädalléer tar vid. Men med dagens planer kommer fler delar av vägen gå längs bebyggelse. Fält på ena sidan, bebyggelse på andra. Skog på ena sidan, bebyggelse på andra. Till synes i en slumpartad ordning där ett större grepp om stadsbilden saknas.

Tidigare förslag 

Det finns goda skäl att fråga efter ett sådant större grepp. I illustrationerna ovan för det tidigare förslaget till planprogram över Ulleråker så visas en vision om hur Dag Hammarskjölds väg formas likt en lokalgata - smal och utan trädalléer. Med reslig bebyggelse på ena sidan och tät skog på andra. Detta känns inte genomtänkt och inte bara med hänsyn till vägens historia utan framförallt med hänsyn till trafikmiljön. Det behövs en trädrad mellan fordonstrafik och mjuka trafikanter för att skapa en hygglig gatumiljö här.

En ogenomtänkt trafikmiljö samsas med höga, men bullerstörda, naturvärden. Självklart kommer boende i södra Uppsala även fortsättningsvis hellre vistas i Stadsskogen eller på kronåsen än att gå till denna miljö.

Ett sådant större grepp behöver se till vägens faktiska kvaliteter och inte enbart dess historiska rariteter. Vid korsningen med Kungsängsleden är luftmiljön inget vidare. I Kronparksskogarna gör sig vägen påmind i form av buller där de resliga tallarna också ger visuell kontakt med trafiken genom hela skogen. Om nu staden ska planeras så pass tättbebyggd så kommer värdet av platser med lugn och avskildhet från stadens brus att öka - något som närheten till vägen i detta fall försvårar.

Dag Hammarskjöld med en gles skogsridå

I det senaste förslaget till planprogram för Ulleråker har man återigen ändrat sig i vägens utformning, nu vill man bevara en ridå av skog mot vägen, något som också varit uppe i Ulleråkersdebatten tidigare. Jag är mycket tveksam till denna senaste utveckling som på många sätt påminner om 60-talsutformningen av trafikleder i Umeå, där gatan i bilden har mer gemensamt med Tycho Hedens väg än den trots allt attraktiva gatuutformning med trädalléer som finns längre norrut vid Polacksbacken och de gamla regementes områdena. Frågan är om denna hänsyn till skogskaraktären i området ter sig lika naturlig när det i framtiden med stor sannolikhet exploaterats även på andra sidan vägen. Ska det då vara två skogridåer på var sida vägen även fast själva skogen de tar hänsyn till inte längre är kvar?

På sätt och vis är detta lite trevande förfarandet karaktäristiskt för stadsplaneringen i Uppsala. En liknelse kan göras med vad som hände med kvarteret forum i centrala Uppsala där cirkeln av anpassningar gick hela varvet runt. Där blev resultatet en oskyldig men rolig anekdot, i Ulleråker blir det i värsta fall att man cementerar en otidsenlig trafikledsmiljö.