Fortsätt till huvudinnehåll

London del 1: flykten från en armhåla.

En av alla oändliga gator med townhouses i London.
För en novis som jag är Londons tunnelbana en märklig upplevelse. Ner i underjorden och in i en miniatyrvariant av tunnelbanetåg som jag knappt kan stå raklång i. Med kroppen krökt efter tunnelbanevagnens rundade form tränger jag mig in tätt tillsammans med vad jag förmodar vara riktiga Londonbor. Här står jag och luktar på andras armsvett samtidigt som jag begrundar vilken typ av stad London egentligen är.

Vad är det som attraherar folk till denna stad? Kanske är det som med många metropoler - Bombay, Moskva, New York - att denna stad också besitter någon sorts aura som får folk att stå ut med att bo dyrt, dåligt och med långa pendlingstider!? Här får de ju åtminstone jobb och förhoppningsvis också en karriär. Den uppmärksamme upptäcker snabbt att stadens utbud omfattar ALLT som kan konsumeras. Museer, konst, historia, musik och konsumtion. Ett urval lika outtömligt som raderna av townhouses som kantar stadens gator.

Men med detta outtömliga utbud infinner sig också en tristess. Ett konstupplevelse får exempelvis inte något extra värde för att den befinner sig i London. Och det till synes outtömliga utbudet blir snabbt till en nedtyngande känsla. Nedtyngande är också den till synes oändliga labyrinten av gator som oregelbundet sicksackar sig fram. Här och där finns visserligen några guldkorn, men sällan några andrum. Där valet är monotona bakgator eller att trängas på de mer händelserika huvudstråken med för mycket trafik, dålig luft och för smala trottoarer, vars skog av stolpar och reklampelare gör flanerandet till en hinderbaneövning.
Vad är autenticitetens roll?
Nu överdriver jag såklart min pessimism. Dock finns det något som skaver i en stor del av Londons alla vardagsmiljöer. Det är en viss stress och utsatthet som inte motsvaras av någon vidare tillfredställelse. Ett tillfälle att då undkomma stadens stress blir i denna kontext mycket värdefull. Tänk er här en oas i staden som omfamnar besökaren med tystnad, visuell harmoni och tillräckligt personligt utrymme. Kanske är det en arkad-omgärdad klostergård, toppen av en bergstopp eller som i det fallet jag tänkt berätta om i kommande inlägg; ett brutalistiskt bostadsområde. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från