Märkligt tyst om riskerna

I debattartikeln "Riskerna med fyrspår" i unt 26/3 försökte jag belysa riskerna i det fyrspårsavtal som kommunen undertecknat med staten. Vad händer om kommunen inte lyckas infria sina svåruppfyllda löften om att bygga 33 000 bostäder med hög täthet och på kort tid? Vad händer om vi får en byggkris eller om inte tillräckligt många vill flytta till nybyggda flerbostadshus i Gottsunda? Kan staten då dra sig ur avtalet och lämna kommunen med halvfärdiga höghusförorter i sämsta tänkbara läge utan den utlovade tågstationen söder om Bergsbrunna? Konsekvenserna av det skulle kunna bli mycket dyra.

Erik Pellings replik i Unt 27/4 var i det avseendet en besvikelse. Ingenstans i repliken bemöts dessa påtalade risker trots den tydliga rubriksättnigen. Istället försöker han på ett tillgjort sätt ogiltigförklara hur jag beskriver den i avtalet utlovade bebyggelsetätheten för de nya stadsdelarna.

Men nu är det riskerna och inte tätheten i sig som var huvudfokus för min artikel. Och här tror jag det är ett illavarslande tecken att ansvariga politiker försöker släta över obekväma risker i stadens planering. Att släta över risker öppnar upp för den typ av konsekvensdöva populism som påstår att Uppsala är färdigbyggt, att nya bilberoende villaförorter inte skapar problem eller att åkermarken kan bebyggas utan reservation.

Det råder ingen tvekan om att fyrspårsavtalet skulle kunna bli ett mycket positivt tillskott för Uppsalas idag ansträngda stadsutveckling. Men stadsbyggnadspolitiken bör för den skull inte vara konsekvensdöv inför de risker som kommer med utformningen av avtalet.

Erik Pelling har, enligt min mening, gjort ett jättebra arbete för att hålla uppe farten i stadsutvecklingen. Han har tagit debatten för att få fart på planer och byggande, vilket har varit fullkomligt nödvändigt. Men samtidigt går det att kritisera den ödesmättnad som präglat kommunens övergripande planering dessa år, där budskapet som ges är att rådande utveckling inte går att ifrågasätta och att det inte finns alternativ till hur och var staden ska förtätas. I samma hjulspår går budskapet om fyrspårssatsningen - det finns inte något godtagbart alternativ.

Men givetvis är inte verkligheten så entydigt svartvit. Stadens planering grundar sig i hög grad på bedömningar som inte alltid är helt självklara eller rättvisande.

För att faktiskt visa på att det finns alternativ för stadsutvecklingen har jag i diagrammet ovan illustrerat proportionerna för aktuell mark och befolkningsfördelning i Uppsala tätort. Det som är illustrerat med röda linjer till vänster visar, i samma skala, yta och tillkommande befolkning i den nya exploatering som kommunen förbundit sig att bygga enligt fyrspårsavtalet. En slutsats jag drar av detta diagram är hur pass ojämlik förtätningen av staden är. Å ena sidan bygger vi så tätt att det drabbar boendekvaliteter i ett B-läge som Ulleråker och talar högfärdigt om nödvändigheten att kraftigt förtäta i hyreshusområden som Eriksberg. Å andra sidan upprätthåller kommunen aktivt detaljplaner i stadens villaområden som hindrar ett mer effektivt markutnyttjande. Jag tror att det långsiktigt inte går att försvara denna ojämlika ordning.

Här har kommunen också blundat för en stor potential. I stadens villaområden finns plats för betydligt fler att bo med egen trädgård. Uppemot en tredubblad befolkning är inte orimligt på längre sikt i dessa områden. För precis som att kommunen kan möjliggöra förtätning mellan hyreshus i Eriksberg, så kan kommunen möjliggöra förtätning mellan villor i områden som Kåbo eller Norby. Den enda skillnaden är att villaägarna inte går ekonomiskt lottlösa av en sådan utveckling.

Jag tror att Uppsala behöver en mer flerspårig stadsutveckling, som försäkrar våra beslutsfattare om att stadens utveckling inte står och faller med enskilda avtal eller enskilda stadsbyggnadsidéer. För det gör den inte. Utan denna insikt lär vi även i framtiden se prov på fler dyrköpta avtal när kommunen lägger upp stadens framtid på förhandlingsbordet.