Fem punkter för en rättvis och effektiv klimatpolitik.

Karta över länder som undertecknat Parisavtalet. Gult: länder som skrivit under avtalet. Blått länder som har skrivit under och ratificerat avtalet (förbundit sig att följa det).

Fem punkter för en rättvis och effektiv klimatpolitik.

1. Hedra Parisavtalet.

Sverige bör hedra åtaganden i Parisavtalet som undertecknats av i stort sett alla länder och driva på för tuffare mål och motverka kryphål och blygsamma tolkningar av avtalet.

Utsläppsmålen bör tydligare definieras av en koldioxidbudget, snarare än ovetenskapliga årsdelmål, som tydligare ger vägledning av hur mycket vi behöver minska utsläppen år för år. Koldioxidbudgeten bör dessutom vara utformad utan att göra sig beroende av framtida negativa utsläpp i en planetär skala, så länge ett sådant scenario saknar stark trovärdighet.

2. Internationella klimatpakter.

Skapa klimatpakter tillsammans med andra länder för att minska kostnaderna för en proaktiv klimatpolitik. Låt istället kostnaderna delas mellan fler länder eller hamna på dem utanför klimatpakten. T.ex skulle en flygskattszon med de länder som idag har nationell flygskatt - Tyskland, Sverige, Norge, Frankrike, Storbritannien - kunna slå ekonomiskt mot flygtrafiken bland de som väljer att stå utanför.
Klimatpakter är också bra för att driva på teknisk och industriell utveckling - exempelvis genom målsättningar om utfasning av fossilberoende teknik, som tvingar industrin att ställa om - något som få enskilda länder kan göra på egen hand.

Starka klimatpakter kan också bli ett effektivt vapen mot länder som undviker att ta sitt klimatansvar, genom att då införa strafftullar mot dessa. 

3. Effektiv klimatpolitik kräver fördelningspolitik.

Utsläpparen betalar heter en princip som fått ideologiskt fotfäste både till höger och vänster i politiken. Ett enhetligt pris på utsläpp är dessutom effektiv klimatpolitik enligt konjunkturinstitutet. Det finns dock ett problem med dessa skatter - de slår extra hårt mot ekonomiskt svaga som har svårt att ta sig ur sitt fossilberoende. Samtidigt krävs en hög avgift för att överhuvudtaget påverka de ekonomiskt starka som ofta har större möjligheter att ta sig ur sitt fossilberoende. 

För att lösa detta krävs en stark fördelningspolitik som gynnar ekonomiskt svaga som har svårt att ställa om på bekostnad av ekonomiskt starka och de som har möjlighet att ställa om. Det kommer kräva dels fördelningspolitik mellan stad och land och dels fördelningspolitik mellan ekonomiskt svaga och ekonomiskt starka grupper. 

4. Förändrad konsumtion.
Politiken behöver främja mer hållbara konsumtionsvanor. Främja delningsekonomin, bilpool som norm för bilägande i städer, ett effektiviserat utnyttjande av bostads och fastighetsbeståndet, en koldioxidsnål matkonsumtion och främja att divestera från fossilindustrin. De produkter som har ett lågt koldioxidavtryck, relativt likvärdiga produkter, sett till LCA bör främjas. Produkter med få nyttor och högt koldioxidavtryck bör straffas, alternativt förbjudas (läs vattenskoter).

För en hållbar konsumtion krävs både morot och piska, med starka ekonomiska incitament som främjar hållbara konsumtionsmönster. Ju större möjlighet att ställa om, desto starkare ekonomiska incitament.

5. Kompletterande utsläppsmått och utsläppsmål

Dagens fokus på det territoriella utsläppsmåttet är för stort och vilseledande för den som söker en helhetssyn på klimatpolitiken. För detta behövs kompletterande mått och mål för konsumtionsbaserade utsläpp, för utsläpp och upptag från markanvändning, för effektiviseringsgraden och för mer abstrakt utsläppsreducerande åtgärder exempelvis i form av att annullera utsläppsrätter. Att inte bredda bedömningen och målsättningen riskerar att snedvrida det politiska värdet av olika typer av utsläppsminskningar till förmån för en ineffektiv och obildad klimatpolitik.