London del 1: flykten från en armhåla.

En av alla oändliga gator med townhouses i London.

För en novis som jag är Londons tunnelbana en märklig upplevelse. Ner i underjorden och in i en miniatyrvariant av tunnelbanetåg som jag knappt kan stå raklång i. Med kroppen krökt efter tunnelbanevagnens rundade form tränger jag mig in tätt tillsammans med vad jag förmodar vara riktiga Londonbor. Här står jag och luktar på andras armsvett samtidigt som jag begrundar vilken typ av stad London egentligen är.

Vad är det som attraherar folk till denna stad? Kanske är det som med många metropoler - Bombay, Moskva, New York - att denna stad också besitter någon sorts aura som får folk att stå ut med att bo dyrt, dåligt och med långa pendlingstider!? Här får de ju åtminstone jobb och förhoppningsvis också en karriär. Den uppmärksamme upptäcker snabbt att stadens utbud omfattar ALLT som kan konsumeras. Museer, konst, historia, musik och konsumtion. Ett urval lika outtömligt som raderna av townhouses som kantar stadens gator.

Men med detta outtömliga utbud infinner sig också en tristess. Ett konstupplevelse får exempelvis inte något extra värde för att den befinner sig i London. Och det till synes outtömliga utbudet blir snabbt till en nedtyngande känsla. Nedtyngande är också den till synes oändliga labyrinten av gator som oregelbundet sicksackar sig fram. Här och där finns visserligen några guldkorn, men sällan några andrum. Där valet är monotona bakgator eller att trängas på de mer händelserika huvudstråken med för mycket trafik, dålig luft och för smala trottoarer, vars skog av stolpar och reklampelare gör flanerandet till en hinderbaneövning.

Vad är autenticitetens roll?

Nu överdriver jag såklart min pessimism. Dock finns det något som skaver i en stor del av Londons alla vardagsmiljöer. Det är en viss stress och utsatthet som inte motsvaras av någon vidare tillfredställelse. Ett tillfälle att då undkomma stadens stress blir i denna kontext mycket värdefull. Tänk er här en oas i staden som omfamnar besökaren med tystnad, visuell harmoni och tillräckligt personligt utrymme. Kanske är det en arkad-omgärdad klostergård, toppen av en bergstopp eller som i det fallet jag tänkt berätta om i kommande inlägg; ett brutalistiskt bostadsområde.